Jenny

Det här blir långt och rörigt mina vänner. Troligen långrandigt och upprepande om ni orkar ta er igenom alla dessa tecken som snart kommer att hamna här.

 

Känslor. Ett ord som är positivt och negativt laddad och väcker hur många funderingar som helst. För vad är en känsla? Något konkret som går att ta på? Eller en intution? Hur beskrivs den? Vilken färg är den? Hur många kan man ha? Hur ska man framföra den, när och var?

 

I ett block hemma hos mormor och morfar i sommarstugan mitt nioåriga jag tränat autografer inför min framtida fotbollsproffskarriär. Med lite olika stilar, tecken, färger, blommor, stjärnor, hjärtan. Kreativiteten tog aldrig slut och just där och då skulle man kunna tro att jag var en liten lycklig krabat med brunbrända sommarben.

Men i slutet av blocket har jag textat med svarta krokiga bokstäver "vad gör man när alla tankar blivit tänkta, alla ord sagda, och alla känslor kända". Att frågetecknet efteråt pryddes med ett litet hjärta under förstör djupet i det hela så den detaljen bortser vi ifrån.

 

Jag är kanske världens sämsta känslomänniska. Jag har inte gråtit sedan min storasyster flyttade ifrån mig vilket var 6 år sedan. Inte på riktigt, hjärtskärande och högljutt och snorigt. Några tårar kanske har runnit sedan dess men aldrig sådär hulkande sorgset så man inte kan sluta. Gånger jag velat göra så sedan jag började gymnasiet har varit många, kanske flera hundra. Men det har som inte gått ändå. En del gånger när allting känts pissigt och hela världen rasat ihop så händer det ibland att folk frågar hur man mår. Mår och mår. Bra säger jag då. Kanske till och med om det är min bästa kompis i hela världen som frågar, som jag pottränat med och gått i samma klass som i 10 år. Sedan skäms jag lite såklart, men de där känslorna går aldrig att få bukt på rätt ut i luften och vi lämnar det i en tyst överenskommelse och låtsas att allt är okej trots att hon vet att jag ljuger.

 

Livet är en härskarteknik. Det handlar om att ta kommando och visa vart saker ska stå och vad som gäller för att visa sig själv i bästa möjliga ljus. På så vis utvecklas man och tar sig framåt. Det sägs att de värsa cheferna är som psykopater och saknar både empati och sympati. Livet är fullt av trånga utrymmen och vassa armbågar.

 

Jag tror att det viktigaste att komma ihåg är att ingen kan få en att känna något man inte vill. För när en människa klarat av det har den förminskat dig och förstorat sig själv, och det är i det skedet som det talas om vinnare och förlorare. Och förlora vill ingen göra.