Jenny

Förlåt mig för min förutsägbarhet. Men ni förstår väl att jag bara måste?

Minns ni ett inlägg jag skrev här för länge sedan? I min tidsrymd var det länge sedan, men kanske var det ett år sedan. Hur som helst var visionen att börja jobba på Friskis och Svettis. Och här är jag nu. Med röda tights som skär in lite här och lite där men jag är glad ändå.

En liten smycktitt på den vita korta blommiga skapelse som ska pryda min (förhoppningsvis) brunbrända vältränade kropp på studentens lyckliga dag. Kanske på flaket eller kanske på mösspåtagningen eller så kommer jag hinna ångra mig femtiofem gånger innan dess.

Hej på er. Idag är det onsdag och jag har sovmorgon till 11.25. Ändå ställde jag larmet för att se Jonas Gardell på Nyhetsmorgon 8.15. Vet inte riktigt vad det säger om mig som människa.

I övrigt verkar det ju som att jag blivit en sån som tar kort på sin frukost, ve och fasa. Informationssamhället i sitt esse.

Väldigt väldigt väldigt svettiga

Kära cybervärld. Livet går lite emot mig just nu. Kanske är det inte så egentligen rent vetenskapligt eller statistiskt. Jag är bara lite känslomässigt i obalans för att uttrycka mig propert. Det känns litegrann som att min insida är attraktionen "Kanonen" på Liseberg.
Tre. Två. Ett. Noll och pang kommer en ny känsla farande i hundra femtio kilometer i timmen. Och tre. Två. Ett. En till. Och en till. Självklart hinner ingen i omgivningen reagera utan alla slängs fram i sina säten och får både whipplash-skador och nackspärr. Och själv har jag ingen aning om vilket humör jag är på, någonsin. Lite som ett bombhot knatar jag omkring, oförmögen att styra knepiga känslor som ligger och bubblar någonstans under ytan.

Det har aldrig hänt förut, att jag inte kunnat kontrollera mina känslor. Det bevisar att hjärtat och hjärnan inte alls behöver samspela i människokroppen. För hjärnan vet ju, den förstår och analyserar. Men hjärtat dunkar ändå hårt på heltid. Och kanske att de har rätt i min favvis-bok Vinterviken, att störst av allt är kärleken.

I övrigt dricker jag varm mjölk i hopp om att sova. Utan att ha några varma fötter att trassla in mina kalla i.

(Förresten tycker jag att ni ska läsa den här boken)

Det händer ibland att hjärnan och kroppen inte riktigt hänger ihop.
Idag är en sådan dag. Jag vill bara bara sitta i min morgonrock och måla naglarna ilsket rött för att sedan ta bort alltihopa och gråta en skvätt för att det blev så fult.

Lyssnar på Bon Iver och låtsas att jag är 14. Melankoliska januaridag.

på pussar kan jag känna just nu.

Saknar dig alldeles för hemskt mycket.

Det är 26 grader kallt ute. Mörkret ligger
som en tät filt och döljer allt. All bakfylla, all ångest och alla eventuella snedsteg som gjorts i skenet av blinkande ljus.

Jag kommer på mig själv med att bara använda en vante. Den andra handen har jag i fickan, där jag kramar om min nyckel så hårt så att knogarna nästan blir vita. Jag har aldrig tänkt på hur jag rör mig. Att jag smyger fram med tysta steg, lyssnandes efter andra knarrande steg i snön. Alltid beredd att använda nyckeln som vapen och fötterna är redo att springa.

Jag försöker minnas när det började. När jag på allvar började förstå att någonstans i något mörker kommer det finnas någon som vill mig illa. Jag inser att min rädsla sitter sammankopplad i evigheten.

Det sägs att kvinnor är från Venus och män från Mars. Att vi har så svårt att förstå oss på varandra att vi lika väl kunde komma från olika planeter.

Det är några faktorer som skiljer oss åt. Exempelvis har män mer muskelmassa och är starkare. Därför har kvinnan alltid varit i underläge, betraktas som mindre värd. Vi vill gärna tro att de tiderna är förbi, feminister med hår under armarna får synas i TV och män och kvinnor har ju nästan samma lön. Men något kvinnan alltid får leva med är vetskapen att en man skulle kunna ta allt som är hennes utan att hon tillåter det. Att han med kraft och styrka kan tvinga henne till att göra som han vill.

Så vad är väl nu en kvinnlig rättighet? Kanske är det att få använda båda sina vantar?

När mörkret lagt sig tjänar jag samhället precis som Batman eller annan valfri superhjälte. Väntar på flocken med hungriga vargar som suktar efter cheeseburgare kring 3tiden, nattetid.

fina ord och kanske ett nytt extraknäck/har druckit hundra liter smoothie till frukost hela veckan/ny bok som förhoppningsvis är så bra som jag tror.

Annars så har jag vinkat av storasyster som är påväg ut i världen i fem månader, ätit gott på resturang, tränat,
ätit tacos, skrattat, tittat på greys, haft första passet på friskis med funktionshindrade, skedat min bästis och snart får jag världens bästa sällskap till fredagsmyset. Kring Jenny-jorden snurrar mest fina saker just nu.

Ta hand om er.

Jag har en kompis som i sina djupaste filosofer tycker att världen är en ful plats. En plats där alla slår sig fram med armbågar för att synas och höras mest, alla stressar åt höger och vänster utan att känna något för någon annan eller för vad de håller på med.

Ibland är det så obegripligt hur människan fungerar. Vi känner massor utan att någonsin erkänna det. Det finns ingenting som är svårare att prata om eller beskriva än det där lilla pirret i magen som heter kärlek. Eller det där som gör en så ledsen att tårarna inte går att kontrollera. Eller ilskan som gör att man biter sig i läppen så att blodsmaken blir påtaglig. Kanske har hon rätt i det, att vi tänker för mycket men känner för lite. Att människan är en tickande bomb full med känslor som aldrig riktigt får komma ut.

Men det finns undantag. I en liten gympasal med gröna golv där jag precis har varit. Där finns en hel samling med människor som bara känner. De känner glädje, lycka och gemenskap. Klappar händer, skriker, skrattar samtidigt som de sjunger med i musiken. Att jobba med gympa för funktionshindrade på Friskis och Svettis är kanske det meningsfullaste jag någonsin kommer att göra.