Jenny

Igår så hamnade jag i en gympasal med grönt golv. Sånt där golv som slänger en tillbaka till 8års-åldern, då man ofta ramlade omkull och svedde bort allt skinn på sina små bara knän. Färgade linjer längs kanterna. Målgårdar. En lukt i väggarna som skvallrar om svettiga matcher i alla olika former.

Och där, utan förvarning, stötte jag på en människa som alltid räknats som min. Flickan i grannbyn med det långa blonda håret. Som äter jordgubbar med mjölk ur en grön skål på min altan. Som hoppar studsmatta. Som öppnar julklappar när hela byn samlas i byhuset inför julen. Som skrattar och ler. Som skriker och bankar på dörren när jag tar hennes mobiltelefon och läser upp alla meddelanden med hög stämma. Som åker skolskjutsen varje morgon. Som spelar bandy med killarna på skolgården. Som alltid funnits som en liten trygghet längst ner i hörnet.

Hela livet har hon framför sig, min långhåriga blonda vän. Att hon har fått cancer ser hon bara som en liten fartbula på vägen som hon kämpar sig fram på.

C'est la vie. Men vad är egentligen livet? En stilla danslektion där varje steg medför något nytt? En ny lärdom, en ny erfarenhet? En bris av acceptans, att kunna andas in och ut trots att 20åriga grannflickor får cancer? Att bekanta dör i bilkraschar?

Det har aldrig verkat så ologiskt som i Nuet.