SÄG MIG NU FÖR JAG BEHÖVER FÅ VETA
Alla dammråttor jag gått och irriterat mig på är numera ett minne blott. En tekopp framför svenska modeller känns helt okej medan kylan biter utanför och jag fixar på med ett fotoalbum. På sista bilden är resultatet av en eftermiddag full av tristess då jag tog och målade om min hall och satte upp en ny spegel och lite sådant. Mysigt.
JAG TÄNKER DÅ OCH DÅ, ATT VI BORDE VARA TVÅ
Det allra värsta med att bo alldeles ensam förutom två reptiler i ett akvarium är att det aldrig finns någon att skylla på. Allt som händer mellan Konstapelgränds väggar är helt och hållet mitt fel.
När kanterna blir hårda på osten för att någon inte har förpackat den ordentligt, när det blir stopp i avloppet i duschen för att någon tappar så mycket hår att det täpper igen, när blommorna dör för att någon glömmer bort att vattna och när kylskåpet ekar för att någon glömt bort att handla. När det är slut på toalettpapper när man sitter och kissar för någon glömt att köpa nytt och när man får vänta med att tvätta en vecka extra eftersom någon glömt tvättiden. Jag antar att det är jag som är någon.
Att hela tiden varje dag få svart på vitt att man inte är så perfekt som man trott medan man skyllt på en annan någon medan man äter torr ost heter vardag.
FRÅN OCH MED NU (JAG GÖR SLUT)
Efter julhelgen sändes dessa program på TV, samtidigt. TV3 - supersize VS superskinny TV4 - du är vad du äter kanal 5 biggest loser. Som en stilla och tyst påminnelse att alla julkilon ska bort och ingen ska ha tid att njuta av kakan till kaffet utan dåligt samvete. Idag ska man vara så nöjd och säker och "boostad" som det numera heter, i sig själv att man kan flina åt dessa dumheter och äta kakan till kaffet iallafall.
Men nu är det dags.
Dags att erkänna för sig själv att jag insidigt skulle kunna vara deltagare i biggest loser. Att allt som heter träning är något jag har förnekat under vintermånaderna och att det gör mig till en bitter och fruktansvärt lat människa.
Det är dags att ta tag i det jag släppt (livet), rutiner som exempelvis sömn och mat (istället för yoghurt och enkronors-godisar i skolfiket) skall härmed införskaffas.
Sanningen är en definationsfråga. Därför gör jag min egen. Från och med nu raderar jag karamellkungen ur mitt liv. Pizzeria Reveljens nummer slängs i soppåsen. Tar adjö av att äta glass med sked direkt ur burken samtidigt som jag gråter till Sex and the City, och vinkar slutligen farväl till allt som heter chips.
Idag satte jag för första gången min fot på ett gym. HEJA
Skåda mitt nya jag. Puss från Jenny och hennes ICA-sallad
JA ÄNNU DUMMARE ÄN MIG
650 kommentarer angående Blondinbellas kropp. Fascinerande. 650 personer tar sig tid att kommentera medan Bella glassar runt i Bahamas på kryssning med en kompis och sitt bankkort där det sitter miljontals kronor som hon har tjänat ihop. Mellanmjölks-Sverige
BITTER (MED EN TEKOPP)
Idag, på veckans enda sovmorgon så klev jag upp klockan 6 för att färdas land och rike runt (från hudiksvall). Bakom mig lämnade jag min gosiga svärfamilj och fina pojkvän och framför mig välkomnade jag måndagen medan jag tjuvlyssnade på alla som pratar för högt i kollektivtrafiken.
Besviken som ett djur gick jag hem klockan fem, efter en uppgift som förtjänade att eldas upp och inte alls gick som den skulle. Slängde på springkläderna efter gröt till middag för att få ut allt som bara ligger som restprodukter efter en fotbollsmatch i kroppen och skaver och gör ont tills det till slut möglar och gör mig till ett askmoln/vulkan med risk för utbrott.
Nu, mammor och minimodeller. Uppryckande att det finns människor som är ännu mer korkade än mig.
MED GRUSADE FÖRVÄNTNINGAR OCH FIL TILL MIDDAG
k
Gymnasietiden ska tydligen vara de 3 bästa och allra roligaste åren i hela livet.
Jag förstår principen. Att ha tillräckligt mycket ansvar för att bo ensam men inte för att betala räkningar är det ljuva i att vara 17 år, men om detta är de bästa åren så vill jag faktiskt inte fortsätta leva.
Här är några bilder på roliga saker som hänt under gymnasietiden. Jag har varit i Spanien med min bästa vän och firat min 17års-dag med massor av gamla vänner och varit på andra sidan jorden med min pojkvän.
De bilderna kan sumera guldkornen av mina ungefärliga 600 gymnasiedagar.
Med förväntningar om roliga fester hela tiden, mys med kompisarna, roliga middagar och ny bekantskap kan jag inte göra annat än bli bitter när jag sitter i min grågröna soffa och reflekterar över allt det som inte blev som det skulle.
För om sanningen ska fram är gymnasiet tre års press, tafatta försök att bli nöjd, konsumtionshets på rea, ensamhet, filmjölk, brustna tonårshjärtan, uppsagd kontakt, vemodiga träffar med gamla vänner, träning, promenader till skolan i 25 minusgrader, tunga kassar från ICA, medmera-kort, jämförelser, tvättider och sorgliga Bon Iver-låtar.
Förutom att ha hittat min själsliga motsvarighet i kvinnan längst ner på bilden kan jag inte säga att jag åstadkommit särskillt mycket alls förutom att per automatik gjort det som jag förväntats. För det är det allt handlar om. Förväntningar.
PROJEKTSÖKANDE
17-årig, för det mesta trevlig tjej, söker hobby. Någonting att spendera ett par timmar i veckan åt så man slipper baka morotsbröd för att det roar en.
PS. (smart att frysa in)
DS
VARNING FÖR FJANT
grattis på våran femmånaders-dag. Trodde aldrig att jag skulle kunna ha ett så långt förhållande med någon förutom mina sköldpaddor, så tack för det.
VÄLKOMMEN TILL MIN SKIT
Jag kommer ihåg en historia om en bil. Den skulle säljas på tradera och istället för att förfina det hela, skriva en försäljningsannons, så valde försäljaren att skriva sanningen och ingenting annat än sanningen. "Klädseln är ful men bekväm, radion är trasig och handbromsen är väldigt trög", ungefär så stod det.
Lite fula ankungen över det hela, och eftersom alla sagor har ett lyckligt slut så såldes bilen för jättedyra pengar eftersom alla ansåg att den hade potential trots sina brister.
Därför - här är min skit. Det är oorganiserat, snett, fult, ganska tråkigt, och självkart kommer ni ångra de minuter av era liv ni spenderar här eftersom mina ord inte spelar någon roll alls.
FÖR ER HAR JAG SAKNAT
En vecka som alldeles snart är slut och som inte varit ansträngande för tio öre. Jag har andats in, ut och insett att det enda varaktiga är förändring och att det är välbehövt ibland. Därför, med osthyvel som redskap, blev mina gamla blå halltapeter nedskrapade och bortslängda och mina händer fulla med blåsor.
Nu är det åtminstone fint där och jag är NÖJD. Ommålat, ommöblerat, och dessutom har jag slagit på stort och köpt mig en TV. Ett besök på körskolan har även avverkats och i skolan ligger jag i fas. Två vänninor som jag saknat har jag catcha't litegranna med och sådant är ju altid trevligt.
På fredag har jag en lektion, utvecklingssamtal och sedan går taxin till Hammarstrand, pojkvän, mormor och morfar och såklart en lillasyster som fyller hela 5 bast. Mysigt kan jag tycka.
Nu, middag med Moa. Det ena varaktiga är som sagt förändring.
ALLTING KOMMER ORDNA SIG, OM JAG FÅR SOMNA BREDVID DIG
Återigen en sån där negativ influens i mitt liv, stenhjärtat har krackelerat. Helt plötsligt utan förvarning slutade jag skylla på tonårshormoner som jag tidigare varit övertygad om att kärlek var synonym till.
Fascinerande och skrämmande på samma gång, att vilja vara med någon så mycket att tankarna och hjärtat hela tiden befinner sig någon annanstans.
Idag har jag i ren ilska över att helgen inte blev som jag tänkt mig tvingat mig själv till drastiska beslut. Två hinkar färg, en skrapa och en roller inhandlades i förmiddags och sedan dess har jag lekt Martin Timell i hallen.
"Äntligen hemma" sa ju han förresten.
FÖRPUBERTALA FUNDERINGAR
Missförstå mig rätt. Jag borde vara utvilad, redo att satsa på skolan och fit for fight efter tre veckor i Thailand, men huvudet är så fullt av reflektioner att jag inte riktigt vet vart jag har mig själv.
Saker och ting verkar så mycket tydligare än de någonsin gjort förut.
Att Östersund har stått stilla, som om man pausat med fjärkontroll, medan jag varit borta och upplevt massor av nya saker. Samma människor på samma förutsägbara fester, samma krogrundor, samma rutiner och samma snack som går.
Nu. Imorgon. Förevigt.
18.20
Börjar sakta men säkert inse att jag snabbt börjar anta skepnaden av en sådan människa som jag avskyr.
En sådan som gnäller om för lite pengar men inte ens försöker skaffa sig ett jobb, en sådan som gråter över semesterkilon i duschen och som skjuter upp att skaffa gymkort.
En sån som bedövar lusten att spela fotboll med att endast driva runt ihopp om att finna något roligare men inte vågar vara med på nya saker.
En sådan som mest är melankolisk och tänker på det som en gång varit i en slags förskönad variant.
En sådan som livet passerar medan gnäll och klagan spelar den centrala rollen som partner. Så roligt.
En människospillra av något som en gång varit en hel person med massor av spring i benen och uppfinningsrikhet.
Undertecknat ensam, bitter, kall och småfet
