Jenny

så sa jag idag. Det handlade om mitt kaffe såklart. Trots att jag egentligen innerst inne föredrar mjölk så måste man ju tänka på förbränningen och sådant fjantigt. Men när jag uttalade meningen så högg det till i magtrakten. Natten. Svart.

Det senaste dagarna har varit kaotiska i en negativ bemärkelse. Det finns bra kaos, spontana infall som verkar kaosartade till en början men i slutändan ordnar upp sig riktigt bra. Men detta är ett negativt kaos, ett kaos som inte ens är mitt eget men som jag fastnat i.

Jag vet inte om jag orkar förklara för er tappra själar som kikar in här.
För kanske är det precis vad denna människa vill ha, publicitet, bekräftelse. Den som är ett mörkt ansikte som finns överallt, en skugga. När jag vinglar hem från krogen, som står inne i en dunge då jag är ute och springer och som trampar runt kring min balkong.
Som smyger omkring utanför min dörr men flyr ut genom porten så fort jag närmar mig nyckelhålet.

Som gör att jag smyger till toaletten, inte vågar gå ut efter det blivit mörkt och som gör att jag är vaken klockan 02.12 för att jag inte vågar sova.
Istället dricker jag kaffe. Svart som natten.

Såhär blödig är jag idag. Jonas Gardells
Torka aldrig tårar utan handskar är en Gudagåva. Ni bör titta så länge det finns kvar på SVTplay. Tips från coachen.

Behöver äventyr. Någonting att se fram
emot. Något annat än måste och borde. Något annat än träna och sova och jobba, läsa körkort gå i skola, blöta fötter och långkalsonger. Något annat än det här.

Därför känns det passande att jag planerat in en resa till Paris med min bästa vän. 9 maj så ska vi öva på franskan, röka låga cigaretter, äta god
mat. Krypa hem från klubbar och bada
i fontäner, shoppa och titta på sevärdheter. Hur slantarna räcka till återstår att se, men man får väl ta det som det kommer.

Hur det är. Igår var du så snygg och charmig och idag är fosterställning,
Ipren och kebab det enda rätta.

Igår så släppte alla hämningar och jantelagar och alla kände alla medan musiken spräckte trummhinnor till höger och vänster. Trängdes i köer, kissade på herrarnas och blev bjuden i baren med nomineringen "för att du har så fina öron". Välkommen Jenny till det 18åriga livet. Här nedan bifogar jag en före och efter-bild. Titta på egen risk. Med vänlig hälsning, löken

Här om veckan ställde jag klockan extra tidigt för att få titta på Henrik Lundqvist på Nyhetsmorgon. Är jag tragisk?

Imorgon så är det halloween. Eller egentligen inte. Men imorgon ska alla ungdomar klä ut sig och bli fulla för en tradition som vi knappt firar.
Tjejer ska åla runt och bli bjudna i baren i outfits som heter "sexy nurse" "sexy devil" "sexy angel". Hittar ni igen den röda tråden?

Själv tänkte jag "sexy leopard". Vad tror ni? Behöver bara vifta lite snällt på öronen så är tar herrarna fram plånböckerna.

Det är skillnad på vänskap och vänskap. Det finns sådan som är uppbyggd på en evig tillit, som är rotad
i själen. Då man gått
igenom så mycket att det inte spelar någon roll att man inte pratar varje dag, vecka eller månad.

Idag har jag och mina väninnor sedan 15 respektive 18 år tillbaka invigt krogen.
Där vi aldrig fått komma in och det vi avundats hela sommaren. 300 kronor fattigare, två drinkar rikare och många skratt senare så väntar sängen. Finast i världen är ni,
mina kära rubiner. Och grattis till min Rebecka som blir myndig idag.

Visste ni? Om ni inte varit utanför dörren idag så kanske ni läst på facebook, där står det nämligen överallt. "Vita guldet!" "Äntligen!" "Snö" ... Jaha. Fascineras alltid över att folk känner behovet av att vara den som kommer med budskap, oavsett om de är bra eller dåliga.
Såklart slänger man upp en "vila i frid fina vän <33" också om någon har försvunnit från jordens yta för att göra sig själv till offret i situationen. Det finns något väldigt psykologiskt och Freudianskt i det hela.

Just nu läser jag en status om "alltså alla ni som skriver om att det snöar, sluta." Alltså klagar personen i fråga på de som klagar för att det snöar och det hela blir en härlig klagcirkel som aldrig tar slut. En länk till evigheten. Perfekt tycker jag som är dålig på avslut.

Hola amigos. Intagit stoffläge med en tallrik gröt och med körkortsböckerna i knät. Verkar som att de behövs läsas igenom ett par gånger till då jag alldeles nyss avslutat en körlektion med förmaningen "åk hem och träna lite på höger och vänster" (........)

Annars då så har tisdagen varit relativt värdelös. Så skönt att vi kompletterar varandra. Jag har haft mascara på mig och gnuggat mig i ögonen hundra gånger och har därför sett ut som en tvättbjörn. Kom dessutom på att jag har en tatuering idag! Det hade jag ju glömt.

Att slänga sig ner från rymden är antingen total dumhet eller total frihet.
Kanske både och.

Du är här igen och förpestar min tillvaro. Imorse när jag vaknade och tittade ut föll snön i stora flingor och istället för att träna intog jag fosterställning i en timme innan dagens måsten blev för påtagliga.

Idag har jag roat mig med att driva min psykiska hälsa till bristningsgränsen genom att läsa till körkortet. Precis vid bristningsgränsen blev äntligen fas B grön och jag belönade mig med mina två favoritsysslor; äta glass och räkna blåmärken och ärr på mina okvinnliga fotbollsben.
Ce la vie

Skratta åt sitt eget resonemang. Skyldig dig andra chans, som alla människor sägs förtjäna. Skrattar mitt i gråten åt att du aldrig förstod, aldrig förstått och aldrig heller kommer att förstå.

Fredagskväll och jag har tänkt dricka rödtjut tills jag stupar. Kräkas i ett postpaket med din adress på. I övrigt går jag till partyt i fleceunderställ och reflexväst. Hammarstrand en fredagskväll.

Jag räcker inte till. Det finns en miljon grejer jag måste prioritera före mina egna funderingar och er tappra själar som orkar klicka in hit och läsa om meningslösa ting.

Hittills har jag fått tillbaka alla mina skoluppgifter med minst två bokstäver på vilket känns bra. Jag har druckit för mycket kaffe i skolfiket, nött körkortsteori och däremellan tränat, umgåtts med mina vardagshjältar till kompisar och sovit om jag inte intagit föda eller jobbat. Så roligt.
11 dagar kvar till dagen med stort D, då jag äntligen ska få trängas i köer och tappa bort mina vänner på krogen.

Imorgon är jag ledig från skolan och ska roa mig med att ringa skatteverket, konkursförvaltare, träna och köra bil. Insåg igår att jag inte varit på partaj sen i juli. Ska därför ta igen detta tusen gånger om på min födelsedag, peppar peppar.

Man skulle kunna tro att det sitter en orkester bakom mig. Men, så är icke fallet. Bakom mig sitter en liten knodd på 2,5 år och ur hans blå ögon lyser trots så starkt att det kunde smälta inlandsisen fyra gånger om.
Hans mamma är säkerligen 29 år och har brunt hår i en hurtig hästsvans och gympaskor på fötterna. Alla resenärer har redan fått migrän efter de snart 2 timmarna hennes unge har hållit låda. Skrikit, bråkat, slagits, spottats och skrikit mera. Människor suckar och rullar med ögonen, höjer musiken i öronen till skadlig nivå.

Lilla mamman skäms. Hon är rödflammig på halsen och ögonen är spegelblanka. Hon har gjort allt hundra saker om, gett festis, kramat, läst bok, kletat med en banan, sjungit, tröstat. Hon förstår nog själv att det som skulle behövas är ett skrik. Ett NU RÄCKER DET MÄNNISKORNA PÅ TÅGET FÅR ONT I HUVUDET. Men lilla mamman är för beroende av vad andra människor skulle tycka då. Bra mammor skriker inte åt sitt eget kött och blod. Fel.
Bra mammor sätter sitt barn först. Uppfostrar sitt barn oavsett om man är på ett tåg eller hemma.
Säger till sitt barn ordentligt om det inte kan bete sig bland folk. Första tåren rullar nerför mammakinden. Höjer musiken och svär på min grav att jag aldrig ska skaffa barn. Isåfall ska jag aldrig åka tåg. (!!!!) Med vänlig hälsning, barnpsykolog Jenny Bergvall

Hösten innebär för min del en slags blödighet som aldrig infinner sig annars. Mörkret och tystnaden ger mig och troligen många andra tid att fundera över de små sakerna, vilket gör sig påmint ibland.

Min tvättstuga är belägen i en källare. En mörk källare där lampan fungerar lite som den vill, där det är en lång gång och dörrar finns på alla sidor. Låsta, igenbommade dörrar och där innanför på ena sidan sitter Fritzels barnbarn och skriker och gråter men eftersom dörrarna är isolerade hörs ingenting. På andra sidan sitter mördare och våldtäktsmän och kliar sig på magen och väntar på nästa tvättstuge-offer.

Innan man kommer in i detta dödens väntrum går man förbi en lägenhetsdörr. Där inne bor en man som heter L.Eriksson och så fort han hör att någon är på väg mot tvättstugan sticker han ut huvudet för att säga hej. Han luktar alltid stekt falukorv och jag slås alltid av en uppgivenhet när jag möter honom. En man, 35 år, med lite grånande hårväxt som bor ensam i en källare och stoppar folk på väg till tvättstugan för att få småprata.

Här om dagen då jag bar mina Ikea-kassar mot tvättstugan saktade jag ner på farten för att L.Eriksson inte skulle flänga upp dörren i huvudet på mig. Men konstigt nog var det ingen som öppnade, sa hallå eller frågade hur läget var. Ingenting. På vägen tillbaka tittade jag en extra gång på namnskylten, och där stod som vanligt "L.Eriksson" men bredvid en hemmagjord skylt i form av ett hjärta där namnskylten fortsatte: "& S.Karlsson"

Grät i en halvtimme över att korvmannen slipper vara så ensam. Höstens fel.

Idag när jag gick till skolan bestämde jag mig för att detta var en bra dag. Fas B är snart avklarad, mitt projektarbete ligger fint till och dessutom fick jag kanske världens roligaste samtal idag som verkligen gör att disciplinen kommer testas ett tag fram över. Ni förstår snart.

I övrigt så kan ni titta på världens roligaste bild här nere, då min kära vän Jacob försöker dricka väldigt varmt kaffe med glasögonen på.
Kram

Jag är 17 år och i många avseenden äldre än mina jämnåriga kamrater. Pengar de får för att unna sig är pengar jag handlar mat för. Vinterjacka. Varma skor, kuddöverdrag och krukväxter. Tekoppar, glödlampor, toalettborstar. Aldrig har de några tvättider att passa och de lever med en nyckfullhet att allting kommer ordna sig. För blir man för full, någon är för dum, saker inte går som det ska, då ringer man ju bara mamma eller pappa och saken är ur världen.

Men på ett plan finns det många som ligger före mig i utvecklingen. Det handlar om det planet där man accepterar en evig förlust. Jag hatar ju att förlora och har aldrig behärskat den konsten.

Ni förstår ingenting och jag förstår er för jag förstår inte själv. Jag fick ett samtal ikväll om att min mormor ligger på sjukhus för att hon har fått en hjärtinfarkt. Min lilla mormor.

Alldeles för många gånger har jag fått vara en tröstande axel då andras världar och tryggheter gett vika för den brutala verklighet som heter livet som kommer ifatt oss ibland. Men aldrig har jag varit den som insett att döden finns precis bakom knuten och lurar som stora stygga vargen efter tillfälle att få hämta över människor till andra sidan genom att täppa igen deras kranskärl.

En enda begravning har jag varit på i hela mitt liv. En helig stund av svart mörker då någon som inte vet någonting ska lovorda personen han aldrig vetat om samt en uppsjö av finska pinnar och svart kaffe med tvingat småprat som följd.

Döden är inte för mig, så jag avböjer vänligen men bestämt från dess tjänster från och med nyss.
Undertecknat med ovänlig hälsning, Anna Jenny Kristina Bergvall