Nummero Uno

Kamrater. Som ni ser så har jag snickrat här en hel del. En helt ny och fräsig design måste firas med en ny fräsig kategori. Nytillskottet heter Söndagskrönikan och kommer handla om den eviga söndagsångesten, tonårsfinnar, fula kläder och annat sådant som man alltid reflekterar över just på söndagar. Jag hoppas att ni är med mig och med kaffekoppen i högsta hugg.
 
Idag så är det Söndag. Söndagar och jag har aldrig gått ihop. Jag ser genom sociala medel att människor oftast tar hand om sig lite extra på söndagar. Ansiktsmask, noppar ögonbryn, tränar, äter nyttigt. Jag mår psykiskt dåligt och trycker min Marabou-kaka lite närmare. 
För på Söndagar så förfaller jag. Jag släpper alla veckans måsten och krav och kvar blir en liten miserabel hög som försöker återfinna endorfiner genom att förtära kilovis av choklad. Att nå fjärkontrollen blir en ansträngning och kritiskt så ser jag på vad rutan har att erbjuda iförd min brors mjukiskläder. Jag dricker litervis svart kaffe och genomskådar hela världen. Allt är överdrivet och dumt och fult och sedan så gråter jag lite över barn som svälter och människor som krigar. Sedan gråter jag lite till över min egen dumhet som sitter i ett varmt hem med mat fulla affären och ändå har mage att klaga.
Sedan gråter jag ännu mer över att jag äter onyttigt trots att det inte är helg, medan alla mina vänner är disciplinerade och topptrimmade. Sedan gråter jag lite till över att skolan börjar och att jag alltid verkar vara den som aldrig förstår. 
Efter gråt och ät-festen så ställer jag mig i duschen tills fingrarna skrumpnar och skruvar på vattnet så varmt att det bränner. Jag svär så högt jag vågar över alla som jag inte tycker om utan att störa grannarna, för att sedan hoppa i pyjamasbyxorna och gå in i medvetslöshet tills det blir Måndag.
 
Måndagen är definerad. Vetskapen om att det är skola, träning, träffa kompisar och helst inte vara socialt handikappad gör att jag bygger upp mig själv, kletar på ett drag mascara som jag fått med Veckorevyn 2002,  ett leende och återigen fungerar jag som människa. 
Nästa vecka kanske jag ska gråta över att jag har ett så tragiskt sminkskåp. Att smink är så dyrt alternativt att jag har så lite pengar. 
Påminn mig om det.

RSS 2.0