Jenny

Jag har fått en hater. En sån där person som är så grön av avundsjuka så den känner att den måste dela med sig av sitt värdelösa liv och försöka pesta ner andras samtidigt, vilket man kan tycka är förjävligt, eller underbart. Tolkningsfråga.

Här har jag listat tre människor som man skulle kunna störa sig på mer än mig;
- www.amandavardet.blogg.se
- www.kissie.blogg.se
- www.desireenilsson.blogg.se
och detta bara inom bloggvärlden. Sen finns det nog några miljarder fler, i riktiga världen.

Riktig tråkigt bara att jag fick en med halvtaskig formuleringsförmåga. Jag menar, allt var helt okej första biten, andra biten om att jag satt som säker VD för hela fjortisklanen var riktigt kul, men sista biten om att jag sänker mina avkommer med det? Njaa, eftersom att avkomma betyder barn så föll alltihop där, eftersom att jag inte har några.
Synd, anonym.

Förresten, så är det bara en tidsfråga tills för och efternamn står här, eftersom du är så extremt mogen kan du ju lika gärna stå för vad du skriver. :)

/jb

Jag blir så sjukt galen på människor som skyller sina handlingar och problem på andra.
Jag vill bara gå upp på högberget och skrika sönder, alternativt meja ner er med k-pist och försöka banka in litegrann vett i era bortsupna hjärnceller och skrumpiga levrar.

Ni förstår inte vart ni är på väg, eller så bryr ni er helt enkelt inte.
Men jag tycker att det är onödigt att skriva en text och fylla alla med hopp, om man nu "försöker" så hårt så man kommer bakis som ett svin till skolan tredje dagen efter sommarlovet..

Förresten så åker jag till Stockholm för första gången i mitt jordeliv ungefär tillsammans med världens bästa Sofie, och det ska bli så jävla skönt att komma ifrån er uppmärksamhetsberoende alkoholistfjortisar ett tag, om så bara för två dagar.

men på nått sätt kommer jag alltid hoppas för er, för jag vet att ni kan
ni kommer ingå i min aftonbön varje kväll, men gud nåde er om det inte blir skärpning snart för då drunknar ni alla samtliga, i brännvinsfloden

/jb

Min mamma hade en saab. En saab som var ful och rostig och lät förskräckligt, och så ofta jag kunde så gick eller cyklade jag, istället för att sitta där och skämmas i baksätet. Och när jag väl gjorde det så halvlåg jag ner, för att ingen skulle kunna se vem det var som åkte runt i en sån hemsk bil.

Jag har läst om Indien idag, och sett hur olika prickar representerar olika klasser inom samhället.
Det är samma sak med bilar.

Jag bodde i en lägenhet ett tag, efter att mina föräldrar hade skilt sig. Då observerade jag länge och noga människors nerseende blickar och pliktskyldiga leenden, för att jag bodde i lägenhet. I en betongdjungel, med tre rum och kök.
Och dessutom så hade jag en Saab.

Tidningen Vi i Villa låg och skräpade här någonstans, en grå Onsdag. Jag öppnade den (grymt mycket vuxen poäng till mig!) och skrattade lite grann för mig själv. Patetiskt. Jag tittade tvärs över vägen, där dom dubbelt så stora villorna med gigantiska blomrabatter och fontäner stod och såg allmänt vackra och idylliska ut i solskenet. Ovanför mitt hus var det gråa moln. Eller kanske, egentligen inte.

Där man inte befinner sig själv ser det alltid bättre ut. Oavsett om det handlar om situationer, bilar, eller boenden.
För om vi verkligen tänker efter så sitter vi nog alla på vår beskärda del problem, sorger och hemskheter.
Gräset är alltså inte alltid grönare på andra sidan - bara betydligt mer jävla välklippt.

godnatt
/jb

Get rich or die trying, (bli rik eller dö medans du försöker, för er med mindre slipade engelskakunskaper) lyder ett ordspråk. - därför skrämmer gymnasievalet mig så mycket.
Om man väljer det man tycker är roligast så finns det ju en bra chans att man utvecklas och blir riktigt duktig på vad man nu vill hålla på med. Men samtidigt måste man vara realist, och fundera på hur stor chans det är att man kan tjäna pengar så man klarar sig inom det yrket.. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, om sanningen ska fram.
/jb

Jag gick ut igårkväll. Luften luktade daggmask på grund av regnet som givetvis ska avsluta dom sista dygnen i frihet, och några stjärnor blinkade frenetiskt mot mig. Jag tittar upp, och funderar på om han är där uppe, John Coffey (som det man dricker men det stavas inte likadant)
Den Gröna Milen har såklart slagit ner i mig som en bomb, och jag går där och inser att varje meter jag tar är ett steg längre bort från födseln och ett steg närmare döden. Deprimerande men sant.

Undrar när det är dags för mig, att vandra Gröna Milen. Kanske idag, kanske imorgon. Tragik komik på högsta nivå skulle det ju vara om jag blev överkörd av Bergvalls Buss första dagen som niondeklassare.

Då står den plötsligt där, bara tio meter framför mig. Jag tar min hund och springer allt vad jag kan ifrån döden, och tänker att inte ikväll, inte nu! (Killarna har ju fan en match imorrn som jag lovat att komma på!)  
Och den springer inte efter. Grävlingen står kvar. Hunden sticker iväg. Jag springer hem, och tänker lite i smyg att jag längtar tills hösten verkligen är här så man kan ha stövlar, så jag får plats med en bit knäckebröd där.

Och sen tänker jag på hur oduglig jag är som jämtlänning. Satan. Jag borde ju egentligen ha gått fram och knäckt nacken på det ojuret med bara händerna och tagit hem den och stekt den med rikligt med smör, och druckit en Norrlands Guld till. Det är lätt att vara efterklok.
/jB

Har man inget snällt att säga, behöver man inte säga någonting alls. Det sa någon till mig, för länge sen och jag kommer faktiskt inte ihåg varför. Men dom där orden har på nått vis alltid skvalpat runt i bakhuvudet på mig, och vet ni vad mina vänner? Häng med nu;
Om man säger ett elakt ord till en person, krävs det tio snälla ord för att få personen att känna sig som den gjorde innan du kläckte ur dig din mest troligt onödiga kommentar.
Så de kan man fundera på, innan man öppnar käften.
/jb

Åhhhhhh, total jävla njutning. TOTAL, jag menar verkligen total. Hela min kropp skriker efter den stora mannen som står bakom  www.ettpaeron.blogg.se
Om han var en kvinna så skulle jag absolut kasta mig på  honom och be honom föda mina barn.
Shit. Jag är för en gång i livet tom, på allt. Av med hatten för sveriges bästa bloggare, säger jag.
 
/jb

Ja, mina kära. Det är väl dags att köra en utvärdering om sommarlovet 2009. Jag förstår att ni har väntat med extremt stor nyfikenhet, så ja.. nu kör vi.

Jag har besökt ett annat land. Ett land där basshunter - botten anna fast i engelsk version och britney spears dunkade på strandbarerna, där håriga 40+are i speedos var fler än blåbär i dom jämtländska skogarna och där det fanns minst 20 olika glassmaker på varje café.
Jag trivdes som fisken i vattnet, och var ute på kvällarna med cykelpojkar och halvunderliga polacker. Med extremt dålig engelska så förklarade en av dom; "People say we in Polen drink much. I say like no - Only Friday, and Saturdays. Sundays, Mondays, Tuesdays Wednesday and then it's Friday all over again!" ja, så kan man ju också se på saken.

En kille med ihopväxta ögonbryn i den största glasskiosken var kär i mig,och jag fick hur mycket glass jag ville ha alldeles gratis! Sånt är aldrig fel.
Jag träffade också väldigt trevliga människor från kalmar, en av dom betyder väldigt mycket för mig fortfarande, och kommer nog alltid göra.
Kroatien är absolut ett land jag kommer återvända till, och maja, jag saknar dig.

Jag vet att jag lovade både er läsare och mig själv i ett tidigare inlägg att inte förvänta mig nått inför sommaren. Tror ni jag lyckades? Planerna var så enorma, och bara därför så var det här den regningaste sommaren i ragunda kommun på 100 fucking år. Gud straffade mig nog för att jag inte bett min aftonbön sen jag var fem. Jag har iallafalll haft några sköna veckor tillsammans med fina vänner, och vilat upp mig ordentligt.
Jag har haft ett jobb också, som jordgubbsförsäljare. Roligare än det låter faktiskt, och jag har skrattat så jag tror jag klarar mig en hel livstid.

MEN, jag förstår inte. Har ni verkligen redan glömt, ni 30 åringar som låtsas se så enormt upptagna ut i era tjusiga bilar, hur det var när man var 14 år och försökte tjäna ihop till sin egen storsjöyrabiljett? Jag fattar mig inte på er, det minsta man kan göra är väl att höja handen och säga hej?

Och nu kommer då avslutningen på det här sommarlovet me dunder och brak. Alla jordgubbspengar sitter på kontot, katjing! Stockholm, här kommer jag och sofie.


Praktiskt, det här nya modet som heter Partille Johnny. Det går ut på att pojkar ska ha gummisnoddar på benen, och minst 8 liter DaxVax i håret.
"Älskling, har du en hårsnodd?"
"Mm, vänta lite... vill du ha en eller fjorton?"
Nje, jag förstår ärligt talat inte.
Min syster har köpt en stor toblerone till mig på taxfree, så jag ska nog överleva här i min ensamhet med min choklad. Jag funderar på att göra en hemsida; www.patetisk.nu eller www.patetisk.com. Vad tycker ni?

puss jb

Livet är som en lottdragning. Och ibland får jag ångest, över att just min och dom flesta andras här i Sveriges var vinster.

Maten växer i munnen på mig - hur ska man kunna äta utan att skämmas? Hur kan man stå rak i ryggen när man hellre köper märkeskläder istället för att ge dom till behövande? Hur ska man kunna vara med sina kompisar och ha kul, sparka fotboll och låtsas att man är totalt ovetande om att andra dör samma sekund man blinkar? Det gnager i mig, det gnager så hemskt.
Ibland så känns det som att allt världens elände har flyttat in i mig och inte hittar ut.


jb

Varför gör ni såhär mot er själva älskade bloggläsare? Varför tittar ni in här, när ni ändå vet att ni kommer sucka, ta en klunk kaffe och inse besvikelsen, att jaha, idag har hon inte skrivit nått heller..

Jag har skolångest, redan. Och måste vila upp mig riktigt ordentligt innan det sätter igång på allvar, så vi hörs när sommarlovet är slut och verkligheten börjar.

j

Madicken är en riktigt bra film. En av mina favoriter, faktiskt. Abbe i filmen har två kaniner, en som heter Morsan, och en som heter Farsan. Morsan och Farsan trivs väldigt bra tillsammans, äter lite gräs och kanske parar sig då och då.

Jag har också en morsa, som är väldigt bra, ibland. Hon har en blogg, som heter alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna.blogg.se, där hon skriver allt tjat som jag och mina syskon på senare tid utvecklat imunitet mot. Appropå syskon, barn. Barn är naiva små varelser som ser regnbågar och starshine hästar överallt, som hela tiden tror det bästa om folk och ironi är inte uppfunnet i deras små fantasivärldar. Lika bra det.
Barn, är naiva nog att tro på evig kärlek och förstår inte vad ordet skilsmässa innebär. Tonåringar, däremot har börjat förstå. Börjat anta, att bakom sin välputsade fasad så finns det andra grejer än Barbie.
Tonåringar börjar med andra saker också, t.ex klämma finnar, raka sig och kanske tillochmed tjuvröka en cigarett eller sno en öl nån gång ibland. Läsa kan dom också, så här är ett udrag från morsans blogg; "Jag hatar dej. Du är det värsta och mest motbjudande as som jorden har frambringat möjligen med undantag av Adolf Hitler. Jag begriper inte hur jag kunde vara så in i helvete dum att jag skaffade barn med en sån fullblodsegoist som du.
Hade du nån typ av folkvett skule du skämmas så mycket att du aldrig mer gick ut."

Kanske att man som tonåring är så naiv så man tror att föräldrarna efter skillsmässan skulle kunna vara vänner,  eller kanske iallafall bete sig som vuxna. Men icke. Skriv hur mycket jävla skit du vill, men gör de fan inte så jag kan läsa det, eller någon annan i min bekantkrets heller. "Jaha, där går Jenny, hennes pappa bryr sig inte om henne." Du är ju dum i huvet, på allvar.

Min pappa är en hyvens karl, enligt många. Med sitt glada humör sprider han glädje omkring sig lika fort som herpes smittar på AndersOlofskolan. Men som vanligt så finns det två sidor av kakan. Det finns en annan sida, när en sönderstressad överviktig medelålders man kastar stolar omkring sig och skriker så husväggarna skakar. Han har väldigt mycket att göra, och har eget företag och stugby och det sjunde med det tredje. Jag är van, att bli prioriterad sist om han nu överhuvudtaget kommer ihåg mig alls.
Men jag är van. En tyst uppgörelse - att när jag är med honom ska jag hoppa runt och stå på händerna och visa människor vilken underbart sprattlig liten pappasflicka jag är.
Min fader går inte alls ihop med sin mamma, min farmor alltså ledes. Hon är manodepressiv, och har perioder när hon ska koka knäck mitt i sommaren, när hon ska stryka och sopa och dansa och steka sill helst allt på samma gång. Hon kan vara uppe flera dygn om hon inte tar sina piller, för att sen ramla ihop till en liten misserabel hög. För att sen ligga så ett tag, tills hon är igång igen.
Jag är säker på att han också har en komplicerad bokstavskombination (de har vi nog alla, om man söker tillräckligt) som är väldigt lik hennes.
Ett beroende, ett rus han måste få vardagligen för att veta att han duger. Och som nykterist är det svårt att hitta det på annat sätt. Så har min barndom sett ut, jag växte upp i ett rött timmerhus på landet. Med min mamma och mina syskon, och en man som kom förbi på middag när det passade. Numera står han och lagar middag alla dagar i veckan, gör pajer och rulltårtor, och har telefonen avstängd när han äter. Förtjänade inte jag din närvaro, pappa, undrar jag ibland. Din ansträngning, som du tydligen kan göra nu. Lite komiskt, att du väljer att bli hemmapappa när alla barn redan blivit stora. Och du kommer bli ledsen, pappa, när du inser att relationerna med dina barn endast är ytliga. Att du inte har en aning om, vilka dom är. Jag tycker synd om dig den dagen pappa, men du har bara dig själv att skylla.

en del, påstår att det är bra. att man får dubbel så många julklappar, födelsedagspresenter och istället för en familj får man två. det är lögn, eller kanske återigen naivt önskande. sanningen är den att numera har jag ingen, jag har bara splitter. 
- och ibland, kan jag inte låta bli att önska att vi låg där i en sopsäck på motorvägen. Inbuntade små blodiga foster, små oönskade sådana, trasslat ihop navelsträngar och armar och ben i varandra. Alla fyra. Om vi nu är till sånt stort besvär och bara strular till det med eran ledighet, menar jag.
/jb