Jenny

Går hem. Ett hem där ingen väntar.
Inte för att det finns någon som väntar någonstans. Blir påtagligt när andras föräldrar tjatar om att deras ungar MÅSTE ha mobilen på och att de väntar tills de kommer hem att det inte finns någon som väntar på mig någonstans.

Punkt. Tror att det måste räcka där 02.15.

Ser det ut. Vilar mina toffelbeklädda fötter mot min trasiga cykel som står på balkongen och längtar ut med min mysigaste tekopp.

Någonstans ekar ett citat, nån som sa nåt i ett varmt land för länge sedan om just balkonger. Att en människas balkong är som att läsa deras dagbok, man får en inblick i dennes liv som inte liknar något annat. Här hos mig finns det en skurmopp, två stolar, ett bord med massor av damm, två tomma öllådor, en trasig dammsugare, en trasig matta som jag och Jonte försökte tvätta i tvättmaskinen en gång och till slut en lång rand av snus mot den vita betongen.

Behöver nog psykolog.

Att det är ganska fint här när mörkret faller och månen lyser. Att det är större än det verkar och det finns mycket som finns här som jag aldrig gjort.

Sen tänker jag att trots att jag andats här i snart tre år och slitit mina sulor mot asfalten i denna stad så är jag snart förbrukad. Kanske kommer aldrig någon veta att jag funnits.

Och jag tänker på allt jag gjort
Byggt upp, rivit ner, älskat, hatat, ordnat, förstört. Skrattat, gråtit, fått vänner, fått ovänner, vuxit, fått bra betyg, fått dåliga, trivts, otrivts, saknat, glömt ångrat hoppats. Lite så.

Och till allra sist tänker jag att jag vill ge dig en kram. Att jag sett den där melankolian i dina ögon förut och att jag vet.

La upp bilden på min frukost på instagram idag. Bildtext: "blir man automatiskt smal av att lägga upp bild på sin frukost? HOPPAS." Lite samhällssatir över de hele för de som inte förstod. Vart man än befinner sig får
man #aldrigvila #flagom #eatclean upptryckt i ansiktet. Missförstå mig rätt, jag tycker, i sann Friskis och Svettis-anda att alla ska röra på sig. Träna svettas skratta - men gör det för din egen skull. För att må bra. För att orka mer. För att det är en investering i dig själv som räcker hela livet. Inte för att uppfylla idealet som ofta är både underviktigt och dessutom photoshoppat fyra varv runt månen.

Igårkväll när jag låg i min egen bakfylla och misär med min chokladkaka kollade jag på "fitinspo" "beachbody" och andra sådana användare och fortsatte att äta. Aldrig att jag hade gjort det när jag var 14 år, och ur det perspektivet är det skönt att börja bli vuxen.

Med detta vill jag säga: det är stor skillnad mellan att vara sjuk i huvudet och att vara hälsosam och nyttig. Tro mig, jag vet för jag har varit båda. Stor skillnad på att träna för sin egen skull och träna för att man måste förbränna varje kalori man vart tvungen att äta till middag.

Det är stor skillnad på att leva och på att inte göra det helt enkelt. Så nu lovar vi varandra dyrt och heligt att må bra, äta gott och träna för oss själva.

Måndag, sex kilometers promenad och dags att bryta helgens munk-godis-chips-alkohol-pasta-diet. Bra.

HEJ! Såhär ser jag ut när jag är nyvaken/ofixad/osminkad. Inte för att jag brukar sminka mig till vardags men nåväl.
Tänkte kompensera för den hundra mil långa tråkiga texten jag skrev här igår, påverkad av debatt och mörk choklad.

Och vad passar då bättre än en bild på mig själv och information om vad jag ska pyssla med denna fredag i mars? Fick skatteåterbäring idag och ser ljuset i mitt ekonomiska mörker äNTLiGen. Snart ska jag gå till skolan, sedan träna dubbelpass, sen umgås med fina kompisar och dricka vin (OBS gillar inte vin men är obligatoriskt att ej blanda ut med läsk efter att man fyllt vuxen, håller på att träna)

Jag tittar på debatt ikväll för andra gången den här veckan. Att jag aldrig upptäckt detta sätt att roa mig förut. Folk är snabba i käften och pratar i munnen på varandra och jag har nog lärt mig mer under dessa 120 minuter än vad jag gjort på 12 år i ett klassrum. Där sitter problemet.

Jag har gått i skolan sedan jag var 6 år. Jag har följt varenda kursmål, följt alla riktlinjer, skrivit alla uppsatser. Målat snirkliga bokstäver i varenda Ärtan Pärtan Puff. Gjort allt som man måste, som alla måste. För allt är lika för alla och man slänger fram samma material som använts sedan dinousarietiden. Att allt är lika och samma resultat förväntas av alla skär sig ordentligt illa med att alla är olika och har olika behov och möjligheter.

Jag kom till en stad och gymnasiet med brinnande förväntningar om att lära mig något. Föreläsningar, temadagar, workshops, studiebesök, praktik - jag skulle suga i mig allt som en svamp och trodde att det fanns möjligheter när jag inte längre bodde i Ragunda kommun, känd som Sveriges näst fattigaste och där man inte har råd att ge en unge mer
än fem blyertspennor per läsår.

Jag hade fruktansvärt fel. I gymnasiet på samhällslinjen är det, om möjligt, ännu värre. Med motiveringen att det står i kursmålen får man göra samma saker som alla andra gjort och inget nytänkande eller nyskapande existerar. Det är ungefär som att gå runt i kletig havregrynsgröt och det är, om ni inte förstått det, väldigt svårt att engagera sig i att lära sig något om man inte ser någon anledning till det eller när man ska kunna ha någon användning av den kunskapen. "Fröken varför ska jag kunna det här?" Svaret är tyvärr inte att "du behöver det i framtiden Jenny" eller "tänk dig in i det här scenariot så är det viktigt att du vet det här.."
NÄ, utan då svarar fröken att "det står i kursmålen"

Min mamma är lärare. Min morfar är lärare. Och jag kan utan facit eller statistik påstå att just den yrkesgruppen är den mest underskattade som finns.
Ja, skolan behöver bli mer individanpassad. Men hur ska det gå till när lärare redan nu är både över och utarbetade och får sitta med pappersarbete och utvecklingsplaner efter jobbet på obetald arbetstid?
Det är där satsningen måste ske tänker jag.

I debatt tror gamla 60åriga fosiler och nationalekonomer att dagens arbetslöshet beror på två saker. 1) Att det inte finns jobb. 2) Att ungdomar är lata.

Här kommer en liten historia. A bor inhyrd i en liten cell i ett ganska skumt område. Hon går i gymnasiet, har hyfsade betyg med åtminstone G i alla ämnen. Hon jobbar på Mc.Donald's på helger och nätter. Hon håller på att ta körkort. På onsdagar jobbar hon med handikappade på Friskis och Svettis. Hon tar alla påhugg hon kan få och i somras offrade hon en veckas festival för att plocka disk. På en vecka jobbade hon mer än 90 timmar. Hon sov från 04.00 då hon slutade tills 09.00 då hon började igen. Däremellan åt hon mycket huvudvärkstabletter och blödde ett par liter näsblod.

Sedan finns person B, som flyttar från Stockholm till det mindre samhället. Med ofullkomliga gymnasiebetyg söker hon inga jobb, går på socialbidrag och drar benen efter sig. Hon pluggar inte, utbildar sig inte, jobbar inte. Hon går på biopremiärer, shoppar, sover till 3 på eftermiddagen. Hon bidrar inte på något vis till samhället och ändå betalar staten hennes hyra, hennes mat och hennes biobesök. Hon har runda 10.000 att leva på varje månad efter att allt är betalat, som internet och telefonräkningar. Det är fem gånger mer
än vad person A har.

Om det är rättvist? Ungdom idag jobbar inte för att de lönar sig inte. Anställningsavtalen är alldeles för dåliga.
Varför ska A egentligen engagera sig i något överhuvudtaget när B får mer pengar
på att inte göra något alls?

Camilla Henemark pratar i debatt om hur hon "utnyttjade det svenska systemet" när hon var hemlös. Innebär det att ligga med kungen? Isåfall ska jag genast prova.

Förlåt för att jag tråkat ut er vänner. Snart ska jag nog medverka i debatt. Sven Wollter var med idag och han är så mysig. Han har sommarhus ett stenkast från där jag bor och jag minns hur rädd jag blev varje gång han ringde och sa "HEJHEJ DET ÄR SVEN HAR DU PAPPA HEMMA" med sina liksom rullande r. Det är en annan historia.

Idag fick jag strypa en impuls att hoppa ner och bosätta mig i soptunnan. Hela dagen har det känts som att jag skulle passa bra där annars.

Jag har varit lite för ful, lite för fet, lite för dum, haft fel kläder, frusit, varit ful i håret. På detta briljanta upplägg har lärarkåren dessutom bestämt att allt i hela världen ska vara klart vecka 16. Två nationella prov. En fredshandling om Palestinakonflikten. Ett stort prov i religion. PA-rapport. På detta ska ett liv fungera. Hur är just nu en gåta.

Analyserar komplikationer
Vardagssituationer

Allt eller inget
Vinna eller förlora
Svart eller vitt
Har aldrig kunnat vara mellan.

Barndomen, minnet är fragmentariskt.
Sommarknän och sommarlov
Farmor som kokar knäck i juli.
Världens bästa farmor. Alla andra farmödrar gjorde bara sådant till jul.

Knäckkoket, idag är det fult. En manodepressiv farmor som i sina galnaste stunder ställde sig för att koka knäck trots 25 graders värme utanför. Hon spiller den kokande massan här och där men märker inte, ignorerar.

Hon är röd på ena handen
Har du bränt dig farmor du är röd på handen
Det här, undrar hon och slickar bort smeten som ligger mot handen och bränner och bränner och blir röd vid munnen istället
För smeten är väldigt varm
Jag förstår det och är fem eller kanske sex år och har hängselbyxor på mig.

Hon nynnar samma melodi om och om och om igen. Den tar aldrig slut.

"Den stelnar lite dåligt" den här säger hon och tittar länge på innehållet i den rödrutiga pappersformen.

Vi sitter ute i solen och äter knäcksmet ur kastrullen med tesked.
"Nu har vi det bra" suckar farmor. "Ja nu har vi det bra" svarar jag.
Hon nynnar sin evighetsmelodi och jag sparkar med fötterna i gruset.

Jag är allt eller inget, noll eller hundra
Svart eller vit
Och det skrämmer ibland.

Idag ska jag redovisa mitt projektarbete. Det är en lite konstig känsla faktiskt, att stå och prata om det som har blivit som min lilla bebis.

Iallafall så har jag verkligen lekt blondinbella idag och målat tånaglarna och ätit surdegsbröd till frukost för att göra så bra ifrån mig som möjligt. Är på plats en timme innan för att förbereda mig ordentligt. Nu kör vi.

Tokigt att man aldrig blir mer hemma än då man åker bort. Och nu åker jag hem eller bort igen, beroende på hur man ser på saken.

Andas in och suger åt mig livsenergi. För hos dig är jag aldrig oönskad. Eller i vägen. Inte en påfrestning eller ett irritationsmoment. Andas ut och in och minns hur det var med ett rött hus och en familj.

Ohana. Det betyder familj. Familj betyder att ingen lämnas utanför eller bortglömd. Det står tatuerat i min nacke för att det är en sanning man inte får
glömma. Familj behöver inte vara den spermiem som skapat dig eller den trygga mage som förvarat dig i 9 månader en gång.
Familj är där du inte är utanför, bortglömd eller ett irritationsmoment.
Där du är du och duger.

“I went to the woods because I wanted to live deliberately, I wanted to live deep and suck out all the marrow of life, To put to rout all that was not life and not when I had come to die Discover that I had not lived.”

Skulle gärna vilja dricka kaffe med Thoreau och Steinbeck. Mycket livsångest på ett ställe.

Idag har jag varit pirrig precis hela dagen. Jag började med att slå upp mina gröna ögon klockan 05.45 för att göra en språngmarsch till radiostudion 7 kilometer bort i 15 graders kyla.

Där pratade jag om mitt projektarbete, vilket var just pirrigt. Mot skolan och inleda arbetet kring studenttidningen, pirr igen. Snart. Student. Efter det repetera inför redovisningen av projektarbetet som infaller på tisdag. Pirr. Imorgon fredag och Hudiksvall. Pirr.

Det är John Steinbecks ord. Jag har för mig det iallafall men jag brukar önska innerligt att det var mina. Skulle gärna spela rollen som filosofisk, politiskt engagerad och ambitiös 18åring som plöjer Steinbeck på min fritid men tyvärr så kommer jag ihåg det från ett avsnitt av One Tree Hill. Kontraster vänner.

STÄMMER. Såklart. Det är skrämmande hur lätt människan glömmer. När en bekant till mig drabbade av cancer här om året svor jag för mig själv att jag aldrig mer skulle gnälla om obetydliga ting, och här sitter jag nu med skägget i brevlådan och inser med avsmak för mig själv att det är i princip det enda jag gör. Som arga-Katrin-som-är-ihop-med-Bingo Rimér-vars-efternamn-jag-aldrig-kommer-kunna-stava-som-opererat-näsan-och-dessutom-varit-sambo-med-Alex Schulman skriver i sin blogg har den som är frisk och kry en miljon problem
medan den som lider av en dödshotande sjukdom bara har ett.

Så TACK mamma och pappa för att ni gjort att jag finns till. TACK Sanna och Micke för att ni påverkat mig mycket och gjort att jag blev jag. TACK mormor och morfar för att ni alltid orkar tjata om hur lite jag äter och hur lite kläder jag har för att ni älskar mig så mycket. TACK farmor och farfar för att ni alltid varit en trygghet för mig och stoppade ner klubbor i brevlådan då ni hämtade på dagis.
TACK Malin Elisabeth Arvidsson för att du alltid stått upp för mig och varit min bästis. Till och med den gången i andra klass då jag ljög för hela klassen att jag hade hål i naveln och stoppade dit en paljett. TACK Kalle Wiklund för att du orkar vara kär i mig. TACK Olle och Inger för att ni alltid ställer upp. TACK Agnes för att du är den roligaste jag vet. TACK för att Olivia Björklund svepte in i mitt liv som en frisk fläkt. TACK för att jag har kompisar jag trivs med. TACK för att jag fick en lillasyster. TACK Bertil för min barndoms finaste minnen då vi spelade fia med knuff och åt glasstårta regniga dagar.

Ett hjärtligt tack och världens största, sentimentalaste cyberkram

Det var länge sedan den hördes.

Vaknar och ler av den lilla knubbiga, varma sexåringen som ligger på min arm. Morgonkramas en stund innan vi äter mormors müsli och dricker kaffe i en evighet. Ute med rosiga kinder, kaffe med dopp. Långa diskussioner med morfar om EU;s utveckling och annat sånt jag inte har en aning om så jag säger bara mmm och aaaa.

Trivsamt att vara här. Och tryggt att göra sånt man gjort en miljard gånger förut.

att befinna sig på hunger games-arenan är vad jag sysslar med hela tiden. hur man är gör så blir man död i slutet och under vägen blir man beskjuten av alla fiender som heter krav, måste, borde. tänka långsiktigt och agera förnuftigt samtidigt som man lever i nuet. tjäna pengar ha roligt var ung men spara ordentligt för det kommer en morgondag. lev älska skratta men hur vet man vem man ska offra sina drömmar för och hur långt man ska sträcka sig i kompromissandet som gäller Livet. Letar efter rum. Andrum.

I samma takt som studenten och frihet kommer närmare så är även verkligheten på intåg. Den har smygit sig in i verklighetsuppfattningen och ger
mig magont av alla beslut som så småningom kommer måsta tas.

Måste ha ett jobb, en inkomst, någonstans att bo. Känns i nuläget som att det enda jag duger till är att möjligen vinna typ Biggest Looser. Är nämligen expert på att småäta och vara lat så det sköter sig i princip själv och vips så blir jag miljonär.

Förmodar att man får utgå från de saker man vet och sätta tilltro till Gud/högre makter att saker och ting liksom löser sig efter vägen.
Jag vet att jag vill vara med dig, alltid.

Hur du än vänder på saker och ting är alltid rumpan bak och näsan fram punkt