Om en ångest som fastnar mellan tangenterna
Jag har en filosofi att alla människor någon gång är dumma i huvudet. Dumma i huvudet i den bemärkelsen att de agerar först och tänker sedan, beter sig på sätt som är totalt orationella eller ologiska utan anledning.
I mitt 18 åriga liv har jag varit riktigt dum i huvudet en gång. Jag var nio år och skulle börja i fjärde klass. Av anledningar som bara jag vet, som noga finns nedprintade i en grön skrivbok med en gris på, finns sida ut och sida in av nattsvart ångest som bodde i denna nioåriga kropp som hela tiden strävade efter att bli mindre. Snabbare på fotbollsplanen. Bättre. Finare. Mer värdefull. I spretiga bokstäver tar det form och bildar snart ett kompakt mörker som inte någon kan rubba. Inte ens mamma. Inte ens syrran. Inte ens någon psykiatriker som tränger in blicken i en så hårt att det nästan gör ont. Det finns inte någon. Du är helt ensam i ditt mörker.
När man ljugit för sig själv så länge att ens egens lögner blir sanning är vägen ut svår. När man förlöjligar hela omvärlden, att de är dom som är konstiga och inte du. Du tränar normalt, äter normalt, att väga din mat är normalt, att räkna ut kalorimängd är normalt, att springa efter maten för att inte bli tjock är normalt och att alltid säga nej när någon bjuder på fika är normalt. Det är alla andra som är onormala och slarviga med sina kroppar. Att andra har fel och du har rätt.
När du befinner dig i en sjukhussal med gula filtar och frusna fötter med en sondslang i näsan som tickar in mat i din kropp utan att du eller kan kontrollera det uppstår en panik som är större än allting annat. Du skulle hellre hänga med en hand från en bergskant än att inte kunna kontrollera mängden mat, som tillslut blir din vikt. I försök att hävda dig från vikten som alltid försöker äta upp och förstöra dig river du ut sondslangen på nätterna. Skyller på att du rör dig för mycket i sömen och den for ut. Du lägger stenar i fickorna på invängning på BUP för att vågen ska visa en sak men verkligheten en annan. Du låtsas som att du inte hör din mamma gråta på toaletten om nätterna för att hon nästan dör av oro för flickebarnet som ligger i sin sjukhusbrits medan läkarna för allt i världen inte hittar några fel. Inga fel i magen eller tarmen eller hjärtat eller gallan eller njurarna eller någonting annat. Felet sitter naturligtvis inte i hjärnan. Hon är ju bara nio år.
Att ha varit anorektiker har gett mig en större förståelse för livet. Kanske att det låter tabu men jag lovar er, en enkel handling som att äta pepparkaksdeg medan man bakar, eller äta godis trots att det inte är lördag är enorma friheter för någon som i stor del varit fastkedjad i sitt eget felaktiga tankemönster.
Men, den här texten handlar inte om mig. Inte egentligen. Jag förmodar att du har börjat nicka igenkännande nu. Kanske har dina ögon fyllts med tårar. Jag hoppas iallafall att jag någonstans odlar en tanke i din sjuka hjärna som till slut blommar ut och blir någonting fint i ditt mörker. För jag ser att du är där. Trots att du tror att det inte märks. Med dåliga ursäkter över att inte träffas för rädslan att vi kan bryta ner mörkret du omsorgsfullt ägnat så stor tid åt att bygga upp är för stor. Med ett sådant inrutat schema blir riskerna att misslyckas betydligt mindre, och du manipulerar alla i din omgivning att tro att du lever hälsosamt.
Vi har känt varanda sedan vi gick på dagis och i dina ögon har det alltid funnits en speciell glimt. Jag saknar den och det skrämmer mig mycket att den inte längre finns där. Att dina ögon hela tiden är trötta och att orken att hitta på något aldrig räcker till.
Att konfrontera en anorektiker är som att väcka någon som går i sömnen. Totalt livsfarligt att tvinga ut någon från mörker till ljus, och hur reaktionen blir går aldrig att förutspå. Därför skriver jag dessa meningar här. Att jag ser dig, att du inte mår bra. Att jag saknar dig, att vara en av dina närmaste kompisar. Att jag vet att du ljuger för alla, även för mig. Att du kommer försöka försvara dig. Att du behöver mycket hjälp.
Och slutligen att jag älskar dig. Och bryr mig om dig. Och minns alla sommardagar då vi ätit glass, då vi badat, haft picknick, skrattat, och mått bra. Och att jag tror att en sådan tid kommer igen så småningom, för efter mörker kommer ljuset och där är det betydligt behagligare att vara.
Och till slut ett löfte, till dig och alla andra som kanske tvivlar. Livet är så mycket mer.
HEJ
Jag har ingenting att skriva här. Inte egentligen och på riktigt, djupt och meningsfullt.
Dagarna snurrar på i högre tempo än någonsin. Jag börjar att fundera i filosofiska begrepp. Finns tid? Först är det måndag och en blinkning senare är det fredag. Om ni vill ha något att skratta åt/drömma mardrömmar om så kan ni titta på bilden nedan. Körlektion 07.00 på en ledig dag står inte högst upp på drömlistan.
En natt med inslag av schizofreni (OBS tro inte att jag är bra på att stava jag googlade)
Du drar på dig en skjorta, med rutor på
Längst fram i kassan ska du nu stå
En välbekant doft av os och flott
Din rutiga skjorta luktar allt annat än gott
Höj bägaren och drick av jesu blod kamrater. Rött vin, vitt vin och alla andra vin. Vi går till Mc.Donald's och är riktiga fyllesvin. Kastar papper överallt och mat på varandra, vi är fulla och dumma så vem ska oss klandra?
Det är ett kaos av lappar och kösystem
Folk tänker att det borde inte vara några problem
Jag säger: "Vi får tyvärr inte servera mat på brickor efter klockan tio för folk har en tendens att använda dom i slagsmål" men överröstas av höga fyllevrål
Självklart får ni gå på toa men jag kan tyvärr inte öppna för där inne knarkar folk och dricker sprit
Och sådant hör inte hit
Du ligger efter och kön blir längre för var sekund
Köket ligger back och maten tar en liten stund
En minut kanske två, klagomål från höger och vänster och
vad väntar dumma bruden i kassan på
Någon börjar bråka över fel meny, jag vill ha pengar tillbaka
Såhär ska inte en Big Mac smaka
Jag beställde utan sallad med extra tomat
Ni har för långa vänte-tider jag har väntat tre minuter tjat tjat tjat
Sunda förnuft-skolan del nummer ett: det går INTE att servera alla samtidigt så låt bli att trängas.
två: oavsett var du är och kastar runt saker finns det alltid NÅGON som får städa. Karma tll er.
tre: vi KAN inte servera alla på en sekund. det är OMÖJLIGT. man måste VÄNTA om det står 60 andra personer i kön.
del fyra: ingen i personalen kommer att gå hem med er. Att vara ful i munnen och klämma in ordet knulla i varannan mening ger er inte pluspoäng.
Del nummer fem: Kanske att alla andra befinner sig i samma sinnesstämning. "Ingen kommer ihåg imorgon" resonerar du. FEL. Kassörskan minns allt, och är du svinig och slänger saker omkring dig kommer svart hat glöda ur hennes ögon i all evighet.
Om att bli äcklad
KÄRA MEDMÄNNISKOR. Det är dags att öppna ögonen, ta ställning och reagera. Ursäkta mina smått patriotiska inledning här, men den behövs. För detta är ett krig. En del har fått för sig att det handlar om islamistiska grupper, mot invandrare. Att vi krigar emot dom. Fel. Detta är ett inbördeskrig svenskar emellan, det är 2012 och det handlar om de Mänskliga och de Omänskliga. De som är förståndiga och de som är hatiska. De som har ett hjärta och de som är utan. Jag skulle kunna fortsätta till oändligheten. Klicka, se, begrunda och njut av att den sanna sidan av SD istället för deras vardagliga smyg i kulisserna. Vill vi ha ett sådant Sverige? Ska dina barn växa upp i ett land där man behandlar varandra såhär?
Att invandringspolitiken är så känslig att inget parti vågar röra frågan är under all kritik. Att rasism är en sådan öm punkt att ingen får säga något utan att vara Sverige Demokrat är i längden ohållbart. Men tänk på att inför Gud och döden är alla människor lika. Och se till så att Sverige Demokraterna INTE går vidare i valet. Bra då säger vi så.
Guldklimpar
Finns ingenting bättre än att få gå runt i långkalsonger 48 timmar i sträck. Äta mammas mat, klappa hunden, springa i skogen. Andas frisk luft och gosa med syster och brorsbarn, baka äckliga muffins och titta på X-factor.
Lite bilder och sånt
Idag är det lördag. Jag skrattar åt min mamma. Hon har köpt en nässköljare på TV-shop som kallas för "näsans bästa vän". Senast igår kväll sa hon åt mig att jag måste se världen med kritiska ögon. (Det finns många som vill blåsa dig Jenny) Genom sig själv känner man andra, brukar det heta.
Annars lite bilder som ni icke sett.
En pussig Moa på partaj, en full Jenny samt en snorig Agnes efter springtur. Kanske att näsans bästa vän kan motverka snorproduktion.
Saker som jag tycker mycket om
Tänkte skriva små fjolliga hjärtan här men insåg snabbt att det inte var min grej. Därför får ni detta i aggressiv punkt-form istället:
1. Quizzkampen. Världens i särklass bästa spel. Där heter jag Jenny Bergvall om ni har lust att spela. Speciellt gillar jag att spela mot min pojkvän, med disken eller annat trist som insats (mest för att jag alltid vinner)
2. Att mitt körkort inte är sååå himla långt borta. Uppkörningen är inte ett ljusår bort om jag säger så.
3. Att jag har överträffat mig själv i det mesta denna vecka. Orkat gå på skolan trots att jag jobbat natt, tränat ordentligt och gått på uttagning på Friskis. Fick dessutom tillbaka ett prov med tre bokstäver på och sånt är alltid kul.
4. Att jag börjat träffa mina gamla kompisar i större utsträckning. På torsdagar äter vi middag som andra pensionärer. Fina ni.
5. Lillasyster som säger "Jenny kom, det är dags för fredagsmys!" Älskar älskar älskar dig.
Godkväll.
Godkväll kära ni. Ni trogna små kamrater som kikar in här. Dagens lärdom blir i första hand att icke tro på försköningar. Inte ens mina. Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och helt enkelt skriva: HEJ MAMMA. Ungefär så många besökare finnes ungefär på denna blogg nu för tiden. Men jag klandrar er inte, stackare (som inte existerar) som aldrig får något roligt att filura på.
Hur som. Senast jag skrev var 6 dagar sedan. Då hade jag höstlov, gjorde körkortsfaser samt fruktade för livet här inne på mina 49 kvadrat. Så farligt var det kanske inte såhär i efterhand men just då kände jag mig ungefär som en kvinna med begränsade rättigheter i valfritt ojämställt land då jag strök längst väggarna och undvek att gå ut efter klockan 4. Under lovets lediga vecka har jag som sagt spenderat kvalitetstid med körkortsböckerna, pojkvän, familj, kompisar, quizzkampen, badkaret och spritflaskan. Alla goda ting är som bekant inte 7 men här får det vara så.
Nu är det en NY VECKA med NYA MÖJLIGHETER så CARPE DIEM FÅNGA DAGEN NJUT VAR MINUT och allt sånt där ni vet. Många kommer börja banta just den här veckan. Andra kommer göra slut. Några skilja sig. Ett par barn kommer födas. Någon kommer dö. I mitt liv föder jag inga barn, kommer förhoppningsvis inte dö och inte heller göra slut. Istället ska jag jobba natt imorgon (välkommen Jenny, till baksidan av det 18åriga-livet), på Torsdag kommer jag vara bamba-trött på skolan och på kvällstid åka på uttagning på friskis och svettis. Skrattar ni nu? Tror ni kanske inte att jag passar i röda trikåer? På fredag har jag Riskettan och tänkte inte ha på mig röda trikåer då. Men vi får väl se, kanske att det blivit på modet tills dess.
Nu kära mamma är det dags att byta kanal till ettan och titta på "inför valet", vilket påminner om ett halvtrist förspel. Dessutom ett väldigt dåligt då de bjudit in en blond brutta i studion som heter Sofia och jobbar som modejournalist och diskuterar färger på slipsar och sånt som en annan hellre rensar toan än att lyssna på.
Dagens lärdom nummer 2: allt som anses vara viktigt behöver inte vara bra (sex eller presidentvalet, fria åsikter, reflektera i kommentarsfältet)
