Jenny

Det här med problem. Finns de? Egentligen, förutom i våra egna hjärnor. Man kan välja att se möjligheter eller omöjligheter i allt. Tröttsamt att alltid se världen ur ett negativt perspektiv tänker jag. Och tycker synd om dig som inte förstått det ännu.

Hej och förlåt för min förutsägbarhet. Men jag sitter på ett tåg och funderar för hundrade gången i ordningen om jag är på väg bort eller hem.

Inget känns så djupt och kreativt som att sitta och författa på ett tåg. Det kör fort fort fort och jag hinner komma ikapp lite. Landa lite. Det är bra att göra på söndagar för den här veckan tänkte jag rocka alla miljontals skoluppgifter som samlats till en äcklig ångestfylld hög. Dessutom är det en ny svettig vecka på gymmet som väntar och mycket annat roligt.

SÅ nu har ni koll på mig. Har förövrigt blivit en vuxen typ som äter lång söndagfrukost i sängen med min pojkvän. Om ni ville veta.

Skulle vilja skriva något. Men suddar. Gör om. Gör rätt, fast fel. Börjar. Slutar.

För att bidra till en värld av ytligheter - så kom min balklänning idag. Det avslit dyraste plagg jag någonsin ägt och även det finaste. Perfektion. Ville aldrig ta av.

Det finns otaliga skriverier om kärlek överallt i världen. Både i cybervärlden och i den riktiga. Kladdiga dagboksanteckningar och namntatueringar i ett virr varr av kärleksbrev och fråga-chans-pirr och jag -älskar-dig-statusar.

Jag har läst mycket om fenomenet kärlek. Både som inbiten singel med visionen att ha 40 katter när jag passerat 25 och efter att den visionen blivit krossad och hela min existens bestod av handsvett och fjärilar i magen.

Det jag kommit fram till, under båda mina olika sinnestillstånd, är att ingen lyckas. Det är för stort. Allt det här med att älska någon får knappt plats i en människokropp och får ännu mindre plats på ett A4. Inte ens 2. Inte ens hundra. För att älska är stort.
Det är som att hoppa fallskärm men aldrig landa tänker jag. Kanske att man landar någon gång och då kommer det troligen göra väldigt ont. Men då har man förhoppningsvis flugit länge och njutit av utsikten. Missförstå mig rätt.

Men det finns en annan kärlek som är, om möjligt, ännu större. Och jag insåg den nu när jag skulle lägga undan min telefon. På min arm ligger en svettig, brunhårig och blåögd 6åring. Hon heter Erika och är min lillasyster. Jag la telefonen bredvid huvudkudden som den informationsknarkare jag är för att lätt kunna ta fram den för att fylla min dagliga dos av sociala medier.

Sen insåg jag att där kan den inte ligga. Då kommer Erika få strålning i hjärnan och kanske få cancer och sedan dö. Och det vill jag ju inte. Därför gjorde jag en lång och svår manöver medan hon fortfarande, sov som ett litet lamm på min vänstra, avdomnade arm för att få den här djävulsmaskinen så långt bort från henne som möjligt.
Med mig själv spelar det ingen roll, jag är redan ett hopplöst fall. Men med Erika spelar det roll. Allt med Erika spelar roll.

Hon har världens tätaste ögonfransar. Svarta som kol och de rör sig lite medan hon drömmer. Hon blir som ett litet värmeelement när hon sover och jag öppnar hennes täcke då och då så hon inte ska koka över. Bara betraktar. Att något så stort kan vara så litet och att vi består av samma kött och blod. Att det är en garanti att det alltid kommer vara så.

För med dig spelar det alltid roll. Och bara det allra bästa duger.