Idag
är en dag som mest fokuserar på andra dagar. 1,5års-dag med pojkvännen och min andra stora kärlek här i livet, nämligen kaffet. 100 dagar kvar till studenten (!!!) MEN viktigast av allt - första dagen på året då springturen inte krävde jacka eller långkalsonger. Totalt endorfinrus medan fötterna jobbaade av sig själva medan öronen lyssnade på droppande snö, slask och fågelsång medan ögonen kisade ovant mot solen.
fina februari
23.31
Vänner. Ja, ni alltså.
Det finns mycket spänning i ordet gränser. Man kan gå över dem, under, och korsa dem. Man kan såklart tänja lite på dem ibland för att veta att man lever.
BEgränsningar däremot är något helt annat. Ibland måste man inse sina även om man en vacker dag ska ta över världen. Bryta ihop för att komma igen heter det visst.
Och till sist vill jag att ni kommer ihåg - man blir aldrig för stor för att vara liten. När världen känns för gigantisk och mina insatser för små och obetydliga kommer mammas famn alltid vara tillflyktsort.
.
Det bor en konstig slags trötthet i mig. Den kommer inifrån och går inte att kontrollera. Jag har försökt att lura den nu i några veckor, liksom hålla den i schack. Tränat som ett djur. Ätit tonvis av vitaminer. Skapat ett mantra att det finns miljoner människor som har det sämre än jag.
Men idag så blev den övermäktig och här ligger jag nu. Tre timmar har jag spenderat med att stirra upp i taket. "Carpe diem, fånga dagen" står det överallt och jag känner mig lite som en skymf mot mänskligheten där jag ligger och sympatiserar med mina slokande krukväxter timme efter timme i en urväxt pyjamas. Orkar inte ställa mig upp och vattna dom. Orkar inte ha på ljudet på TV:n men den står på ändå och bildar små roliga färger och mönster i mitt vita tak.
Jag söker förklaringar till detta miserabla beteende. Människor i min omgivning har fullkladdade kalendrar och fyller var sekund av dagen medan min oftast ekar tom. Folk har familj och hus och partner men hinner runt allt iallafall. Supermänniskor kallar jag dom när de inte hör, för de ligger aldrig i soffan en hel dag och stirrar tomt framför sig utan egentlig anledning.
Tacksamhet
Är att kunna gå 100 och sedan befinna sig i sin bästa kompis kök. Hon som förstår sig på mig bättre än vad jag någonsin gjort själv. "Du måste börja någonstans, livet är inte 0 eller 100 Jenny". När hon säger det låter det självklart. Såklart. Allt måste ju faktiskt inte vara svart eller vitt.
Grannlandet
I mina mysigaste/lökigaste/bekvämaste kläder beger jag mig mot Norge med klassen. Mormor skickade tjocksockar med posten imorse så jag är på bra humör. Fina lilla mormor.
Ärlighet
Har ni någonsin tänkt på hur jobbigt det är att vara kär? Ledsen att förstöra er romantiserade bild av blommor, choklad och en halvskäggig Ryan Gosling som väntar på sin kärlek i ett halvt liv i "The Notebook" men verkligheten ser faktiskt annorlunda ut.
Med hjärtat som insats är det ett evigt hänsynstagande. En tillit. En balansgång. Gemensamma beslut. Planering. Ärlighet. Trohet. Saknad. Längtan.
Allt detta varje dag i snart ett och ett halvt år. Nästan 600 dagar. Halva min gymnasietid. Från att jag var 16 tills att vara 18. Lite pirr i magen av tanken, och hela tiden med hjärtat som insats.
Om en helg
Skoterkörning, god mat, rolig fest, mys i allmänhet. Yngst på förfesten var Erika, 6 år. Det ska börjas i tid tänker jag.
Idag fortsätter i övrigt följetongen "livet i en väska". Den är evigt packad nu för tiden, då destinationen antingen är Hammarstrand, Hudiksvall eller Östersund. Just idag är det Norge som står på schemat.
Torsdag
torsdagar.alltid kalla. alltid tråkiga. alltid för långa. kaffe och snus. jag snusar ju inte egentligen, vilket innebär att jag fortfarande är snurrig. kaffe igen. viker
mig under torsdagens kraft att alltid göra mig på dåligt humör. vänner på tv. slut
tips från coach
Gå ALDRIG SPMT. Samhälle media text heter det på svenska. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende att måsta genomgå detta helvetiska eviga stressande för att nå upp till ett fånigt betygskriterie för att sedan glömma bort alltihopa i samma sekund som du slänger ditt medelmåttiga prov i papperskorgen. Allt detta på grund av lärares oförmåga att kommunicera och planera utifrån varandra.
Till dig stackars förvirrade varelse som sitter och funderar kring gymnasieval på samma sätt som jag gjorde: inte SPMT.
Ikväll är det jag och kaffekoppen. Spotifylistan med lugna favvisar, natten utanför och ett kommande prov om dagstidningars historia.
om en tid
Minns ni den tiden, innan verkligheten kom ikapp? Den tiden då färgerna var lite tydligare och drömmar var allt?
Att vara liten är som att gå omkring med en fantasifilt på axlarna. Hela tiden skonas man från blodet och kriget i nyheterna, från läskiga filmer, från arbetslöshet och från fattigdom, från ojämnställdhet. Och mamma och pappa bråkar inte, de diskuterar bara.
Hela tiden skyddad från verklighet och sanning. Jag trodde på riktigt när jag var 8 år att jag skulle kunna vara bankdirektör på måndagar, miljonär på tisdagar, cirkusartist på onsdagar, bergsklättrare på torsdagar och fotbollsproffs på fredagar och helger. Delfinskötare skulle jag jobba med på kvällarna, om jag fick tråkigt.
Det var stora drömmar som jag förväxlat med verkligheten eftersom ingen någonsin upplyst mig om skillnaden. Såklart var besvikelsen total när jag var 15 år och JHFF tyckte att jag var för dålig på att spela fotboll så jag inte blev uttagen i distriktslaget. Det förstörde hela min sommar och sedan dess har jag aldrig sparkat på en boll med samma passion eller glädje.
Så ikväll när jag gick hem, och snön blåste på tvären som den bara gör i Östersund i februari, kunde jag inte låta bli att stanna till och le. Han var 1,40 centimeter lång och den gigantiska Modo-tröjan nådde hela vägen ner till knävecken. Med klubban i handen och pucken en bit framför åkte han, runt, runt, runt, runt isen. Med snabba och säkra skär, framåt och bakåt och åt sidorna. Runt, runt och runt igen, hela tiden fast besluten om att göra nästa varv bättre, snabbare, säkrare.
Och medan han åkte så log jag, trots att snön blåste på tvären. För det finns ingenting som är finare än barn som har drömmar.
