FÖR SÅDAN ÄR VÄNSKAPEN
För alla de gånger som du har sagt nej ska jag säga ja
Att ha så mycket i hjärnan att man måste radera utkast efter utkast är en förbannelse.
Ingenting blir så sammanhängande och förståeligt som jag önskar och hela poängen går förlorad i några meningslösa rader.
Den eviga perfektionsförbannelsen. Att allt ska bli så fint och bra som jag i förväg fantiserat om för att jag ska vara nöjd. Det har många gånger satt käppar i hjulen och orsakat många onödiga tårar. Jag trodde att jag efter mycket träning med tålamodet blivit av med det hela.
Men här ligger jag nu i fosterställning inför pojkvännens student som (POJKVÄNNENS STUDENT FÖRTJÄNAR VERSALER) och bölar och snorar om vartannat för att klänningen inte sitter som den borde (läs:ska), är ful, skorna är smutsiga och håret är fel färg och fel frisyr och presenten är dum. Kortet är ännu dummare. Och jag är dummast av alla som snorar på min nya klänning.
VIVA LA SOMMARLOV
Tänker. Inte. Gå. Till. Skolan. Mer. Detta. Läsår.
Struntar i brännboll, grillning med klassen och avslutningsfika. Tänker skita i att lämna in i den sista sugiga svenskauppgiften. (Nerå mamma) Tänker istället åka in till stan fram och tillbaka, lämna tillbaka ett par böcker, hämta en klänning och sedan åka vidare mot pojkvännens student i Hudiksvall i sällskap av pappa och lillasyster och mitt bästa sällskap som verkar stanna länge - rethostan....
och då skrattar jag nervöst
2012. Ett år då spontaniteten och manodepressiva sidan av mig totalt tog över. Mitt år.
Då jag utan att tänka har litat på magkänslan. Åkte till Thailand i en månad med min pojkvän sedan tre månader tillbaka, med inställningen att det antingen fick bära eller brista.
Blev trött på att svära över de fula tapeterna i hallen och rev ner alltihopa med en osthyvel. En procedur som tog tre nätter, och sedan målade jag om.
Startade upp projekt "julkorg" , vilket innefattade mig, min bästa kompis och massor med tunnbröd och juliga ting som vi sålde på marknader. Ett riktigt äventyr så att säga.
Började träna ordentligt och spenderade fyra dagar i veckan på friskis och svettis. Sprang milen under en timme. Förbättrade i princip alla ämnen i skolan.
Försökte lära mig att ha en pojkvän. Åkte till Norge två gånger, en för att åka snowboard och den andra för att fira 17 maj.
Skaffade ett jobb där jag trivs som fisken i vattnet. Hittade en hög med nya fina kompisar som jag inte skulle byta bort för något i världen. Var med i ett utbytesprojekt med Italien, vilket innebar två italienare på min bäddsoffa i en vecka, utan större chans att kunna kommunicera.
Och nu - kika vidare på sista minuten-resor mot varmare breddgrader. Frankrike närmare bestämt. Året är ju inte slut än.
Då jag utan att tänka har litat på magkänslan. Åkte till Thailand i en månad med min pojkvän sedan tre månader tillbaka, med inställningen att det antingen fick bära eller brista.
Blev trött på att svära över de fula tapeterna i hallen och rev ner alltihopa med en osthyvel. En procedur som tog tre nätter, och sedan målade jag om.
Startade upp projekt "julkorg" , vilket innefattade mig, min bästa kompis och massor med tunnbröd och juliga ting som vi sålde på marknader. Ett riktigt äventyr så att säga.
Började träna ordentligt och spenderade fyra dagar i veckan på friskis och svettis. Sprang milen under en timme. Förbättrade i princip alla ämnen i skolan.
Försökte lära mig att ha en pojkvän. Åkte till Norge två gånger, en för att åka snowboard och den andra för att fira 17 maj.
Skaffade ett jobb där jag trivs som fisken i vattnet. Hittade en hög med nya fina kompisar som jag inte skulle byta bort för något i världen. Var med i ett utbytesprojekt med Italien, vilket innebar två italienare på min bäddsoffa i en vecka, utan större chans att kunna kommunicera.
Och nu - kika vidare på sista minuten-resor mot varmare breddgrader. Frankrike närmare bestämt. Året är ju inte slut än.
Junior och jag, vi är goda vänner
Friends. Idag så är det jag och Junior i en allierad styrka. Mentalt så har jag redan tagit sommarlov då allting är klart utom en endaste liten inlämning i svenska, så att sitta av lektionerna och göra knep och knåp kändes som ett tråkigt skämt imorse.
Därför fick junior vara hemma med mig idag. Vi har ätit god lunch, bakat chokladkakor, tittat på Scooby Doo och sånt där annat som man gör med en lillasyster som är 5 år. Dessutom har vi bråkat litegrann. Junior blir lite som en hund när vi busar för hårt och bits mer än gärna. Därför fick hon sitta och skämmas på sitt rum tills hon kom ut och snörvlade lite, sa förlåt, och lämnade fram en teckning med en liten människa och en stor, där det står CENNY med spegelvända bokstäver.
I övrigt vill jag att ni njuter av bilden, den roligaste som finns i hela mitt arkiv. Midsommar förra året. Junior och jag. Hon spanar killar och jag drar uppsynen "ledsen hund". I bakgrunden finns själva roligheten. Se och njut.
Kram
today
Igår mina vänner, var en stor dag. Igår läste jag en bok. Inte för att jag var tvungen, inte för att analysera den, utan att behöva reflektera. Utan att veta att ett visst datum så ska jag vara klar så bara läste jag för att jag ville.
Vilken känsla.
Självklart så kom de analytiska funderingarna på köpet, och jag inser med lite sorg i hjärtat att skolverksamheten har förstört mig i evig framtid. Typ som den gången jag signerade mitt anställningsbevis på Mc.Donald's med "Jenny Bergvall spmt10" ....... Tur att det snart är slut.
Nu ska jag springa på jobbet. kram
fint
Tisdagkväll och alldeles för många karameller i magen efter det allra sista Desperata Husfruar-avsnittet. Någonsin. Att veta att allting har ett slut är en sak, men att bevittna slutet på riktigt en annan. Med trevliga tjejer och gott fika gick det iallafall för sig.
Nu kommer snart min pojkvän hit, efter en vecka i turkiet med sina kompisar. Hoppas på att han är brun och fin.
Imorgon så är det en av mina absoluta favoritdagar. Någon större nationalist är jag inte, men 6 Juni på Jamtli med massor av små söta djur i sällskap med goa människor och picknick i solskenet blir aldrig fel.
C'est la vie
"När man får en uppsatt gräns - ett slut. Då blir tiden fram till dess ett uppehåll, något trögflytande och omöjligt att avnjuta. Ett fenomen av längtan efter ingenting. Kanske enbart för att man vet att det snart kommer... Ett ingenting."
Ungefär som ett vakuum; ett trögflytande vakuum.
En tid som är tom på allt med tomma människor som i ren panik försöker anpassa sig efter Allt som är Rätt med svarta jeans och vita converse och allt vad de innebär.Som kliver upp timmar innan skolan för att spackla kinder och ögon för att se Rätt ut. I åratal så har förväntningarna pumpats upp av äldre syskon och kompisar. De har pratat om gymnasiet med en högtidlig stämma och tydligt lovat oss att det kommer bli den bästa tiden i hela livet.
Mitt första år var ett helvete. Ett helvete som i största möjliga mån berodde på Matte B, något jag var oförmögen att lära mig och som orsakde många sömnlösa nätter och nedbitna naglar. Många av vännerna som jag alltid haft sedan barnsben blev bekanta ansikten på stan. Mat åt jag knappt och att sova själv var det värsta jag visste. I skolan gick jag från toppelev med vg och mvg i alla ämnen till en medelmåtta som skrev G på allt.
Men. Jag lovar er att man lär sig sin ensamhet. Förstår efter diverse vitanminbrister att kroppen behöver mat för att kunna prestera. Att man måste trötta ut sig själv genom träning för att kroppen ska kunna sova ordentligt. Att man måste träffa sina kompisar och skratta några gånger i veckan och att lite gofika kan behövas ibland för att själen ska må bra.
Poängen är att gymnasiet är inte alltid roligt. Du kommer bli besviken, sårad, gråta dig till sömns. Äta fil till middag och glömma bort att köpa toalettpapper. Hata livet när du inser att du köpt fel glödlampor (igen) och ringa till mamma i panik.
Men. Jag lovar er att gymnasiet åtminstone har varit den lärorikaste tiden i mitt liv, så kommer jag att minnas den. Jag har lärt mig mer om mig själv än vad jag trodde att det fanns att veta, men även om min omgivning. Om människor som är själviska, glider på andra, som skyller sina egna misslyckanden på Dig; sådana behöver man inte. Jag har lärt mig hur olika saker kan vara ur olika personers perspektiv, den enes sanning är den andres lögn, och hur du i slutändan endast är ansvarig för dig själv. Att du mår bra. Att du går till skolan. Att du kommer i tid. Att du är nöjd med vad du presterar. Att du försöker.
Studenten närmar sig med stormsteg, och jag vet att jag snart är där. Med tacksamhet i hjärtat kommer jag le åt allt som gymnasiet har lärt mig, men ingen kommer vara gladare än jag.
Då börjar ingentinget, men ett annat ingenting. Inget utsatt mål finns utom döden. Och fram tills dess tänker jag leva.
VÄRLDENS BÄSTA BJÖRN
Det rengar och jag vägrar att gå på ICA för att bedöva lakrits-suget. Tur att jag har en fin kompis som tar hand om problemet! Snart kommer han hit och då ska han få en riktig björnkram innan jag fortsätter skriva om revolutioner. Lördagsnöjen.
EN ÄKTA MARODÖR
Detta är min hund. Hon är grå och mjuk och så menlöst snäll så hon egentligen blir dum. Innan denna jycke så fanns en annan jycke och innan den jycken så fanns det ännu en. Man blir påtagligt hundlös när man är utan.
Tanken på en katt har funnits längre. Litegrann som ett hund-substitut. Ett inte alls lika stort ansvar, bara en liten sällskapskatt. En mysig varm och kurrig historia som väntar här när jag kommer hem. Som somnar på min mage när jag kommer hem från skolan och som inte gör så stort väsen av sig egentligen men är betydligt mer att prata med än sköldpaddorna.
Men jag kan inte låta bli att känna mig som världens ondaste människa. För jag vet ju egentligen någonstans långt inne att katter inte alls bara vill vara inne. De vill kunna springa omkring lite som de vill, vara fria och jaga råttor på stora lägdor. Inte vara sällskap åt mig när det passar. Dessutom så kan jag inte gärna lämna katten här om jag får för mig att åka bort åt något håll.
Men. Att angränsa en yta åt ett djur är något vi gör hela tiden. Egentligen. Folk fraktar med sig sina katter på bussar, på tåg och på semesterresor.
Åh. Denna schizofreni.
Lördag
Cyberfriends. Jag ägnade er en tanke när jag rensade sopskåpet. Min syster, som bodde här förut, förbannade alltid min förmåga att slänga saker utanför sopkorgen. Jag själv förbannar min idrottslärare som haft alldeles för lite basketteknik och missat utlärningen av "träffa saker i en (sop) korg".
Idag har jag jobbat. Cyklat hem i regnet. Flinat åt det ironiska faktum att både fleacetröjan, mössan och fingervantar ingick i dagens outfit trots att det är juni. JUNI. En månad då studenterna ska ha korta vita klänningar och hela Sverige dansa kring midsommarstången. En månad som är en tredjedel av hela svenska sommaren och regnet bara öser ner.
Men livet går ju inte under för det. Snart ska jag på fest med mina diskborstar och skurmedel och trasor, det ska bli kul att umgås lite. Sedan ska jag möta upp tvättmaskinen så kanske vi snurrar åt något annat håll.
Dessutom ska jag slå upp böckerna och låtsas som att jag studerar stenhårt inför de sista i skolan medan jag tittar på en prinsessas dagbok två för hundrade gången.
Insnurrad i dina lögner
Aldrig har jag varit så tom på ord, men med så mycket att säga.
Konsekvenser
thought to my self what the fuck
Höjer en arm i triumf bredvid min spanska vän. VG i naturkuskap B var mer än vad jag vågat drömma om, så glad i hågan skuttade jag hem för att upptäcka 7 röda rosor utanför dörren, skickade av min fina pojkvän. Nästan så man blir sådär fjantigt tjejig och börjar böla. Nästan.
Snart droppar det in lite folk för middag, bärs och körfältsgrillen. Efter förra året har jag ändå gett upp hoppet om att få sova något så det är väl lika bäst att gå ut och vara en del av oväsendet istället för att irritera sig på det.
kram
NÅGON GÅNG KOMMER ALLA KÄNNA EN JULIA
friday I'm inlove
Dast idag så är det lördag och inte alls fredag. En kväll då jag kramas med hunden, äter fil med flingor och betraktar spektaklet till melodifestival. Den största skandalen är schlagerfinalen har jag hört, så heja på alla ryska små gummor!
Det börjar pirra i magen efter något sånt där spontant och roligt. Som man bara gör utan att tänka efter. Typ som att åka till Spanien och dricka sangria på balkongen i en vecka. Eller klappa elefanter i Thailand. Näst upp på reslistan står Grekland, tror jag. Eller Frankrike. Eller Italien. Eller................................ Västerås skulle typ duga.
bruna ben och fräknar
Hej världen. Ensam i köket en fredagkväll sitter jag och gör både historiauppgift och svenskauppgift och idrottsuppgift och någonstans här ligger italieskaböckerna och skräpar inför kursprov medan jag skriver på en måbra-inlämning. Nästan så man mår psykiskt dåligt men skam den som ger sig. Varför klaga när natten är ung och jag har obegränsat med te och jag börjar jobba först klockan 11 imorgon.
Morgondagen blir nog rolig. Erika, 5 år och även känd som yngsta syskonet i Bergvall-skaran kommer in till stora staden för att titta på Amy Diamond. Dessutom ska hon få luncha på Mc.Donalds när hennes coola syrra står i kassan. Nästan så hon kommer dö av hjärtsnörp lilla skruttan, sedan jag började jobba på Mc.Donald's är jag officiellt en idol. Nästan bättre än Amy Diamond.
FÖR DE ÄR JU BARA MÄNNISKOR
Jag har förstått att det är jobbigt att vara lärare. Det känns som att alla lärarkårer överallt väljer att dra en djup offentlig suck nu i samma veva som björkarna slår ut. Om du vill så kan du läsa mer om det här.
Om man ser på saken för vad den är så är lärare de allra viktigaste vi har i hela samhället. Ansvaret att utbilda nästkommande generation borde vara ett ärofyllt arbete, lite av ett privilegium. Att ligga på dödsbädden och tänka på hur många 100-tals personer man har varit med och format och utbildat måste vara en häftig känsla.
Men. Det finns lärare som är ungefär som dinousarier. Forntida urtidsdjur med glasögonen långt ner på näsan som hötter med pekpinne och säger ajabaja. Sådana som dödar kreativitet och lust genom att räkna varenda liten milimeters radavstånd och ropar IG så fort de får chansen så att alla stackars gymnasieelever får magsår och håravfall av blotta tanken.
Ni måste missförstå mig rätt. Jag har sett vad läraryrket kan göra med en människa om ansvaret blir för tungt och någon får dra hela lasset ensam. Under en stor del av min uppväxt så gjorde inte min lilla mamma annat än att gå runt med hunden i skogen efter att hon frontalkrockat med den omtalade Väggen.
I hennes annars pigga brungrå ögon så fanns det en glimt av uppgivenhet som jag alltid kommer komma ihåg.
Den uppgivenheten finns även hos dinousarierna. De vill inte. Inte ens minsta lilla. De går till skolan för att de måste, läser ur samma läroböcker som alltid för att de måste, och om någon ifrågasätter så slänger de ur sig fula ord som kursplaner och betygsunderlag så att eleven ifråga håller käften.
Jag förstår att det är många som hatar Dinousarierna. Som inte kan förstå varför de gör ett dåligt jobb för dåligt betalt och dessutom påverkar kommande generationer negativt.
Men de människorna har aldrig mött uppgivenheten på nära håll.
PS.
Hej cybervärlden. Klockan är 12.30 och min sovmorgon har spenderats med en redig springtur och en tråkig tvättid. Bara några få såna här tråkiga rutin-måndagar nu innan det blir sommarlov (!!!!!!!!!!)
I övrigt så hade jag svårt att sova igår tack vare Stefan Holm. Bevittnade hur han förlorade 250 000 kronor i "Är du smartare än en femteklassare" och med darr på stämman fick tala om för svenska folket att han var faktiskt inte alls smartare än någon femteklassare trots att han är lärare på universitetet och har en miljard medaljer i höjdhopp. Från 250 000 till 20, bara sådär. Det kan ju ge vem som helst sömnsvårigheter.
HEJ
Här blir inga barn gjorda, så att säga. Dödare än i graven och jag lider med er, stackars krakar som orkar klicka er in här. Förresten så läste jag här om dagen en liten notis om en kille som vaknade på sin egen begravning. Fascinerande att den mannen får ungefär tio centimeter i Aftonbladet medan Fredrik stadsminister får löpsedeln för att han fortfarande bär sin ring trots att han och frugan separerat.
Hur som helst. 145 mil med bil, alldes för mycket mat på Max, Burger King och annat flottigt, diverse drycker och bollsparkning i parken har jag hunnit med senaste dagarna i Oslo Town. Skojigheter, klubbar och solsken och sorgsna miner när vi lämnade systeryster och for hem igen.
Min blåa pärla är återställd förresten! Wiho
Hur som helst. 145 mil med bil, alldes för mycket mat på Max, Burger King och annat flottigt, diverse drycker och bollsparkning i parken har jag hunnit med senaste dagarna i Oslo Town. Skojigheter, klubbar och solsken och sorgsna miner när vi lämnade systeryster och for hem igen.
Min blåa pärla är återställd förresten! Wiho
KONTRASTER
Stureplan och vitt vin och rekor i all era. Men, detta händer endast i Jämtlands län: http://op.se/lanet/ostersund/1.4705995-ensam-6-aring-pa-bjornjakt
