Jenny

OHANA

Jag var sju år första gången som du vände ryggen mot mig

Du gick iväg

Fort, bestämt

Med fotriktiga kängor och en grön ylletröja

Du pratade aldrig.

Jag undrade så många gånger

om jag gjort något fel

Om detta var ett tyst straff

för att jag betett mig illa.

Jag var nio år när Storebror

blev hämtat på akuten

Alkoholförgiftning, sa de

Att Storebror kunde kvävts av sin egen tunga

I en gränd där han bara låg och kräktes

Fånigt tyckte jag.

Min storebror som är så stor

borde kunnat ha ställt sig upp

och låtit bli att svälja tungan.

Jag var tio år när världen ramlade över mig

När jag insåg att jag inte ville bli vuxen

Inte stor

Jag var så rädd för allt att den omtalade väggen

Den som alla förr eller senare springer in i

Var min enda utväg.

Jag gick i fjärde klass men var så rädd för livet

Att jag föredrog döden.

"Att flickan ritar gravstenar med sitt eget namn på oroar föräldrarna"

står det i mina journaler.

Jag skulle fylla tolv när jag blev utskriven från BUP

Utskriven från mina ätstörningar

Ivägskickad från viktkontroller och sonder

Bortflyttad från min egen ångest

som jag lyckades lämna kvar där.

Jag hade fyllt tretton när jag, nyfiket

Läste dina mail

Jag var tretton år när jag visste

Att det fanns en annan kvinna i ditt liv

Som inte var min mamma.

Jag var tretton år när världen jag nyss byggt upp

Återigen raserades

Jag var tretton år när jag insåg

att Hemligheten skulle förgöra mig

Jag var tretton år

När jag grät okontrollerat i min mammas famn

Det var en regnig natt

När skillsmässopapperna skickades in.

Jag var femton år när jag förstod

Att man inte kommer någonstans utan sin familj.

Jag var femton år när jag bestämde mig för att förlåta

Packa ryggsäcken

Med allt som någonsin gjort ont

Och elda upp den, en gång för alla.

Ohana. De fem bokstäverna står inristade i min nacke i all evighet. Trots moralkakor om att vänta tills min 18års-dag kan jag inte ångra.

Du är så otroligt duktig på att skriva så jag blir alldeles tagen. Att förlåta är stort men det är en viktig bit att kunna för innerst inne mår man bättre då tror jag.



Kramar

Kramar om.....