Jenny

Har druckit kaffe i fint sällskap, hurtat runt i skidspåret, tagit långa promenader med hunden, läst sagor för lillasyster, tittat på Mello med bästis, sovit 12 timmar per natt, ätit god mat och slutligen somnat med näsan i NK-boken.

Insikten om att åldern smyger sig på gör sig påmind. Jag tänkte ju egentligen bara säga hej till barnen som åkte spark i backen nu på kvällskvisten men plötsligt kom det ett "jaha, varför har ni inte reflex på er när ni åker på stora vägen på kvällen". Åh, från och med nu går det nog bara neråt.

Hur många meter är det till dollarstore? Hur många kronor kostar möjligtvis ett duschdraperi? Om jag orkade böja mig efter pennan skulle det absolut bli uppskrivet på min att-göra-lista att köpa ett nytt.

När jag tänker tillbaka på min egen barndom så minns jag spänningen med att parkera sig i soffan och trycka på ON-knappen.

En orubblig trygghet, att oavsett vad så var det alltid Bolibompa när den stora visaren stod rakt upp och den lilla rakt ner.

Förväntningarna när man räknande ner minuterna och dukade fram massor med godsaker, klämde ihop sig med syskonen och tittade på Disneydax på fredagar. Att se på TV var en lyx och satt vi mer än så sa oftast mamma att vi skulle ta på oss kläderna och gå ut och leka.

Jag undrar jag hur det egentligen är med utbildning. Personligen tror jag att TV gör människor dumma i huvudet. Det är en sådan manipulativ marknadsföring att det blir mer eller mindre som en hjärntvättning, och sjuka ideal är något som unga tjejer matas med medan det döljs bakom snabba klipp och högljudda intron.

Man pausar sin egen vardag och tittar istället på Big Brother där de äter, sover, knullar, slåss och dricker sprit.

Utbildningen är ett svepskäl för föräldrar att ta en paus. Strunta i sina ungar och hinna läsa tidningen i lugn och ro medan de dricker kaffe och funderar över vädret. Men jag undrar om det verkligen är värt det i slutändan, att uppfostra hela generationer framför TV-rutan.

Att en 5-åring känner stressen av att måsta hem från dagis fort för att inte missa sitt favoritprogram är diskutabelt. Att som 6-åring se klipp på nyheterna med död och blod är säkerligen skadligt.

Min egen TV är avstängd efter klockan 20.00. Efter den tiden börjar alla läskiga program och ser jag dom själv så kan jag inte sova.

Går. Den smyger sig liksom förbi och jag upptäcker till min förfäran hur många hörn jag dragit ur min kalender. Appropå kalendern så är den full av snabbt nedskrivna noteringar om kommande prövningar,  en redovisning i historia imorgon, prov på fredag, världens största svenskauppgift på onsdag, NK-prov på torsdag.......... Det är alltid roligt att gå i gymnasiet, speciellt veckorna innan loven.

Onsdag. Uppstigning klockan 9.00 trots sovmorgon till 13.00. Skickat in förbredelser inför svenskaarbete. Upptäckt att tvättstugan var ledig. Blivit lycklig. Slängt i tvätten, sprungit en sväng. Torkat tvätt, duschat, slängt i mig lunch, gått på skolan i det fina vädret. Haft bild. Insett att jag är totalt talanglös. Druckit gott kaffe som tröst. Handlat sallad till middag. Upptäckt att apelsinerna kostar 10 kronor kilot. Hängt tvätt. Gråtit till Greys Anatomy.

Man kan inte vara bitter en dag då solen lyser och ett kilo apelsiner kostar en guldpeng. En dag då det dessutom är min bästa väns 18års-dag och man ska äta gott fika hela kvällen.

Åh mina vänner. De här veckorna har passerat i rekordfart utan att jag knappt hunnit andats. Inte för att jag har haft mer fullt upp än vanligt, utan de vanliga rutinerna som att träna, försöka ta tag i berget av plugg som bara växer, och äta nudlar till middag har rullat på i sedvanlig ordning.

Den senaste tiden har jag kunnat titulera mig själv som festfixare, en mycket hemlig sådan som jobbat under täckmantel. All stress att klura ut gästlistan, få in pengar från gästerna för att gå runt, handla det som behövde handlas, fixa lokal, och göra allt detta utan att kunna ventilera saken med sin bästa vän har varit lite av en prövning. Några nödlögner har även krävts, förlåt för det.

Istället har jag fått prata av mig med hennes pojkvän som varit precis lika involverad och lurig som jag.

Med gemensamma krafter lyckades vi lura en totalt ovetande Madeleine till Brunflo, in i en alldeles knäpptyst lokal där 30-talet glada själar väntade. Reaktionen och kvällen var totalt oslagbar. Åh. 18 bast.

Igår så hamnade jag i en gympasal med grönt golv. Sånt där golv som slänger en tillbaka till 8års-åldern, då man ofta ramlade omkull och svedde bort allt skinn på sina små bara knän. Färgade linjer längs kanterna. Målgårdar. En lukt i väggarna som skvallrar om svettiga matcher i alla olika former.

Och där, utan förvarning, stötte jag på en människa som alltid räknats som min. Flickan i grannbyn med det långa blonda håret. Som äter jordgubbar med mjölk ur en grön skål på min altan. Som hoppar studsmatta. Som öppnar julklappar när hela byn samlas i byhuset inför julen. Som skrattar och ler. Som skriker och bankar på dörren när jag tar hennes mobiltelefon och läser upp alla meddelanden med hög stämma. Som åker skolskjutsen varje morgon. Som spelar bandy med killarna på skolgården. Som alltid funnits som en liten trygghet längst ner i hörnet.

Hela livet har hon framför sig, min långhåriga blonda vän. Att hon har fått cancer ser hon bara som en liten fartbula på vägen som hon kämpar sig fram på.

C'est la vie. Men vad är egentligen livet? En stilla danslektion där varje steg medför något nytt? En ny lärdom, en ny erfarenhet? En bris av acceptans, att kunna andas in och ut trots att 20åriga grannflickor får cancer? Att bekanta dör i bilkraschar?

Det har aldrig verkat så ologiskt som i Nuet.

Förlåt mig för min förutsägbarhet. Men är det alla hjärtans dag måste man väl nästan plita ner några rader om det hela. Annars är man ju obetydlig. Ni vet, en sån där som gnäller om resultatet i melodifestivalen men inte röstar själv.

Jag har, efter många om och men, valt att hissa min tumme för denna dag. Visst är det väl lite genomskinligt, att medelsvensson helt plötsligt får dåligt samvete för uppskattningen som aldrig visas, och köper alla geléhjärtan på hela affären. Men. Vi hyller kärlek. Och det måste ju nästan vara bra.

Förövrigt så hyller jag min egen kärlek lite extra och har spenderat dagen på Friskis och Svettis med en vän, och sedan i badkaret. Helt enkelt så har jag tagit hand om mig själv lite extra.

Nu är det dags. Att prova. Något nytt.

Har lite ångest inför den obefintliga kordinationsförmågan, men jag har ett vagt minne av att jag en gång, som barn, var riktigt duktig på allt som hade med klappar och steg och hopp och skutt att göra. Om det nu är det som är dans (definationer, ni vet)

Men i mina långdragna filosofiska söndagstankar har jag insett att människor man definerar saker på samma vis med, är en vän.

Man definerar vänskap på samma sätt och då blir det helt plötsligt ett samförstånd istället och bygger man vidare så är det helt plötsligt en vänskap.

En vän är ungefär som protein. Understa byggstenen som gör att man kan stå, ett ämne som behövs för att kunna bygga upp sig. Pojkvänner, fester, och allt det som man har utöver proteinerna är kolhydrater och socker som man slänger i sig så ofta man kan, och kanske att man ibland glömmer bort sina vänner. Inte glömma som i att glömma bort, men att man prioriterar de på ett annat sätt än man gjort tidigare.

Naturens gång, som det ska vara, anser vissa.

Den här är till Er.

Jag låtsades, precis som vi alltid gör med allt. Satte upp min egen lilla enmans-teater med eget manus och regi, "En Afton Att Låtsas Att" jag är en sofistikerad storstadstjej som dricker vin (ur glas från Ikea för 12 kronor) med lillfingret spretandes så mycket som det möjligtvis går.

Att jag egentligen aldrig förstått tjusningen med vin, och att lukten påminner så mycket om magsyra att den riktiga magsyran dansar salsa det berättar jag inte för någon.

För vi låtsas ju med allt, hela tiden. Varenda minut av vår existens är en teater som upprepas i form av en rebellisk demonstration. För man ska hela tiden vara mer än vad man egentligen är. Missförstå mig rätt.

Överallt skriver tjejer som är 16år blogginlägg med engelska rubriker. De ska vara mystiska och kryptiska och helst ge en liten vink om att människan som skriver detta lever ett hårt tragiskt liv eller har kärleksbekymmer eller löser världsproblem. Men den där tjejen vet man, att hon är totalt dum i huvudet. Speciellt efter ett glas vin.

Duschat och återfått lite kroppsvärme, dragit på ätar-byxorna deluxe och nu väntar tacos med mina fina kamrater Gustaf och Simon. Sorgligt att komma till insikt om att jag aldrig tillagat tacos i min lägenhet förut.

Jag skyller på att det är disken som gör det, alla jävla små skålar och skedar och gud vet vad.

Det är fredag och jag äter turkisk youghurt och hallon för att stilla godissuget som infinner sig varje gång det blir fredag. Jag dricker multivitamin-juice full av tillsatser och färgämnen bara för att ordet vitamin kändes så uppfriskande när jag var på affärn. Att den troligen inte innehåller annat än socker förnekar jag.

Igår var jag på arbetsintervju för första gången i mitt liv. Det var på tiden. Efter jag slutat spela fotboll är alla timmar så oplanerade och fria att de alltid slutar med att jag ligger i mitt favorithörn i soffan som ni ser på den andra bilden. Min kräksgröna soffa som är fruktansvärt skön men minst lika ful.  Nåväl, ett steg i rätt riktning. Jag gör ju förresten redan reklam för mitt blivande arbete (läs; Mc.Donalds) med mitt Mc.Donalds-M till ögonbryn.

Kanske att det är dags att skaffa en ny pincett. Babababa, I'm lovin it

Allt är ju förresten godare med öppen mun, om man nu tänker efter. Fånigt med så stränga förmaningar om att man inte får tugga så, egentligen. Alla vet ju att man stoppar in maten och att den troligen finns kvar där inne även fast man har munnen stängd.

Jag var sju år första gången som du vände ryggen mot mig

Du gick iväg

Fort, bestämt

Med fotriktiga kängor och en grön ylletröja

Du pratade aldrig.

Jag undrade så många gånger

om jag gjort något fel

Om detta var ett tyst straff

för att jag betett mig illa.

Jag var nio år när Storebror

blev hämtat på akuten

Alkoholförgiftning, sa de

Att Storebror kunde kvävts av sin egen tunga

I en gränd där han bara låg och kräktes

Fånigt tyckte jag.

Min storebror som är så stor

borde kunnat ha ställt sig upp

och låtit bli att svälja tungan.

Jag var tio år när världen ramlade över mig

När jag insåg att jag inte ville bli vuxen

Inte stor

Jag var så rädd för allt att den omtalade väggen

Den som alla förr eller senare springer in i

Var min enda utväg.

Jag gick i fjärde klass men var så rädd för livet

Att jag föredrog döden.

"Att flickan ritar gravstenar med sitt eget namn på oroar föräldrarna"

står det i mina journaler.

Jag skulle fylla tolv när jag blev utskriven från BUP

Utskriven från mina ätstörningar

Ivägskickad från viktkontroller och sonder

Bortflyttad från min egen ångest

som jag lyckades lämna kvar där.

Jag hade fyllt tretton när jag, nyfiket

Läste dina mail

Jag var tretton år när jag visste

Att det fanns en annan kvinna i ditt liv

Som inte var min mamma.

Jag var tretton år när världen jag nyss byggt upp

Återigen raserades

Jag var tretton år när jag insåg

att Hemligheten skulle förgöra mig

Jag var tretton år

När jag grät okontrollerat i min mammas famn

Det var en regnig natt

När skillsmässopapperna skickades in.

Jag var femton år när jag förstod

Att man inte kommer någonstans utan sin familj.

Jag var femton år när jag bestämde mig för att förlåta

Packa ryggsäcken

Med allt som någonsin gjort ont

Och elda upp den, en gång för alla.

Ohana. De fem bokstäverna står inristade i min nacke i all evighet. Trots moralkakor om att vänta tills min 18års-dag kan jag inte ångra.

Ett stycke sjukdag. Jag leker med mina urtidsdjur, och filosoferar. När man skriver sida upp och sida ner om filosofer i antika grekland är det svårt att låta bli att tro att man egentligen är född som en liten Sokrates själv och sitter på svaret på alla livets gåtor om man bara tänker tillräckligt hårt.