...

Ni är tappra som väntar. Men ni kan sluta med det. Jag har nämligen flyttat.
www.jennysfilosofi.wordpress.com

Där finns jag och fortsätter med detta ordbajsande nån gång ibland.
Kram


Sympati

Det här med problem. Finns de? Egentligen, förutom i våra egna hjärnor. Man kan välja att se möjligheter eller omöjligheter i allt. Tröttsamt att alltid se världen ur ett negativt perspektiv tänker jag. Och tycker synd om dig som inte förstått det ännu.


Apr. 14, 2013

Hej och förlåt för min förutsägbarhet. Men jag sitter på ett tåg och funderar för hundrade gången i ordningen om jag är på väg bort eller hem.

Inget känns så djupt och kreativt som att sitta och författa på ett tåg. Det kör fort fort fort och jag hinner komma ikapp lite. Landa lite. Det är bra att göra på söndagar för den här veckan tänkte jag rocka alla miljontals skoluppgifter som samlats till en äcklig ångestfylld hög. Dessutom är det en ny svettig vecka på gymmet som väntar och mycket annat roligt.

SÅ nu har ni koll på mig. Har förövrigt blivit en vuxen typ som äter lång söndagfrukost i sängen med min pojkvän. Om ni ville veta.


När du får spring i dina ben och jordens dragningskraft är klen

Skulle vilja skriva något. Men suddar. Gör om. Gör rätt, fast fel. Börjar. Slutar.


Apr. 03, 2013

För att bidra till en värld av ytligheter - så kom min balklänning idag. Det avslit dyraste plagg jag någonsin ägt och även det finaste. Perfektion. Ville aldrig ta av.


Apr. 02, 2013

Det finns otaliga skriverier om kärlek överallt i världen. Både i cybervärlden och i den riktiga. Kladdiga dagboksanteckningar och namntatueringar i ett virr varr av kärleksbrev och fråga-chans-pirr och jag -älskar-dig-statusar.

Jag har läst mycket om fenomenet kärlek. Både som inbiten singel med visionen att ha 40 katter när jag passerat 25 och efter att den visionen blivit krossad och hela min existens bestod av handsvett och fjärilar i magen.

Det jag kommit fram till, under båda mina olika sinnestillstånd, är att ingen lyckas. Det är för stort. Allt det här med att älska någon får knappt plats i en människokropp och får ännu mindre plats på ett A4. Inte ens 2. Inte ens hundra. För att älska är stort.
Det är som att hoppa fallskärm men aldrig landa tänker jag. Kanske att man landar någon gång och då kommer det troligen göra väldigt ont. Men då har man förhoppningsvis flugit länge och njutit av utsikten. Missförstå mig rätt.

Men det finns en annan kärlek som är, om möjligt, ännu större. Och jag insåg den nu när jag skulle lägga undan min telefon. På min arm ligger en svettig, brunhårig och blåögd 6åring. Hon heter Erika och är min lillasyster. Jag la telefonen bredvid huvudkudden som den informationsknarkare jag är för att lätt kunna ta fram den för att fylla min dagliga dos av sociala medier.

Sen insåg jag att där kan den inte ligga. Då kommer Erika få strålning i hjärnan och kanske få cancer och sedan dö. Och det vill jag ju inte. Därför gjorde jag en lång och svår manöver medan hon fortfarande, sov som ett litet lamm på min vänstra, avdomnade arm för att få den här djävulsmaskinen så långt bort från henne som möjligt.
Med mig själv spelar det ingen roll, jag är redan ett hopplöst fall. Men med Erika spelar det roll. Allt med Erika spelar roll.

Hon har världens tätaste ögonfransar. Svarta som kol och de rör sig lite medan hon drömmer. Hon blir som ett litet värmeelement när hon sover och jag öppnar hennes täcke då och då så hon inte ska koka över. Bara betraktar. Att något så stort kan vara så litet och att vi består av samma kött och blod. Att det är en garanti att det alltid kommer vara så.

För med dig spelar det alltid roll. Och bara det allra bästa duger.


Mar. 29, 2013

Går hem. Ett hem där ingen väntar.
Inte för att det finns någon som väntar någonstans. Blir påtagligt när andras föräldrar tjatar om att deras ungar MÅSTE ha mobilen på och att de väntar tills de kommer hem att det inte finns någon som väntar på mig någonstans.

Punkt. Tror att det måste räcka där 02.15.


Såhär

Ser det ut. Vilar mina toffelbeklädda fötter mot min trasiga cykel som står på balkongen och längtar ut med min mysigaste tekopp.

Någonstans ekar ett citat, nån som sa nåt i ett varmt land för länge sedan om just balkonger. Att en människas balkong är som att läsa deras dagbok, man får en inblick i dennes liv som inte liknar något annat. Här hos mig finns det en skurmopp, två stolar, ett bord med massor av damm, två tomma öllådor, en trasig dammsugare, en trasig matta som jag och Jonte försökte tvätta i tvättmaskinen en gång och till slut en lång rand av snus mot den vita betongen.

Behöver nog psykolog.


Och så tänker jag

Att det är ganska fint här när mörkret faller och månen lyser. Att det är större än det verkar och det finns mycket som finns här som jag aldrig gjort.

Sen tänker jag att trots att jag andats här i snart tre år och slitit mina sulor mot asfalten i denna stad så är jag snart förbrukad. Kanske kommer aldrig någon veta att jag funnits.

Och jag tänker på allt jag gjort
Byggt upp, rivit ner, älskat, hatat, ordnat, förstört. Skrattat, gråtit, fått vänner, fått ovänner, vuxit, fått bra betyg, fått dåliga, trivts, otrivts, saknat, glömt ångrat hoppats. Lite så.

Och till allra sist tänker jag att jag vill ge dig en kram. Att jag sett den där melankolian i dina ögon förut och att jag vet.


..

La upp bilden på min frukost på instagram idag. Bildtext: "blir man automatiskt smal av att lägga upp bild på sin frukost? HOPPAS." Lite samhällssatir över de hele för de som inte förstod. Vart man än befinner sig får
man #aldrigvila #flagom #eatclean upptryckt i ansiktet. Missförstå mig rätt, jag tycker, i sann Friskis och Svettis-anda att alla ska röra på sig. Träna svettas skratta - men gör det för din egen skull. För att må bra. För att orka mer. För att det är en investering i dig själv som räcker hela livet. Inte för att uppfylla idealet som ofta är både underviktigt och dessutom photoshoppat fyra varv runt månen.

Igårkväll när jag låg i min egen bakfylla och misär med min chokladkaka kollade jag på "fitinspo" "beachbody" och andra sådana användare och fortsatte att äta. Aldrig att jag hade gjort det när jag var 14 år, och ur det perspektivet är det skönt att börja bli vuxen.

Med detta vill jag säga: det är stor skillnad mellan att vara sjuk i huvudet och att vara hälsosam och nyttig. Tro mig, jag vet för jag har varit båda. Stor skillnad på att träna för sin egen skull och träna för att man måste förbränna varje kalori man vart tvungen att äta till middag.

Det är stor skillnad på att leva och på att inte göra det helt enkelt. Så nu lovar vi varandra dyrt och heligt att må bra, äta gott och träna för oss själva.


Att sota för sina synder

Måndag, sex kilometers promenad och dags att bryta helgens munk-godis-chips-alkohol-pasta-diet. Bra.


..

Vänner. Börjar alltid mina inlägg så när jag tänker vara filosofisk och eftertänksam. Det är ett bra samlingsnamn på er cybersjälar. Vet ju egentligen inte vilka ni är utan ni bara finns. Vänner.
 
Igår var vänskapen i centrum då Jonte firade sin 20-årsdag. SKÅÅL för vänskapen skrek folk till höger och vänster och jag blev glad i magen. 
 
Iallafall så tror jag att bokstäverna jag kommer skriva här snart kommer formulera ord om den värsta ångesten som finns: bakisångesten. Idag kombinerad med söndagsångesten. Ni kan ju förstå själva att mina 49 kvadratmeter inte består av annat än snabbmakaroner med ketchup direkt ur kastrullen och drivor med odiskad disk. 
 
Höjer glasen, sänker spiller dricker fyller på tömmer ur dricker upp. Händelseförloppet, det sker överallt hela tiden i 5 sekunders intervaller. Toakön ringlar sig lång och ikväll är vi odödliga. Vi är imuna mot döden och insuper livet i dubbel bemärkelse. Jesublod zumbali champagne öl sprit vin vi blir aldrig så unga som nu. Hela världen får plats i min hand och för ett ögonblick tänker jag: "dansa marionetter, dansa".
 
Igårnatt klockan 04.18 befann jag mig i en främmande lägenhet med en skinnfåtölj. Jag satt och studerade ett symetriskt skägg i smyg och kände mig som Carrie Bradshaw i en stor luftig ljus lägenhet med spännande inredning från världens alla hörn. När jag timmen senare låg i ett hav av kuddar i en trygg sked med världens fnissigaste och bästa kompis så inser jag att under alla lager mascara är jag fortfarande jag och inte Carrie och magin är för den här gången bruten. Där tar ångesten fart.
 
Munnen, den är torr som en öken och på telefonen finns alldeles för många konstiga stavfel i meddelanden du skickat. Din kompis vaknar och ni skrattar lite, går igenom kvällen timme för timme för att försäkra er om att ni inte glömt något och så tar ångesten över. 
 
 
Igårkväll, du rannsakar alla andra. Kommenterar deras beteende, klädsel, hår. Någon är störig. Några slåss. Någon kräks. Idag så inser du att andra kan ha sagt något om dig. Gjorde du nåt fånigt? Dumt? Störigt? Alla tankar leder fram till samma grundtanke: var jag rätt? Passade jag in? 
 
Så ångesten bedövas av pommes och kaffe. Du hoppas att du gjorde rätt, var rätt, spelade din bricka på rätt sätt i det sociala spelet. Var dig själv men hela tiden någon annan till viss del fast inte för mycket och inte heller för lite. 
 
Dansa marijonetter dansa. Du rannsakar dig själv istället inifrån och ut. Står naken och blottad inför massor av sanningar som du inte reflekterat över förut och du tänker: "Vem var jag igår?". Tankarna snurrar vidare och du tänker "vem är jag?" och där har ångesten slukat dig och det enda du duger till en söndag i vårsolen är att köpa dyrt kaffe och dela ångesten med dina vänner. Skål för vänskpen. 
 
Ridån faller ner. Applåder. Marionetterna dansar igen till helgen.
 
 
 
 
 
 
 

fredag

HEJ! Såhär ser jag ut när jag är nyvaken/ofixad/osminkad. Inte för att jag brukar sminka mig till vardags men nåväl.
Tänkte kompensera för den hundra mil långa tråkiga texten jag skrev här igår, påverkad av debatt och mörk choklad.

Och vad passar då bättre än en bild på mig själv och information om vad jag ska pyssla med denna fredag i mars? Fick skatteåterbäring idag och ser ljuset i mitt ekonomiska mörker äNTLiGen. Snart ska jag gå till skolan, sedan träna dubbelpass, sen umgås med fina kompisar och dricka vin (OBS gillar inte vin men är obligatoriskt att ej blanda ut med läsk efter att man fyllt vuxen, håller på att träna)


...

Jag tittar på debatt ikväll för andra gången den här veckan. Att jag aldrig upptäckt detta sätt att roa mig förut. Folk är snabba i käften och pratar i munnen på varandra och jag har nog lärt mig mer under dessa 120 minuter än vad jag gjort på 12 år i ett klassrum. Där sitter problemet.

Jag har gått i skolan sedan jag var 6 år. Jag har följt varenda kursmål, följt alla riktlinjer, skrivit alla uppsatser. Målat snirkliga bokstäver i varenda Ärtan Pärtan Puff. Gjort allt som man måste, som alla måste. För allt är lika för alla och man slänger fram samma material som använts sedan dinousarietiden. Att allt är lika och samma resultat förväntas av alla skär sig ordentligt illa med att alla är olika och har olika behov och möjligheter.

Jag kom till en stad och gymnasiet med brinnande förväntningar om att lära mig något. Föreläsningar, temadagar, workshops, studiebesök, praktik - jag skulle suga i mig allt som en svamp och trodde att det fanns möjligheter när jag inte längre bodde i Ragunda kommun, känd som Sveriges näst fattigaste och där man inte har råd att ge en unge mer
än fem blyertspennor per läsår.

Jag hade fruktansvärt fel. I gymnasiet på samhällslinjen är det, om möjligt, ännu värre. Med motiveringen att det står i kursmålen får man göra samma saker som alla andra gjort och inget nytänkande eller nyskapande existerar. Det är ungefär som att gå runt i kletig havregrynsgröt och det är, om ni inte förstått det, väldigt svårt att engagera sig i att lära sig något om man inte ser någon anledning till det eller när man ska kunna ha någon användning av den kunskapen. "Fröken varför ska jag kunna det här?" Svaret är tyvärr inte att "du behöver det i framtiden Jenny" eller "tänk dig in i det här scenariot så är det viktigt att du vet det här.."
NÄ, utan då svarar fröken att "det står i kursmålen"

Min mamma är lärare. Min morfar är lärare. Och jag kan utan facit eller statistik påstå att just den yrkesgruppen är den mest underskattade som finns.
Ja, skolan behöver bli mer individanpassad. Men hur ska det gå till när lärare redan nu är både över och utarbetade och får sitta med pappersarbete och utvecklingsplaner efter jobbet på obetald arbetstid?
Det är där satsningen måste ske tänker jag.

I debatt tror gamla 60åriga fosiler och nationalekonomer att dagens arbetslöshet beror på två saker. 1) Att det inte finns jobb. 2) Att ungdomar är lata.

Här kommer en liten historia. A bor inhyrd i en liten cell i ett ganska skumt område. Hon går i gymnasiet, har hyfsade betyg med åtminstone G i alla ämnen. Hon jobbar på Mc.Donald's på helger och nätter. Hon håller på att ta körkort. På onsdagar jobbar hon med handikappade på Friskis och Svettis. Hon tar alla påhugg hon kan få och i somras offrade hon en veckas festival för att plocka disk. På en vecka jobbade hon mer än 90 timmar. Hon sov från 04.00 då hon slutade tills 09.00 då hon började igen. Däremellan åt hon mycket huvudvärkstabletter och blödde ett par liter näsblod.

Sedan finns person B, som flyttar från Stockholm till det mindre samhället. Med ofullkomliga gymnasiebetyg söker hon inga jobb, går på socialbidrag och drar benen efter sig. Hon pluggar inte, utbildar sig inte, jobbar inte. Hon går på biopremiärer, shoppar, sover till 3 på eftermiddagen. Hon bidrar inte på något vis till samhället och ändå betalar staten hennes hyra, hennes mat och hennes biobesök. Hon har runda 10.000 att leva på varje månad efter att allt är betalat, som internet och telefonräkningar. Det är fem gånger mer
än vad person A har.

Om det är rättvist? Ungdom idag jobbar inte för att de lönar sig inte. Anställningsavtalen är alldeles för dåliga.
Varför ska A egentligen engagera sig i något överhuvudtaget när B får mer pengar
på att inte göra något alls?

Camilla Henemark pratar i debatt om hur hon "utnyttjade det svenska systemet" när hon var hemlös. Innebär det att ligga med kungen? Isåfall ska jag genast prova.

Förlåt för att jag tråkat ut er vänner. Snart ska jag nog medverka i debatt. Sven Wollter var med idag och han är så mysig. Han har sommarhus ett stenkast från där jag bor och jag minns hur rädd jag blev varje gång han ringde och sa "HEJHEJ DET ÄR SVEN HAR DU PAPPA HEMMA" med sina liksom rullande r. Det är en annan historia.


.

Idag fick jag strypa en impuls att hoppa ner och bosätta mig i soptunnan. Hela dagen har det känts som att jag skulle passa bra där annars.

Jag har varit lite för ful, lite för fet, lite för dum, haft fel kläder, frusit, varit ful i håret. På detta briljanta upplägg har lärarkåren dessutom bestämt att allt i hela världen ska vara klart vecka 16. Två nationella prov. En fredshandling om Palestinakonflikten. Ett stort prov i religion. PA-rapport. På detta ska ett liv fungera. Hur är just nu en gåta.


Om

Min profilbild

JENNY

HÄR får man vara manisk, strunta i att tvätta kläder och dammsuga, äta fil till middag alla dagar i veckan och dricka kaffe tills man får ont i magen. Välkommen alla dysfunktionella in i värmen. Hoppas ni stannar.

RSS 2.0