I detta fall en gyllene lapp med en väldigt fin namnsignatur på som tjejen i fråga tränat länge på inför sin kommande karriär som fotbollsproffs och med ett fult porträttfoto. 5 timmar har jag suttit med huvudet i teoriböckerna idag. Stupat på mållinjen gång på gång på gång med tre fel för mycket. Men till slut så gick det vägen vilket jag firat med en springtur på hela sju kilometer. Peppar peppar att benhögen inte vittrat sönder som fått vila sedan i maj.
Idag börjar förresten en ny följetong här. Det sägs att det inte är någon skillnad på människor, men det tänkte jag motbevisa; skillnaden mellan stadsbon och Hammarstrandsbon del nummer ett: Hammarstrandsbon räds inte av löpspåret så fort solen gått ner.
Ni känner ju mig. Om inte, så har ni ett arkiv från 2009 att läsa igenom någon regnig dag. Men de flesta av er vet att jag hatar söndagar. En dag då det känns som att gå i havregrynsgröt och det hela blir en lång väntan, och ångesten inför veckans utmaningar och prövningar samlas på hög.
Idag är det annorlunda. Även fast det är
grått och trist ute, disken svämmar över i diskhon och jag fortfarande ligger i sängen klockan 11.41 så gör det absolut ingenting. Hela veckan har jag gått upp extra tidigt för körlektioner, läst körkortsteori så fort jag kommit från skolan, haft möten angående mitt projektarbete, tränat, pluggat, jobbat, flängt runt. Inte en sekund har jag haft tid att andas eller tänka efter. Söndagen erbjuder ett andningshål, en pause.
En dag då jag bara ska springa runt i skogen och dricka gott kaffe och äta
turkisk youghurt direkt ur burken. Behagligt.
400 dagar senare och vi har varit runt halva jorden på semester. Legat på sjukhus. Haft magsjuka. Gråtit. Skrattat. Campat. Festat. Planerat. Haft streptokocker. Listan kan göras lång. Bäst i världen är du.
För vi har vandrat samma gata, i samma fotspår, samma värld
Kanske i hundra år och kanske tusentals. Ljusår. Ord som är för stora för att förstå och meningar för obetydliga för att sätta sig in i. Situationer som liknar parodier och där ingen i din omgivning någonsin förstått.
Förstår.
Presens och imperfekt är rymder av tid som är viktiga att hålla reda på för att inte fastna i varken det förflutna eller framtiden, säger De. För De vet. De tror att de vet. De har åtminstone en gång vetat och det räcker.
Du bryter mot alla normer och alla regler en hel dag och äter med öppen mun i matsalen. Rapar. Struntar i att ställa undan tallriken. Pekar finger åt din lärare. Går hem, säger inte hej till grannen och tar inte in posten.
Det finns inga skrivna regler och du bryter inga lagar. Du andas. Imperfekt och perfektion, ord som liknar varandra. l dåtiden hade du kunnat gjort annorlunda, sagt annorlunda, spelat en annan roll i den värdsliga bilden. Ridå. Da capo. Stående ovationer. Hyllad till skyarna, sällskapet minglar och champangekorkar flyger. Salta pinnar och plastglas med rött vin. Da capo, da capo. Vilken föreställning. Och den börjar om.
Kära 12 åriga jag, Tänk om du hade vetat detta när du stod framför spegeln och grät iförd din fula svarta sportopp från H&M's barnavdelning medan alla de andra tjejerna börjat använda riktiga BH:ar. Tänk på hur mycket toalettpapper, tårar och svart ångest som hade kunnat sparats då.
Idag var en stor dag. Dagen då SPMT10 tog sitt sista skolfoto och dagen då jag för första gången tryckte upp en snus i käften. En för laget liksom, allt för att stämma in till punkt och pricka på vildmarkstemat.
Alltså är gymnasietiden fullbordad. Att munnen ömmar och huvudet snurrar är såna smällar man får ta.
När jag står på trappan med en vit mössa på huvudet kommer inte likna någon annan. Efter tolv år i skolan har jag insett att jag inte är någon skolmänniska. Allting samlas på hög tills det finns så många måsten och borden som spökar omkring i mitt huvud att det är omöjligt att få något gjort. Alltid och jämt svävar jag ut från kursmålen, lägger till för mycket, överarbetar eller underpresterar. Är alltid virrigast av alla virriga och vet aldrig vart jag ska eller när och är evigt ute sist av de sista.
Acceptans. Man kan inte vara bäst och passa till allt. Men längtan till ett liv där man får komma hem och vara ledig utan den där gnagande oron i maggropen att man missat något, är för sent ute, bör ha gjort annorlunda, har en deadline alldeles för snart eller planera tiden utifrån sina arbeten växer sig större snabbare än a-lagarna på busstationen i Hammarstrand tömmer 5,2:or, svart kaffe och tomma kalorier i all ära.
Det börjar kännas som att jag är arbetslös. Från att jag vaknar tills att jag ska gå och lägga mig väntar jag bara på att dagen ska ta slut. Med vissa avbrott för mat, sjunde himlen och vänner-reprisen såklart, annars finns bara väntan.
I övrigt tänkte jag göra en bekännelse. Den passar inte alls för någon som snart ska fylla 18 men ändå; här på bilden är mitt trognaste sovsällskap. Fortfarande. När min pojkvän är hemma får han sitta på en hylla stackarn för att Kalle tycker att han har så "döda ögon" och vägrar att sova tre i sängen, men annars så är han alltid med. Han tar inte lika mycket plats, täcke och är inte heller lila varm som Kalle.
En gång tyckte Kalle att det skulle vara jättekul att hänga upp monkey i lampan, men det tyckte inte jag. Då började vi bråka. Om min goseapa. Och snart är jag myndig. Hej å hå.
Jag tittar på Beck. Nya Beck. Inte för att jag tycker att gamla Beck var så värst bra och inte för att jag är intresserad för fem öre. Jag bara tittar. Rakt fram. På biljakter, på den tokiga grannen som aldrig slutar babbla och på en orakad (fruktansvärt attraktiv) Gunvald. Jag tittar på Beck för att det är söndag, och för att jag vet att på Söndagar tittar man på Beck.
Om man ransakar sig själv inifrån och ut kommer man fram till att man är ett litet socialt bihang som gör som strömmen för att kunna vara med. Med i samtal, diskussioner, skratt - för att kunna dela något gemensamt. Man är bara ungefär som en liten halsmandel eller blindtarm eller något som bara finns och bara gör för att man vet att man borde. Här vänner har ni en lista över saker jag gör för att andra människor gör det:
Dricker alkohol. Åh så jag minns obehaget den första gången man förde flaskan till munnen och det sved till i magtrakten på samma sätt som när man råkar beställa "extra hot" i Thailand. Ändå så fortsatte jag att dricka gift. Varför? (alla andra gör det)
Köper dyraste plastpåsarna på Coop som sponsrar ett fotbollslag. För att man ska stödja ungdomsidrott och så (och alla andra gör det)
Handlar ekologiska bananer. (alla andra gör det)
Äter pizza som dagen-efter-mat (alla andra gör det)
Tittar på Beck.
Här är fem saker som jag tror att jag tycker som jag egentligen inte gör. Ekologiska bananer och vanliga bananer smakar exakt likadant. Pizza gillar jag inte utan får bara ont i magen men efter en utekväll brölar alltid nån: ÅÅH DÖDAR FÖR EN PIZZA och sedan sitter man där på nåt inrökt ställe och att välja något annat än just pizza då är uteslutet. Plastpåsarna köper jag av bara farten för att personerna före mig i kön alltid väljer dom och att ta den billiga påsen i ett sådant läge känns också tafatt. Och nu tittar jag på Beck, som den lilla obetydliga blindtarm jag är.
Hej på er! Jag har precis varit ute
och övningskört. Kört som i bil. Att öva på saker är egentligen inte min grej eftersom jag mest blir arg för att jag inte kan. Tackar för att mamma har relativt långa nerver.
Söndagsångesten börjar infinna sig och eftersom det är veckans sista dag vet ni vad som snart kommer.
Man ba: faaan, jag som hellre dricker sur mjölk........
Tänker låta denna stå framme i fyra dagar, och se om budskapet på tetran ändras. Om inte ska jag stämma för falsk marknadsföring. (Sedan flytta till Monaco såklart.)
Snart 18 bast. Här får ni lite urklipp ur tiden. Jenny 5 år med hängselbyxor som gick på Regnbågens dagis och sparkade av sig skorna så fort snön försvann och vägrade ta på dom förän snön kom tillbaka.
Kanske ser ni mig lite dåligt. Jag är den lilla människan i för stora kläder utan tänder och med obefintlig frisyr. Skulle absolut stämma in på dagens beskrivning "hen". Jenny 10 år.
Jenny 11 år. Skolavslutning i femte klass och grön adidaströja dagen till ära.
Jenny 12 år. Denna bild går inte att förstora mera vilket jag tycker är bra. Andersolof-skolan och min glanstid.
Jenny 13 år. Tänkte posta denna som dagens outfit men ångrade mig.
Här var vi på den traditionella nobelfesten. Vi hade jätteroligt. (...)
Året mellan 9an och gymnasiet var vi på språkresa på Malta. Av det och mina rosa Lacoste-ballerina på golvet borde jag vara 15 år.
Varför har hon inga ögonbryn, tänker du nu. När jag skulle fylla 16 inträffade en incident med en pincett och vips så var de borta. Ettan på gymnasiet.
Mellan ettan och tvåan åkte jag och min bästa kompis Ellinor till Thailand och hälsade på min pappa. En väldigt fin resa och dessutom köpte jag en hund.
Mellan ettan och tvåan var det dags att se sig om i världen igen. Här var vi i Spanien, Mallorca, kanske bästa resan någonsin och jag skulle fylla 17.
om att ingen kan få en att känna något som man inte vill
Det här blir långt och rörigt mina vänner. Troligen långrandigt och upprepande om ni orkar ta er igenom alla dessa tecken som snart kommer att hamna här.
Känslor. Ett ord som är positivt och negativt laddad och väcker hur många funderingar som helst. För vad är en känsla? Något konkret som går att ta på? Eller en intution? Hur beskrivs den? Vilken färg är den? Hur många kan man ha? Hur ska man framföra den, när och var?
I ett block hemma hos mormor och morfar i sommarstugan mitt nioåriga jag tränat autografer inför min framtida fotbollsproffskarriär. Med lite olika stilar, tecken, färger, blommor, stjärnor, hjärtan. Kreativiteten tog aldrig slut och just där och då skulle man kunna tro att jag var en liten lycklig krabat med brunbrända sommarben.
Men i slutet av blocket har jag textat med svarta krokiga bokstäver "vad gör man när alla tankar blivit tänkta, alla ord sagda, och alla känslor kända". Att frågetecknet efteråt pryddes med ett litet hjärta under förstör djupet i det hela så den detaljen bortser vi ifrån.
Jag är kanske världens sämsta känslomänniska. Jag har inte gråtit sedan min storasyster flyttade ifrån mig vilket var 6 år sedan. Inte på riktigt, hjärtskärande och högljutt och snorigt. Några tårar kanske har runnit sedan dess men aldrig sådär hulkande sorgset så man inte kan sluta. Gånger jag velat göra så sedan jag började gymnasiet har varit många, kanske flera hundra. Men det har som inte gått ändå. En del gånger när allting känts pissigt och hela världen rasat ihop så händer det ibland att folk frågar hur man mår. Mår och mår. Bra säger jag då. Kanske till och med om det är min bästa kompis i hela världen som frågar, som jag pottränat med och gått i samma klass som i 10 år. Sedan skäms jag lite såklart, men de där känslorna går aldrig att få bukt på rätt ut i luften och vi lämnar det i en tyst överenskommelse och låtsas att allt är okej trots att hon vet att jag ljuger.
Livet är en härskarteknik. Det handlar om att ta kommando och visa vart saker ska stå och vad som gäller för att visa sig själv i bästa möjliga ljus. På så vis utvecklas man och tar sig framåt. Det sägs att de värsa cheferna är som psykopater och saknar både empati och sympati. Livet är fullt av trånga utrymmen och vassa armbågar.
Jag tror att det viktigaste att komma ihåg är att ingen kan få en att känna något man inte vill. För när en människa klarat av det har den förminskat dig och förstorat sig själv, och det är i det skedet som det talas om vinnare och förlorare. Och förlora vill ingen göra.
Det finns små mellanrum i existensen. Sprickor i tillvaron som en människa när som helst kan halka till och ramla ner i.
Verkligheten växlar in på ett annat spår och det är omöjligt att komma tillbaka. Allting är förändrat. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Minsta lilla: ett ord, en blick, en felläsning, en upprepning. En berusning, en felhandling. Och allt är förändrat. Allting är annorlunda. Borta.
Och de säger att det är de som är tjusningen med livet.
Saker och ting är ett roligt uttryck tycker jag. Ting betyder ju också saker vilket gör att hela liknelsen är totalt vriden och konstig. Här är iallafall saker och ting som jag klurar på när jag är sjuk:
1. Här om dagen fick jag 4 brev. Glad i hågen skulle jag precis till att öppna när jag såg att det stod Astid på alla brev samt att det fanns en liten lapp med spretiga bokstäver. "Sry lämnade fel, detta ska en trappa upp/ brevis". Dock finns det ingen Astrid i mitt trapphus och jag känner inte heller för att springa runt och leta Astridar i 500-talet lägenhetshus. Kanske att det är jätteviktiga fakturor i det brevet. Eller ännu värre notan från något party Astrid haft med sitt företag. Eller ett snälla-hämta-hem-mig-brev från Astrids man som hon sålt till Ryssland.
Är jag en moraliskt dålig människa? Tänk om Astrid blir vräkt för att hon inte betalat räkningarna som fanns i breven, få bo på gatan och dessutom får sparken från systerföretaget förminskningsverket efter den rediga kräftskivan de ordnade för skattepengar. Då är det mitt fel och den dåliga karman kommer fortsätta förfölja mig resten av livet.
2. Vågar man ge sig på att flytta till grekland sommaren efter studenten? Känns lite som ett sådant där projekt som antingen blir upp som en sol eller ner som en pannkaka, det finns inga mellanting. Ett par månader av fest, sol och jobb förtjänas efter 12 år i skolan, tänker jag.
3. Hur många gånger får man egentligen visa samma program på Disney Chanel på en dag? Var går gränsen för hjärntvättning? Bevittnar med sorg i hjärtat hur femåriga lillasysters ögon är uppspärrade
som tefat och hjärncellerna dör en efter en. Hemska tid.
Jämt när mamma och pappa träffar någon bekant säger denne; jaha, men ni är inte så värst lika. Eller: jaha, man ser ju inte riktigt vem hon brås på.
Därför känns det väldigt skönt att kunna stryka brevbäraren som eventuell pappa, namnet är så ospecificerat att det skulle bli svårt att hitta rätt. Här har ni alltså en bild på mig och min (riktiga) pappa.
Jag varnar för överdrift men just nu är orken väldigt väldigt obefintlig.
Sedan i maj har jag gått och snorat, varit trött och seg och i slutet av sommarlovet åkte jag på en redig njurbäckeninflamation.
En endast vecka har jag varit frisk sedan i maj. Vet ni hur lång tid det är? Fyra månader. Och nu har jag trillat dig igen. Mina tonsiller är fulla med var och munnen full av streptokocker.
Min fjärde penicillinkur ska avnjutas och jag kan inte svälja mitt eget spott utan att börja grina, och är det inte bättre tills på fredag väntas en operation.
Idag skulle jag i övrigt ha min första körlektionen och dessutom ett spännande möte om mitt projektarbete.
Älskar livet så mycket att jag ska gå med i någon sorts hippie-rörelse.
Jag blir så glad i hjärtat när någon tar sig tid att skriva ett par rader här. Tack snälla. Söndagens krönika var alldeles för tråkig för att få ta plats här, men för er skull improviserar vi ihop en ny.
En gång har det hänt att jag blivit sist vald på gympan, och den gången tog så hårt att jag minns den som att det var igår. Jag minns att solen sken, det var i April, luften stod stilla i den lilla gympasalen där man i vanlig ordning tryckt in alldeles för många barn. Läraren, med röd keps och grå huvtröja sa med högtidlig stämma: idag, idag får ni dela in era egna lag. Jag var snabbast, smidigast och kunde slå en bresida och blev därför nästan alltid vald först, men stod kvar ensam i den gröna cirkeln när alla andra vrålade "PAX FÖR DIG OCH PAX FÖR DIG".
"Vilket lag vill ha Jenny?" undrade fröken. Isande tystnad. Kalla små ben och fötter som trippade mot omklädningsrummet och vägrade att vara med.
Jag tycker att det är dags för samhället att vakna, för vi alla blundar för den, likt nazistiska utrotningen, som sker. Vi säger att det är okej att välja bort ett barn med Downs syndrom för att några kromosomer är "fel" och och Hitler tänkte att det är okej att utrota människor som inte hade blå ögon och blondt hår. Allt för att mänskligheten ska bli vackrare, saker och ting enklare, för ett barn med downs syndrom kräver mycket tid och tid är en bristvara för nästan alla. Imorse, på nyhetsmorgon, så pratade en solbränd strureplansmorsa om hur glad hon var att hon behållit sitt barn med downs syndrom, trots att hon tvivlat på sitt beslut hela tiden.
"Hur känns det att ni kunde ha valt bort lilla Alice?" undrade Rickard Sjöberg medan Alice stod där alldeles bredvid. Alice som egentligen inte skulle ha funnits men gjorde det iallafall.
Jag vill gärna tro att alla mammor älskar sina barn. När du går på stan och tänker; vem kan älska den där människan egentligen? om någon du går förbi så är svaret fem bokstäver långt. För någon gång, har en mamma burit barnet i sin mage, vårdat det ömt och matat med päronpuré. Men om man får välja bort sitt barn för att det inte är som man vill tycker jag att man tar sig an Guds uppgift och då är mänskligheten riktigt illa ute.
Ni blir fler och fler här inne hos mig
vilket gör mig väldigt glad men även en
smula nervös och obekväm. Roligt
därför att jag tycker om att ni läser det jag skriver men nervöst och obekvämt för att ni läser det jag skriver. Mina ord har aldrig framförts med stolthet utan snarare tvärtom, har jag tittat ner i golvet och bänken när jag fått beröm av
svenskafröken.
Iallafall, idag är en stor dag.
En dag då jag bokat mina första körlektioner. En dag då jag städat hela
lägenheten.
En dag då jag insett att ni borde få komma hem till mig hela högen.
Här bor alltså jag. Bara jag, mina hjärnspöken och mina två sköldpaddor och så har det varit sedan jag var 15 år.
Studentkylen består av öl, bea, saft, kaviar, smör och ost. Allt man behöver för en kulinarisk måltid.
Livet ur intagrams synvinkel. Instagram är ett ställe där man redigerar bilder med hjälp av effekter och blir brunare och snyggare. En bra grej alltså.
Den maniska sidan av mig söker hela tiden efter tankar som inte blivit tänkta och idéer som inte blivit genomförda. Ett stort durkslag i hjärnan silar igenom små guldkorn som efter lång tankeverksamhet verkar vara de allra bästa av de många. Förra året vid den här tiden genomförde jag projekt Julkorg som finansierade en månads semester i Thailand, men denna gång har jag bytt spår.
Jag har funnit det perfekta. Så perfekt så att man inte ens vågar sätta ord på det riktigt än, utan är som en hemlis som man helst inte vill avslöja bara för att sedan slå världen med häpnad. Att det dessutom är mitt projektarbete vi pratar om gör så att hösten faktiskt inte alls känns så tråkig och grå. Att få bra respons av de jag tänkt samarbeta med gör att fjärilarna flyger omkring åt kors och tvärs i magen och sömn känns som en utesluten tanke.
En briljant idé! En riktig hit på gång. När och var kan vi träffas och gå igenom förutsättningarna?"
Förutsättningarna. Mina alldeles egna förutsättningar. För mitt projekt.
(OBS detta är en teaser för att ni ska bli nyfikna. Allt ovanstående är överdrifter och försköningar, förvänta er ej några stordåd)
Kamrater. Det är höst i Östersund och regnet piskar mot rutorna och löven skiftar färger medan man blinkar. De snabba förändringarna i naturen under denna fantastiska tid av ständigt blöta fötter, ful frisyr och förkyldningar gör att man kan spekulera lite kring fenomenet tid. Alla tider egentligen. Den som redan varit, den som är i nuet, den som är senare och den som aldrig kom.
Men mest funderar jag kring hur man ska bete sig mot tiden för att den ska bete sig vänligt tillbaka. På något vis så känns det som att alla andras 12 vakna timmar räcker åt till precis allt, medan mina på något sätt aldrig lyckas räcka till något. Jag har länge analyserat problemet och lösningen är så enkel att det är fånigt. Ett ord som min gamla fotbollstränare med en vårta på halsen ofta sa med sådan pondus att vårtan dallrade där den satt. Alltså ett ord som av förståeliga skäl inte finns i mitt vokabulär så ofta. Prioriteringar.
Redan när jag vaknar på morgonen klockan 06.30 så har jag prioriterat någon annan än mig själv. Jag har prioriterat mina kamrater som jag traskar med till skolan varje morgon. Jag ser till att kliva upp så att vi kommer iväg den tiden de har bestämt för att slippa stressa. När jag äter lunch så prioriterar jag samhällets ideal genom att aldrig ta mat två gånger. En permanent skada sedan 6års-åldern för de flesta tjejer. När jag ska gå hem blir jag kvar på stan för att någon vill prata om kärleksproblem över en kopp kaffe eller titta på vårjackor, och på något vis kommer jag hem kring halvsextiden och är alldeles för hungrig för att laga riktig mat utan överdoserar halvfabrikat i min ensamhet.
Insikten gör inte ont utan är helt och hållet grundad på min egen dumhet. Att jag alltid har anpassat mig till alla andras träningar, middagar, träffar och tider gör mig till en pauseunderhållning i andras jäktiga liv. Att jag aldrig sagt "jag ska gå och träna, vi ses senare" "vi kan prata sen, ring mig" "jag har läxor så vi kan inte ses" gör mig till en litet mähä och lillasyster-syndromet att aldrig göra någon besviken eller ledsen gör sig påmint.
Kanske dags för en förändring. Att våga vara prioritering nummer ett i sitt alldeles egna liv istället för att hela tiden anpassa sig efter andras. På så sätt kanske körkort, bra betyg i skolan och beach 2013 är så omöjliga uppdrag som de känns i nuläget.
Skolan har här med börjat på riktigt, och hela eftermiddagen har jag strosat på
stan och känt livet i mig genom att handla block, pennor och hänglås. Sedan har jag även handlat en stor
burk med frukt, grönsaker och nötter som kan vara bra att ha sena nätter innan diverse prov och dumheter.
