TågåkarFredag

Man skulle kunna tro att det sitter en orkester bakom mig. Men, så är icke fallet. Bakom mig sitter en liten knodd på 2,5 år och ur hans blå ögon lyser trots så starkt att det kunde smälta inlandsisen fyra gånger om.
Hans mamma är säkerligen 29 år och har brunt hår i en hurtig hästsvans och gympaskor på fötterna. Alla resenärer har redan fått migrän efter de snart 2 timmarna hennes unge har hållit låda. Skrikit, bråkat, slagits, spottats och skrikit mera. Människor suckar och rullar med ögonen, höjer musiken i öronen till skadlig nivå.

Lilla mamman skäms. Hon är rödflammig på halsen och ögonen är spegelblanka. Hon har gjort allt hundra saker om, gett festis, kramat, läst bok, kletat med en banan, sjungit, tröstat. Hon förstår nog själv att det som skulle behövas är ett skrik. Ett NU RÄCKER DET MÄNNISKORNA PÅ TÅGET FÅR ONT I HUVUDET. Men lilla mamman är för beroende av vad andra människor skulle tycka då. Bra mammor skriker inte åt sitt eget kött och blod. Fel.
Bra mammor sätter sitt barn först. Uppfostrar sitt barn oavsett om man är på ett tåg eller hemma.
Säger till sitt barn ordentligt om det inte kan bete sig bland folk. Första tåren rullar nerför mammakinden. Höjer musiken och svär på min grav att jag aldrig ska skaffa barn. Isåfall ska jag aldrig åka tåg. (!!!!) Med vänlig hälsning, barnpsykolog Jenny Bergvall


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0