LITE KREATIVITET
Tog och spikade upp alla jag gillar på väggen så jag kan prata med dom när ensamheten blir för stor. Blev nästan ovanligt fint för att vara jag om man har i åtanke att jag inte ens kan dra ett rakt streck med linjal.
EN RÄVHANES KLAGAN ÖVER STADEN
En sådan där dag när man vaknar rödgråten efter en mardröm klockan 05.30 trots att man har sovmorgon till 9.55 känns inte som en förutsättning för en hyffsad dag. Mycket riktigt, nog har man en sån där kvinnlig intitution alltid.
När man traskar till skolan i något som bäst beskrivs som snöstorm i blöta dosor och på tom mage har man mest lust att gå hem igen. Men tänk att det gör man inte för då missar man för mycket och det finns faktiskt skolplikt här i Sverige och går man inte i skolan får man inget studiebidrag och då kan man inte bo i sin lägenhet i stan utan då får man flytta hem till mamma och jobba lite på lillasysters dagis emellanåt.
När man helt plötsligt inser att en engelskaredovisning som skulle existera inte gör det och skriver ut ett papper från Wikipedia och presenterar ett arbete som Jenny Bergvall i tredje klass skulle gjort bättre och ens lärare som solar alldeles för mycket solarium ser besviken ut och pratar om betygssänkning, då tänker man på sin kvinnliga intitution och förbannar den.
När man inser att det inte finns någon mening med att gråta på skoltoaletten och kastar telefonen i papperskorgen i ren frustration så den går i tusen delar och sedan har det goda nöjet att plocka upp den igen - då önskar man att man hade litat på den där magkänslan.
När man sitter kvar på skolan till 17.30 för att göra klart ett arbete som är långt ifrån ens närheten till färdigt och dricker så många kaffekoppar för tre kronor att man får ont i magen - då kan den där kvinnliga intutionen som förresten nästan är omöjlig att stava till - dra åt helvete.
ÅH
Om det är någonting som jag är riktigt dålig på så är det att hantera situationer som inte borde finnas.
Missförstå mig rätt, jag har den största käften i norra jämtland näst efter min far och kan prata mig ur i princip allt, men när man hamnar i en sits som man aldrig borde sitta i får jag problem.
Man träffar någon på stan, någon som man en gång kallt vän. Kanske bästa. Någon man skrattat och gråtit med, bytt julklappar och födelsedagspresenter med. Någon man anförtrott hela sig själv åt och som har man diskuterat världsproblem med över tusentals och åter tusentals koppar te.
En snabb blick, ett hej eller ett hallå. Sedan, förväntan. Vad säger man till någon som kände en utan och innan men som man tappat bort bland alla tusentals ansikten? Man ser på sin människa att den inte mår bra. Trötta ringar under ögonen blandat med ett ständigt pillande med cigaretten. Du som inte ens röker tänker jag. Jag undrar vad du tänker.
"Vi ses nåt" säger jag nonchelant bara för att ha något att säga efter fem minuters pinsam tystnad (för gammal vänskaps skull). Vi kommer aldrig ses, du vet det och jag vet det. Men vi nickar mot varandra och hedrar det som var genom en vit lögn.
"TID ÄR INTE PENGAR, TID ÄR TID"
Jag fick en idé, förde den till planeringsstadiet, involverade den smartaste jag känner, övertalade henne om att idén var genomförbar, hörde mig omkring, bokade bord på julmarknader, började producera. Julkorgen fanns helt plötsligt.
Sedan slog tanken mig, att tjusningen med att gå på marknader är att strosa omkring. Kika lite här och där. Köpa nånting för 20 kronor i så många stånd pengarna räcker. Paniken i bröstet växte när jag tänkte på pengar som hamnat i sjön och hur mycket tunnbröd och äppelmos jag skulle få äta veckorna till enda.
Men tydligen så fungerar vi inte så längre, människan alltså. Det måste ju nästan vara så med tanke på att årets julklapp är en färdig matkasse. Perfektion. En färdig julkorg (kan lämnas utanför din dörr, skriv din adress i kommentarsfältet)
TOMTEN JAG VILL HA EN RIKTIG JUL
Det känns så tokigt att ha på sig den tunna vindjackan när det trots allt snart är första advent. Jag är ingen snöfantast men att det är mitten på november och bart på marken är fel.
En jul vill jag förresten inte ha alls, jul är en högtid som föder skuldkänslor och håravfall/magsår. Vem ska man fira med och hur ska man göra och vilka ska vara med och ska man till mormor eller väljer man mamma eller pappa? För att slippa den dramatiken tar jag och åker till Thailand istället. Allt går att lösa (med våld)
FÖRST VAR VI SMÅ OCH SEDAN BLEV VI STORA
Men en sak förblir oförändrad - jag gillar er.
JAG SKA MÅLA HELA VÄRLDEN LILLA MAMMA
EFTERTÄNKSAMHET
Efter en titt på mina omdömmen kan jag helt enkelt bara sucka, titta ner på mina tjocksocks-beklädda fötter och inse att jag inte är en sån som passar i skolsystemet. Jag är inte en robot som kan rabbla kemiska formler framlänges och på latin, jag är inte en sån som är först i matteboken och jag är inte den som sitter längst fram i klassrummet och antecknar så fort läraren väljer att öppna munnen. Jag är inte hon som älskar att följa instruktioner och framför allt är jag inte hon som sitter på en lördagkväll och skriver på ofärdiga arbeten.
Acceptans. Någonstans måste den finnas. Skolan är något jag kan men ingenting jag bemästrar i bemärkelsen vara mästerlig, det är inte längre ett område där jag kan glänsa och spika maxpoäng på proven utan ansträngning.
Men vet ni vad. Jag tror att jag kanske är menad för något större här i världen. Någonstans finns det en plats för mig och jag längtar ut från betongbyggnader och svart kaffe för tio kronor.
Någonstans någon gång måste det behövas någon som jag.
EN MYSIG KAMRAT SOM HETER PETER
Kära medmänniskor och grannar på Konstapelgränd.
Onsdagen har passerat förbi med massor av trevligheter. Till att börja med en extratimme på skolan då jag gjorde klart hela fyra uppgifter, en liten sväng på stan som gjorde att några kronor lämnade min plånka som belöning och sedan gomiddag hos iDa följt av bandymatch.
ETT SKOLJOBB I STÖRSTA ENKELHET
17 ÅR I STADEN
Jenny Bergvall
I min studentlägenhet där jag bor tillsammans med alla tusentals nudelpaket från Euroshopper är väggarna förfärligt tunna. Ibland, regniga dagar finner jag det roande. När de bråkas till höger om att sonen aldrig lyssnar och är ute för sent bråkar de till vänster om att det alltid är den ena parten som får hämta på dagis medan de ovanför tjafsar om lånet till bilen. Det skapar sådana kontraster och ibland leker jag att det är min alldeles egna såpopera som utspelar sig i min omgivning och att jag är producent.
Jag vet när ni går och handlar. Jag vet vilket klockslag ni går på toaletten. Jag vet hur ni låter när ni har sex. Jag vet vilka dagar ni tvättar era kläder.
Ändå. Samma sorts maktkamp som utspelar sig i djungeln över ett as sker när vi möter varandra utanför porten. Vem viker undan blicken först?
Där jag kommer ifrån säger man alltid hej, till alla.
Men nu är situationen helt annorlunda. Stads-grannarna fungerar visst inte på samma sätt.
Första veckan som stadsbo dödade jag impulsen av att gå fram och skaka hand och presentera mig som nyinflyttad. De verkade inte som att det fanns ett brinnande intresse av att veta vem som bodde i lägenheten längst ner. För all del, det räcker om vi delar samma hyreshus och soprum. Vi behöver inte slå på den stora trumman och tillkalla Robert Aschberg.
Men sedan kom Dagen med stort D, vi skulle säga Hej. Det var oundvikligt och jag spottade ut tuggummit och kraxade två gånger och slängde ut det först och blottade hela min själ för det goda grannskapets skull. Lite för framfusigt och gällt men ett godkänt hej.
Jag besvarades av en isande tystnad och en förvånad blick. Jag försökte en gång till. Tystnad.
Jag försökte på engelska i hopp om att det var språket som förstörde vår fina grannkommunikation. Jag försökte med mina dåliga franskakunskaper sedan grundskolan. Jag försökte på italienska.
Jag insåg mig besegrad.
Stadsgrannarna fruktar Hej:et. De tittar istället ner på sina skor eller ser upptagna ut med mobiltelefoner.
Vi befinner oss i betongdjungeln. Vi vågar titta på varandra, ibland. Men det är aldrig mer än så.
Jag vet hur ni låter när ni har sex. Men det är alldeles för privat att säga godmorgon.
OM JAG FÅR SOMNA BREDVID DIG
Idag har varit en ytterst trivsam dag. Trivsam i avseendet lat och avslappnad men samtidigt händelserik. En sovmorgon till klockan 15.05 resulterade i en utvilad Jenny, en ren lägenhet, ett rent akvarium, en springtur i solen, en lång dusch, en kort men intensiv lektion, en LÅNG körkurs som kostade skjortan och var totalt ointressant, två gratiskoppar kaffe och sedan lite desperata hemmafruar. Sovmys hos en vän omplanerades och nu sitter rävhanens konung här, igen.
OM ATT HELA TIDEN VARA PÅVÄG
Någonstans
FASCINATION
Den mänskliga hjärnan fascinerar mig gång på gång.
Annars så tittar jag ut över frosten i gräset och jobbar på kroppsfettet genom massiv kakätning. Man måste ju faktiskt hålla värmen.
IT'S FRIDAY
och det kliar i hela kroppen. Hela denna vecka har jag likt en slashas bara latat mig och gjort ingenting förutom att äta i tron att det vore dumt eftersom jag äter penicillin, men enligt internet så verkar det inte så. Därför - lång springtur i det fina och friska vädret, sparrissoppa till middag och sedan en kväll fylld av vänner och sällskapsspel.
kram
VINDEN BLÅSER FÖRÄNDRING
De smyger sig på och slukar en med vassa små tänder. Det är en utdragen process och innan man vet ordet av det är allt annorlunda. Meningarna som skulle bli sagda vart aldrig formulerade, tankar man tänkt ventilerade och självklarheter blev till missuppfattningar.
Jag hatar förändringar, och jag hatar att det alltid blåser.
P.S
Ni har aldrig förr skådat någonting så tjusigt va? Detta mina vänner är en prototyp. Kanske kommer ni ihåg om ett projekt jag svamlade om i september? Såhär ser det alltså ut, en julkorg a la Bama med det där lilla extra.
Hembakat tunnbröd, hemmarullade rullrån, torkade trattkantareller och egengjord äppelmos utan onödiga tillsatser. Visst låter det som en dröm? Endast 200 enkronor och du får en alldeles egen.
Min pappa blir stolt, jag och Malin har roligt och tjänar förhoppningsvis några slantar och ni får massor av gosaker. Winwinwinwinwin
RÄVHANENS ENDA VÄN
'
Ensam, så ensam att det ekar på mina 48 kvadrat. Farbror doktorn var äntligen kompetent nog att skriva ut ett recept så det enda roliga jag kan göra är att knapra piller, som förresten var alldeles för dyra för att passa min (obefintliga) studentekonomi.
Målar naglarna ilsket rött för att kunna njuta av terapiarbetet att knoppra bort kletet sedan och skriver CV ihopp om att kamma till mig och skaffa ett sånt där arbete.
Det ska jag isåfall fylla mitt innehållslösa och tråkiga liv med, bli en sådan där viktig en som pratar i handsfree och har arbetskläder på mig även fast jag är ledig. Tills dess, kvällspromenad med André.
kram
MORGONSTUND HAR GULD I MUN
Bytte bort nagelmärken i handflatorna, tårar innanför ögonlocken och gammal hederlig vanlig ångest och styrde dosorna på en lång morgonprommenad istället för till extralektionen i Matte B.
Dumt men skönt.
I'M JUST THE GIRL NEXT DOOR
hatar alla grannar som inte kan säga hej punkt
TRISTESS
"tänk att få vara ledgig idag" tänker jag ibland när jag ska kliva upp och det är mörkt och kallt utanför min enkla boning. Idag så blev jag ledig, bara sådär i en handvändning. Håltimme mellan 9.35-15.00. Jaha.
Karma is a bitch.
min Lilla syster
Lilla knubbiga tjockis med knallblå ögon, tänk vad du har blivit stor. Nästan skrämande hur mycket du kan, hur mycket du vill och hur mycket du kommer lära dig. Ingenting är bättre än när du kryper upp i min säng tidiga lördagmorgonar, eller kryper upp i mitt knä bara för att du vill sitta där.
GRÅ
IDAG är en sådan dag som bara är grå och jag trivs med det. Jag vill inte svara i telefonen när någon ringer och jag samtalar med min hund. Att hon inte svarar men förstår allt iallafall är det bästa.
