För den Ilskan;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;
:@ Såna här gubbar gjorde man när man var 12 år och chattade på det underbart spännande MSN messenger. Ett nytänkande och kreativt chattforum där man kunde göra :) :( :D :P och efter lite om och men uppfanns även xD x) x'). Och om man chattade med någon som var söt på sin bild kunde man även göra ;););). Blinkblink liksom.
Men detta inlägg ska ej handla om MSN-smileys, även fast ni kanske trodde det. Detta inlägg dedikeras till ilskan. Ilskan när saker inte går som de borde. Sån ilska som gör att en del gäster kräver pengarna tillbaka på Mc.Donald's för att deras burgare var för pepprig/saltig/gurkig/lökig/såsig/varm/kall. Sån ilska när ens kö på ICA går långsammast av alla. Sån ilska när man tappar bort saker som man borde ha haft just på ögonblicket, typ bankomatkort, bilnycklar, andra nycklar - sånt man kan tycka är ganska viktigt. Sån ilska som sköljer över en som en våg när det inte blev som man tänkt.
Man måste vara kreativ för att lura sin ilska. Min pappa och jag är varandras likheter när det gäller viktiga ting som nycklar och kort. Ena sekunden så har vi all koll i världen medan vi i nästa skriker i raseri när allt är borttappat. Typ som nu. Det blåröda decimeterlånga kortet som ger mig tillgång till hela min förmögenhet, som brukar vara som en solidarisk vän i alla lägen - har bestämt sig för att springa bort. Och ingenting gör mig så arg.
Min pappa förvarar sitt coop-kort i kassan. Det är roligt tycker jag. Varje gång han kommer dit så säger dom bara tjena Per! och drar hans kort åt honom för att de vet att han är för slarvig för att hålla reda på det själv.
SÖKES: korthållare. Du ska vara pålitlig, snäll och rolig att prata med. Kunskaper i kök och hushåll är ett plus men inget krav. Du ska gilla fotboll och FRIENDS och alltid tycka att jag har rätt. Massagekunskaper ett måste. Ansök idag!
Konsumtionshetsen
Idag mina vänner så har jag bidragit till miljöförstöring i alla dess former. Skor, jeans, tröjor, hudkräm, - allt har inhandlats. Mycket vid röda små skyltar som skriker ut REA med versaler och är som balsam för själen. Dessutom har jag åkt bil också. Men druckit ekologiskt kaffe så ni vet - plus minus noll.
Bara att inse att jag inte är någon sån tjej som älskar att rota runt i fyndlådorna på Kupan. Charmigt, absolut. Bra för miljön, ja. Passar mig, nej. En enkel ekvation blir helt enkelt att jag inte går dit.
Just i nuläget tittar jag på Dr.Doolittle istället. Han som pratar med djur. Den förmågan mänskligheten tror sig besitta (i hemlighet), gamla som unga, annars vore det ju jättedumt att försöka prata med djur med sådan där tillgjord röst när man säger typ; haaaaaj lille voffeeen heeei. Som man gör med bebisar. Någon gång kommer ju bebisen svara. Jag längtar till den dagen min hund svarar mig. Undrar vad hon säger då. Typ mothafucka put that funky music oooon yeeah.
Hoppas för allt i världen att jag har en häftig hund.
Idag ni vet
Jag känner er besvikelse. Min egen ockå för den delen. Jag vet att det ni förväntar er när ni klickar in här är milslånga filosofiska texter skrivna av mitt alter ego Mahatma Ghandi eller åtminstone några skojiga bilder när jag visar alla snorkusar i näsan eller all mat jag har i munnen eller annat sånt där som man egentligen slutade med när man gick i 4an. Ni fnissar eftersom er mentalitet också liknar en fjärdeklassares trots att ni försöker vara sofistikerade och häftiga. Vi finner varandra liksom och blir ett till alla snor-och-mat-bilder.
MEN. Har ni lagt märke till att menn:et alltid kommer precis där?
MEN igen. Kanske att det är dags att göra något åt saken. Liva upp saker och ting. Skriva saker som betyder nåt för nån eller som roar någon liten stackare som har semester eller så. Skaffa en kamera kanske. Ett innehållsrikt liv att rapportera om.
Tills dess tycker jag att ni kan fnissa åt detta; Fredrik Backmans krönikor eller möjligen Alex Schulmans vitsiga klurigheter. Två män som jag skulle vilja dricka kaffe med någon dag. (OBS inte idag för jag har redan druckit två koppar och har ont i magen)
Problemlösare 3,0
Det finns problem och problem. Ungefär som pest eller kolera fast i en mildare variant. Problem som är problem för att man väljer att se dem som sådana. Sedan finns det problem på riktigt. Såna som gör ont för både mig och andra och är ett grått inslag i vardagen.
Att se någon annans feltänk påverka någon man tycker är en pina. Ett sånt scenario när man vet vad som händer men står på sidan och tittar på, för lägger man sig i någon annans problem så är man illa ute. Människor som har problem är ofta deffensiva och fruktansvärt ilskna när man inkräktar på deras terretorium. Försvarsmuren de byggt av den bestämda viljan att De Gör Rätt fast de egentligen vet att det är totalt tvärtom - är så ömtålig att den inte klarar av någon som helst påverkan.
Ibland kan man gråta en skvätt för att hålla all ilska och frustration i schack. Man kan säga till personen som tänker galet att DU GÖR FEL och få en miljon kilo skit rakt i ansiktet i ren försvarsmekanism. Man kan skrika och vara arg bäst man vill medan muren skyddar. Man kan försöka vara pedagogisk och få personen att inse sina missar. Men i slutändan så står man handfallen och bedrövad, med insikt om att ingen annan kan lösa problem åt dig och inte heller du åt någon annan.
Det där beryktade sommarlovet
Midsommar har passerat på en millesekund och juni är snart slut. Sommarlovet har varit presens i snart två veckor men ändå så har den jagade känslan funnits kvar i maggropen. Kollat kalendern hundra gånger efter missade inlämningsdatum. Legat vaken på kvällarna i tron om att något blivit bortglömt. Ungefär som ett stressat djur har pulsen fortsatt i 180 och koffeinskakningarna sedan alldeles för mycket kaffe i skolcafét har varit påtagliga.
Men nu börjar det hända grejer. Andningen känns på något sätt lite enklare. Sommarlovet har äntligen nått in, ordentligt, vilket spenderats på allra bästa sätt:
Snart så kommer stressen över att göra saker var minut på dygnet och ta vara på alla dagens timmar. Men inte än. Fint att de avlöser varandra.
För det finns något tryggt i klagandet
I Hammarstrand så klagar man alltid. Jämt. Om något. Vad är egentligen orelevant. I olika generationer så ser det såklart olika ut. 40-talisterna säger, i ett andetag; Ja ryggen nog känner man av den alltid! Inte kan jag böja mig ner längre, nänä, annat var det förr i tiden! Sedan finns generationen som är födda på 60-talet. Som säger att; ja maten den börjar bli så fruktansvärt dyr. Och bensinen, herregud! Annat var det förr i tiden när man kunde köpa kola för bara några ören!" Sedan finns de som är födda på tidigt 90-tal. Många av dem är unga mammor och de gnäller för att just deras unge alltid har ont i öronen eller magen, eller att de aldrig har tid för sig själva eller några som helst festligheter.
Sedan finns vi, mitten av 90-talet. Vi säger att "fööfaan de finns aldrig nåt att göra!" och förbannar våra föräldrar som sett till att vi hamnat just här.
Men. Skam den som försöker bryta gnäll-traditionen. Som försöker hitta på. Organisera. Anordna. I en veckas tid så har jag ansträngt mig till det yttersta för att dra ihop ett trevligt midsommargäng för en förfest, kubbspel, roligheter. Mass-sms, facebook, röksignaler - ja alla vägar till komunikation har gått varma. I slutänden hade jag skapat en tapper startelva av gamla klasskamrater och kompisar. Men så igår när jag frös om benen i ett partytält och insåg att förfesten visst bestod av tre personer, så kunde jag inte låta bli att skratta.
Det är trist att anstränga sig så mycket man kan utan någon vidare utdelning. Men uppenbarligen så är gnälltraditionen totalt obrytbar.
Annat är det med min systers kompisar. De har filmkvällar, grillar, festar och har roligt tillsammans. Kanske att de har insett att gnället är ett oskick som man inte kommer någonstans med. Eller så gnäller de tillsammans. Hur som helst så åkte vi vidare dit, dansade på borden, sjöng små grodorna, hade allsång och hade fruktansvärt roligt fram till 3-snåret då jag nostalgiskt nog åkte epatraktor hem. En fin midsommar.
Ett stycke livstecken
Kära ni. Sommarmånaderna är härmed inledda. Inte med buller och bång och fint väder, men de är här ändå. Inte för att jag hur som helst skulle ha tid att sola eller bada då jag står och kränger cheese mest hela dagarna. Nåväl. Skam den som ger sig. Jag har faktiskt ett himla roligt jobb om jag ska vara ärlig.
Ikväll så lyser solen litegrann på bergen här i Hammarstrand, fruktsalladen står i en skål på min högra sida och båda barnen jag barnvaktat ikväll sussar gott i sina sängar. Laddar upp lite inför morgondagens festligheter. Midsommar. Skrattar åt de befintliga minnena som finns sedan förra året, då jag och min partner in crime crashade en förfest, kletade ner varandra med jordgubbstårta, hånglade med varsin brandman och slutligen badade i en fontän.
DU ÄR ALLT SOM DU DRÖMT OM ATT BLI
Gråter till och med till Björnbröder nu för tiden. Blödigast i hela stan, hejhej
DEN DÄR (MED)MÄNSKLIGHETEN.
Ibland så är det lättare att tvivla än att tro. Egentligen vill man ju inte vara en Sån, för människor som hellre tvivlar än tror är ofta cyniska och bittra.
Men att tro på något är svårare än det låter. Tro på någons ord och känslor med den ständigt inneboende rädslan att bli besviken eller lämnad är i sig ett heltidsjobb. Att tro att man kan, med oron att misslyckas.
Att tro på mänskligheten är kanske det svåraste av allt, speciellt när man har näsan i aftonbladet och rubrikerna skriker ut fakta om MORD, VÅLDTÄCKT, KRIG med svarta bokstäver. Ord och bilder som är omöjliga att missa och som matar den cyniska och bittra sidan mer och mer.
Men visst finns det väl ljus i mörkret. Såna männikor som man möter i en millesekund men som gör sådant intryck att man kommer minnas dem i en hel livstid. Exempelvis kvinnan i kassan på Mc.Donald's som köper ett Happy Meal till nästa barn som kommer in genom dörren. Bara för att kvinnan gillar att vara snäll och glada barn.
För 30 kronor så köper hon min respekt livet ut. Hon köper en förälders bestörta "MEN FINNS DET SÅNA MÄNNISKOR?!", en stor eftertanke bland alla medarbetare, ett glatt barn och dessutom en plastleksak från Kina.
Hon hälsar vänligt från "Pay It Forward" innan hon tar sina två okryddade hamburgare ut till hunden. För 30 kronor så köper hon lite tro.
Men att tro på något är svårare än det låter. Tro på någons ord och känslor med den ständigt inneboende rädslan att bli besviken eller lämnad är i sig ett heltidsjobb. Att tro att man kan, med oron att misslyckas.
Att tro på mänskligheten är kanske det svåraste av allt, speciellt när man har näsan i aftonbladet och rubrikerna skriker ut fakta om MORD, VÅLDTÄCKT, KRIG med svarta bokstäver. Ord och bilder som är omöjliga att missa och som matar den cyniska och bittra sidan mer och mer.
Men visst finns det väl ljus i mörkret. Såna männikor som man möter i en millesekund men som gör sådant intryck att man kommer minnas dem i en hel livstid. Exempelvis kvinnan i kassan på Mc.Donald's som köper ett Happy Meal till nästa barn som kommer in genom dörren. Bara för att kvinnan gillar att vara snäll och glada barn.
För 30 kronor så köper hon min respekt livet ut. Hon köper en förälders bestörta "MEN FINNS DET SÅNA MÄNNISKOR?!", en stor eftertanke bland alla medarbetare, ett glatt barn och dessutom en plastleksak från Kina.
Hon hälsar vänligt från "Pay It Forward" innan hon tar sina två okryddade hamburgare ut till hunden. För 30 kronor så köper hon lite tro.
KOM IHÅG VART NI HÖRDE DET FÖRST
Många gånger så har jag önskat att jag vore bra på något. Talangfull i något avseende, lite speciell. Med andra färdigheter än att vara expert på att komma sent, klanta till det, säga fel, snubbla - ja ni vet.
Men. Vid närmare eftertanke så har jag så många kompisar som är bra på saker att jag behövs för att de ska få skina i jämförelse. Om ingen vore sämst så skulle ingen vara bäst, så bäst på att vara sämst - Jag.
Här sjunger min fina vän Maja på sin skolavslutning, och om magkänslan har rätt ser ni henne snart på Idol.
Men. Vid närmare eftertanke så har jag så många kompisar som är bra på saker att jag behövs för att de ska få skina i jämförelse. Om ingen vore sämst så skulle ingen vara bäst, så bäst på att vara sämst - Jag.
Här sjunger min fina vän Maja på sin skolavslutning, och om magkänslan har rätt ser ni henne snart på Idol.
FÖR SÅDAN ÄR VÄNSKAPEN
För alla de gånger som du har sagt nej ska jag säga ja
Att ha så mycket i hjärnan att man måste radera utkast efter utkast är en förbannelse.
Ingenting blir så sammanhängande och förståeligt som jag önskar och hela poängen går förlorad i några meningslösa rader.
Den eviga perfektionsförbannelsen. Att allt ska bli så fint och bra som jag i förväg fantiserat om för att jag ska vara nöjd. Det har många gånger satt käppar i hjulen och orsakat många onödiga tårar. Jag trodde att jag efter mycket träning med tålamodet blivit av med det hela.
Men här ligger jag nu i fosterställning inför pojkvännens student som (POJKVÄNNENS STUDENT FÖRTJÄNAR VERSALER) och bölar och snorar om vartannat för att klänningen inte sitter som den borde (läs:ska), är ful, skorna är smutsiga och håret är fel färg och fel frisyr och presenten är dum. Kortet är ännu dummare. Och jag är dummast av alla som snorar på min nya klänning.
VIVA LA SOMMARLOV
Tänker. Inte. Gå. Till. Skolan. Mer. Detta. Läsår.
Struntar i brännboll, grillning med klassen och avslutningsfika. Tänker skita i att lämna in i den sista sugiga svenskauppgiften. (Nerå mamma) Tänker istället åka in till stan fram och tillbaka, lämna tillbaka ett par böcker, hämta en klänning och sedan åka vidare mot pojkvännens student i Hudiksvall i sällskap av pappa och lillasyster och mitt bästa sällskap som verkar stanna länge - rethostan....
och då skrattar jag nervöst
2012. Ett år då spontaniteten och manodepressiva sidan av mig totalt tog över. Mitt år.
Då jag utan att tänka har litat på magkänslan. Åkte till Thailand i en månad med min pojkvän sedan tre månader tillbaka, med inställningen att det antingen fick bära eller brista.
Blev trött på att svära över de fula tapeterna i hallen och rev ner alltihopa med en osthyvel. En procedur som tog tre nätter, och sedan målade jag om.
Startade upp projekt "julkorg" , vilket innefattade mig, min bästa kompis och massor med tunnbröd och juliga ting som vi sålde på marknader. Ett riktigt äventyr så att säga.
Började träna ordentligt och spenderade fyra dagar i veckan på friskis och svettis. Sprang milen under en timme. Förbättrade i princip alla ämnen i skolan.
Försökte lära mig att ha en pojkvän. Åkte till Norge två gånger, en för att åka snowboard och den andra för att fira 17 maj.
Skaffade ett jobb där jag trivs som fisken i vattnet. Hittade en hög med nya fina kompisar som jag inte skulle byta bort för något i världen. Var med i ett utbytesprojekt med Italien, vilket innebar två italienare på min bäddsoffa i en vecka, utan större chans att kunna kommunicera.
Och nu - kika vidare på sista minuten-resor mot varmare breddgrader. Frankrike närmare bestämt. Året är ju inte slut än.
Då jag utan att tänka har litat på magkänslan. Åkte till Thailand i en månad med min pojkvän sedan tre månader tillbaka, med inställningen att det antingen fick bära eller brista.
Blev trött på att svära över de fula tapeterna i hallen och rev ner alltihopa med en osthyvel. En procedur som tog tre nätter, och sedan målade jag om.
Startade upp projekt "julkorg" , vilket innefattade mig, min bästa kompis och massor med tunnbröd och juliga ting som vi sålde på marknader. Ett riktigt äventyr så att säga.
Började träna ordentligt och spenderade fyra dagar i veckan på friskis och svettis. Sprang milen under en timme. Förbättrade i princip alla ämnen i skolan.
Försökte lära mig att ha en pojkvän. Åkte till Norge två gånger, en för att åka snowboard och den andra för att fira 17 maj.
Skaffade ett jobb där jag trivs som fisken i vattnet. Hittade en hög med nya fina kompisar som jag inte skulle byta bort för något i världen. Var med i ett utbytesprojekt med Italien, vilket innebar två italienare på min bäddsoffa i en vecka, utan större chans att kunna kommunicera.
Och nu - kika vidare på sista minuten-resor mot varmare breddgrader. Frankrike närmare bestämt. Året är ju inte slut än.
Junior och jag, vi är goda vänner
Friends. Idag så är det jag och Junior i en allierad styrka. Mentalt så har jag redan tagit sommarlov då allting är klart utom en endaste liten inlämning i svenska, så att sitta av lektionerna och göra knep och knåp kändes som ett tråkigt skämt imorse.
Därför fick junior vara hemma med mig idag. Vi har ätit god lunch, bakat chokladkakor, tittat på Scooby Doo och sånt där annat som man gör med en lillasyster som är 5 år. Dessutom har vi bråkat litegrann. Junior blir lite som en hund när vi busar för hårt och bits mer än gärna. Därför fick hon sitta och skämmas på sitt rum tills hon kom ut och snörvlade lite, sa förlåt, och lämnade fram en teckning med en liten människa och en stor, där det står CENNY med spegelvända bokstäver.
I övrigt vill jag att ni njuter av bilden, den roligaste som finns i hela mitt arkiv. Midsommar förra året. Junior och jag. Hon spanar killar och jag drar uppsynen "ledsen hund". I bakgrunden finns själva roligheten. Se och njut.
Kram
today
Igår mina vänner, var en stor dag. Igår läste jag en bok. Inte för att jag var tvungen, inte för att analysera den, utan att behöva reflektera. Utan att veta att ett visst datum så ska jag vara klar så bara läste jag för att jag ville.
Vilken känsla.
Självklart så kom de analytiska funderingarna på köpet, och jag inser med lite sorg i hjärtat att skolverksamheten har förstört mig i evig framtid. Typ som den gången jag signerade mitt anställningsbevis på Mc.Donald's med "Jenny Bergvall spmt10" ....... Tur att det snart är slut.
Nu ska jag springa på jobbet. kram
fint
Tisdagkväll och alldeles för många karameller i magen efter det allra sista Desperata Husfruar-avsnittet. Någonsin. Att veta att allting har ett slut är en sak, men att bevittna slutet på riktigt en annan. Med trevliga tjejer och gott fika gick det iallafall för sig.
Nu kommer snart min pojkvän hit, efter en vecka i turkiet med sina kompisar. Hoppas på att han är brun och fin.
Imorgon så är det en av mina absoluta favoritdagar. Någon större nationalist är jag inte, men 6 Juni på Jamtli med massor av små söta djur i sällskap med goa människor och picknick i solskenet blir aldrig fel.
C'est la vie
"När man får en uppsatt gräns - ett slut. Då blir tiden fram till dess ett uppehåll, något trögflytande och omöjligt att avnjuta. Ett fenomen av längtan efter ingenting. Kanske enbart för att man vet att det snart kommer... Ett ingenting."
Ungefär som ett vakuum; ett trögflytande vakuum.
En tid som är tom på allt med tomma människor som i ren panik försöker anpassa sig efter Allt som är Rätt med svarta jeans och vita converse och allt vad de innebär.Som kliver upp timmar innan skolan för att spackla kinder och ögon för att se Rätt ut. I åratal så har förväntningarna pumpats upp av äldre syskon och kompisar. De har pratat om gymnasiet med en högtidlig stämma och tydligt lovat oss att det kommer bli den bästa tiden i hela livet.
Mitt första år var ett helvete. Ett helvete som i största möjliga mån berodde på Matte B, något jag var oförmögen att lära mig och som orsakde många sömnlösa nätter och nedbitna naglar. Många av vännerna som jag alltid haft sedan barnsben blev bekanta ansikten på stan. Mat åt jag knappt och att sova själv var det värsta jag visste. I skolan gick jag från toppelev med vg och mvg i alla ämnen till en medelmåtta som skrev G på allt.
Men. Jag lovar er att man lär sig sin ensamhet. Förstår efter diverse vitanminbrister att kroppen behöver mat för att kunna prestera. Att man måste trötta ut sig själv genom träning för att kroppen ska kunna sova ordentligt. Att man måste träffa sina kompisar och skratta några gånger i veckan och att lite gofika kan behövas ibland för att själen ska må bra.
Poängen är att gymnasiet är inte alltid roligt. Du kommer bli besviken, sårad, gråta dig till sömns. Äta fil till middag och glömma bort att köpa toalettpapper. Hata livet när du inser att du köpt fel glödlampor (igen) och ringa till mamma i panik.
Men. Jag lovar er att gymnasiet åtminstone har varit den lärorikaste tiden i mitt liv, så kommer jag att minnas den. Jag har lärt mig mer om mig själv än vad jag trodde att det fanns att veta, men även om min omgivning. Om människor som är själviska, glider på andra, som skyller sina egna misslyckanden på Dig; sådana behöver man inte. Jag har lärt mig hur olika saker kan vara ur olika personers perspektiv, den enes sanning är den andres lögn, och hur du i slutändan endast är ansvarig för dig själv. Att du mår bra. Att du går till skolan. Att du kommer i tid. Att du är nöjd med vad du presterar. Att du försöker.
Studenten närmar sig med stormsteg, och jag vet att jag snart är där. Med tacksamhet i hjärtat kommer jag le åt allt som gymnasiet har lärt mig, men ingen kommer vara gladare än jag.
Då börjar ingentinget, men ett annat ingenting. Inget utsatt mål finns utom döden. Och fram tills dess tänker jag leva.
VÄRLDENS BÄSTA BJÖRN
Det rengar och jag vägrar att gå på ICA för att bedöva lakrits-suget. Tur att jag har en fin kompis som tar hand om problemet! Snart kommer han hit och då ska han få en riktig björnkram innan jag fortsätter skriva om revolutioner. Lördagsnöjen.
EN ÄKTA MARODÖR
Detta är min hund. Hon är grå och mjuk och så menlöst snäll så hon egentligen blir dum. Innan denna jycke så fanns en annan jycke och innan den jycken så fanns det ännu en. Man blir påtagligt hundlös när man är utan.
Tanken på en katt har funnits längre. Litegrann som ett hund-substitut. Ett inte alls lika stort ansvar, bara en liten sällskapskatt. En mysig varm och kurrig historia som väntar här när jag kommer hem. Som somnar på min mage när jag kommer hem från skolan och som inte gör så stort väsen av sig egentligen men är betydligt mer att prata med än sköldpaddorna.
Men jag kan inte låta bli att känna mig som världens ondaste människa. För jag vet ju egentligen någonstans långt inne att katter inte alls bara vill vara inne. De vill kunna springa omkring lite som de vill, vara fria och jaga råttor på stora lägdor. Inte vara sällskap åt mig när det passar. Dessutom så kan jag inte gärna lämna katten här om jag får för mig att åka bort åt något håll.
Men. Att angränsa en yta åt ett djur är något vi gör hela tiden. Egentligen. Folk fraktar med sig sina katter på bussar, på tåg och på semesterresor.
Åh. Denna schizofreni.
Lördag
Cyberfriends. Jag ägnade er en tanke när jag rensade sopskåpet. Min syster, som bodde här förut, förbannade alltid min förmåga att slänga saker utanför sopkorgen. Jag själv förbannar min idrottslärare som haft alldeles för lite basketteknik och missat utlärningen av "träffa saker i en (sop) korg".
Idag har jag jobbat. Cyklat hem i regnet. Flinat åt det ironiska faktum att både fleacetröjan, mössan och fingervantar ingick i dagens outfit trots att det är juni. JUNI. En månad då studenterna ska ha korta vita klänningar och hela Sverige dansa kring midsommarstången. En månad som är en tredjedel av hela svenska sommaren och regnet bara öser ner.
Men livet går ju inte under för det. Snart ska jag på fest med mina diskborstar och skurmedel och trasor, det ska bli kul att umgås lite. Sedan ska jag möta upp tvättmaskinen så kanske vi snurrar åt något annat håll.
Dessutom ska jag slå upp böckerna och låtsas som att jag studerar stenhårt inför de sista i skolan medan jag tittar på en prinsessas dagbok två för hundrade gången.
