Jenny

Saker som inte syns finns inte. Så resonerar jag angående dammråttorna under min säng (jag vet Marie, den står på golvet men dom finns troligtvis där ändå!) och jag har kommit på mig själv med att resoner precis på samma sätt kring allting annat också. Jag vet att det finns människor som svälter ihjäl och dör, jag vet att det finns krig och bomber, men vad gör jag åt det? Har jag tillexempel ett fadderbarn? Svaret är då nej, eftersom att det finns någon inbyggd snåljåp i mig som säger "jenny, du behöver pengarna, förresten så är dom dina! bara diiiina."(med sån där myy precious röst.) 'Det som inte syns, finns inte.'

Mitt perspektiv når ungefär från Kullsta och ner på Centralgatan. Därför har jag kommit på en lite halv galen idé för att
vidga mina vyer; jag ska hoppa fallskärm. Notera att det inte står jag vill, utan jag ska! Kan ni tänka er något härligare än att kasta sig ut i luften, och se hur relativt litet allting egentligen är?
Bara för några minuter känna sig lätt och svävande, utan någonting överhuvudtaget som tynger en.
Det är dyrt som satan, och självklart ska morsan sätta sig på tvären också och kasta moralkakor på mig så fort jag nämner det.
"Sånt är för gamla jätte rika människor, det är jättefarligt, jag tänker inte betala nått, förresten är det säkert åldersgräns blalalala"

Söka inuti mig själv, hitta det som styr mig. Jag ska se så långt ögat når och sen vidga mina vyer.
/jB

"Carolina.
Tråkigt nog måste jag berätta att min bästa kompis har erkänt för mig att hon är bulimiker. Jag fattade ingenting. Hur kunde jag inte ha märkt något??

Frågorna är många. Min underbara vän berättade också att genom att läsa din bok ego girl kunde hon finslipa och utveckla sin bulimi till fullo.
Alla tipsen fanns där...
Jag vet inte varför jag skriver detta egentligen. Jag tyckte bara det kändes för jävligt att höra."
Carolina Gynning är så patetisk så jag har lust att skratta. En b-kändis som knullade i tv och flashade sig i tidningar jobbade sig upp på karriärstegen genom att vara högljudd, jobbig och irriterande. Frågan är om hon klättrade ytterligare ett steg när hon skrev en bok om hur man lättast och snabbast får upp maten? Och den sista frågan; undrar hur hon sover om nätterna när hon tänker hur många människors liv  hon har hjälpt till att förstöra? Sen kallar hon sig själv härligt ärlig, ännu hemskare.

Jag har varit där tyvärr. I träsket av sondmat som rinner in i magsäcken genom en slang i näsan. I helvetet med hårda sjukhussängar och gula filtar. Ensam och förstörd som ett vitt benrangel har jag bara legat och spytt upp maten i nästan ett helt år, utan att varit ute i dagsljuset en enda gång. Jag har en gång i tiden lärt mig sjukhusmenyn utantill. Jag kommer än idag ihåg namnen på en tredjedel av alla sköterskor på barnavdelningen. Jag har varit där, och om det är någonting som verkligen gör mig förbannad och lessen är att en högljudd bimbo skiver en bok om hur man spyr.
Och sen skryter hon om att hon har sålt 200 000 exemplar.  Verkligen, en guldmedalj till dig Carolina Gynning! På ditt diplom ska det stå;
Tack för att du hjälper till att förstöra en sjuk idealbild av tjejer ännu mera. Också en stor eloge för att du genom att vara ärligt härlig har fått många unga tjejer att inse hur mycket som är fel på dom. TACK.
/jB

Varför jag har börjat planera inför sommaren 2010, varför jag har börjat fantisera om hur det kommer bli när jag flyttar till stan och till egen lägenhet, varför tänker jag på hur jag kommer se ut som vuxen, varför har jag börjat oroa mig för om jag kommer hamna rätt eller inte, varför ber jag redan nu om att inte bli som min mormor när jag blir gammal,(snälla gud, det får inte ske!) 
Kommer jag att spela någon roll för världen överhuvudtaget, eller kommer jag dö i en kofta från H&M efter 50 år med ett medelmåttigt jobb och medelmåttig bostad? Kommer mitt kärleksliv endast kretsa runt en tjock svart katt vid namn Snurre som jag pratar med i brist på sällskap, kommer jag våga leva ut mina drömmar till max, kommer jag våga stå för mina egna åsikter när det väl kommer till kritan, kommer jag att uträtta mina ideér, eller kommer jag helt enkelt dö som en misslyckad människa?
Listan med saker som jag funderar över kan göras ungefär 39 A4a sidor lång. Jag tänker så mycket, så ibland glömmer jag bort att njuta av den härliga tiden som jag har nu. Jag vill inte tänka tillbaka när jag är gammal och kanske sitter där och pratar med Snurre, och säga "När jag var ung Snurre, då brukade jag mestadels oroa mig för vad som väntade bakom hörnet." Jag vill kunna dra till med nått kraftigare. "När jag var ung Snurre, så hjälpte jag till att utrota rasism."
"När jag var ung Snurre, då hade jag ett behandlingshem för tonåringar som hamnat lite snett." "När jag var ung Snurre, då betydde jag något för någon annan, och jag tillängnade mitt liv åt andras välmående."

Det finns enormt många frågor, men inga svar. Jag antar att det enda som kan avgöra om jag kommer ha någon bra bostad eller svart katt vid namn Snurre är tiden.
:)
/jB

Det är hon som är den utvalda.
Hon går förbi mig i princip varje dag, men än har vi inte gjort mer än utbytt blickar. Om vi bara hör på efternamnet så vet vi alla hur det kommer gå.
Det är hon som kommer börja skära sig snart, för hon mår så dåligt för att ingen ser henne.
Hon söker självklart kärlek på fel ställen och i nionde klass föder hon ett barn, medans andra klämmer finnar.
Gymnasiet är inte att tänka på, och medans hon sitter påverkad av både det ena och det andra i en väl inpissad lägenhet med ett hysteriskt spädbarn så har alla våra förväntningar slagit in. Det blev som vi trodde - va var det vi sa?

Jag förstår mig inte på människor som tror att bara för att man tillhör en viss släkt så måste man bete sig på samma sätt, och gå samma mörka framtid tillmötes som dom andra. Sist jag kollade så var vi alla olika individer, och bara för att andra personer har gjort fel val och handlat dumt betyder det ju inte att den här personen gör det, bara för att dom heter samma sak i efternamn, eller hur? 

Trycker upp msn rutor lite då och då och fnyser föraktfullt åt alla hjärtan och jag älskar dig-namn. Själv sitter jag här alldeles alldeles ensam och äter glass direkt ur paketet och tänker på en viss blond, blåögd, snygg norsk som inte verkar vara gjord av något annat än tomma löften.
Jag är så innåthelvete patetisk som går här och väntar fortfarande.
Mitt glasspaket tog slut precis nu, likaså detta inlägg.

På återseende kompisar! OCH KOM IHÅG, MÅLAR HELG I HELGEN PÅ UNGDOMSGÅRN! KOM DIT.  :)
/jB

Vi Hammarstrandsbor är troligen dom fegaste jävlarna i hela världen. Vi ungdomar gnäller om att det inte finns någon ungdomsgård - och när chansen finns & det går och fixa, nej då passar det minsann inte!
Jävla skit attityd säger jag bara.
Vi gnäller om att det inte finns några folk här,  med om det kommer nya människor till byn, vad gör vi då? Går vi fram, hälsar dom välkommna till hammarstrand och lyckönskar dom? Nejnej, vi mobbar ut dom totalt tills dom flyttar härifrån.
För det är något osäkert och läskigt med nya människor, för vi vet helt enkelt inte vilka det är.
Vi kan inte för och efternamn, vi vet inte vad dom har varit med om, vi vet ingenting. Och det skrämmer skiten ur oss hammarstrandsbor, som av en slump blev placerade på samma yta som gud glömde bort.
INAVEL GÅNGER TUSEN ALLTSÅ LEDES.

Jag har börjat fundera, på hur många som jag kommer tappa kontakten med inom en snar framtid. Dom som man hejar på och kramar i korridoren av gammal vana kommer snart blekna bort och falla bort ur minnet.
Det känns rätt sorligt, och ganska patetiskt på nått sätt - men det är väl så det funkar antar jag.

Nått mera jag är less på är hur vi tonåringar umgås. Tänk vad mycket roligare det skulle vara att vara 15 pers som kollade på film en fredagkväll, istället för att man är smågäng här och där. Nån som är på att dra ihop riktigt mycket folk nån kväll? :)

över och ut, varulvstjut! /jB