För alla de gånger som du har sagt nej ska jag säga ja
Att ha så mycket i hjärnan att man måste radera utkast efter utkast är en förbannelse.
Ingenting blir så sammanhängande och förståeligt som jag önskar och hela poängen går förlorad i några meningslösa rader.
Den eviga perfektionsförbannelsen. Att allt ska bli så fint och bra som jag i förväg fantiserat om för att jag ska vara nöjd. Det har många gånger satt käppar i hjulen och orsakat många onödiga tårar. Jag trodde att jag efter mycket träning med tålamodet blivit av med det hela.
Men här ligger jag nu i fosterställning inför pojkvännens student som (POJKVÄNNENS STUDENT FÖRTJÄNAR VERSALER) och bölar och snorar om vartannat för att klänningen inte sitter som den borde (läs:ska), är ful, skorna är smutsiga och håret är fel färg och fel frisyr och presenten är dum. Kortet är ännu dummare. Och jag är dummast av alla som snorar på min nya klänning.
Kommentarer
Postat av: guesswho?
men gumsan! tänk inte på sånt. Du är den snyggaste jag vet och du är bäst <3
Postat av: Åh
Och vad var dumt? Allt blev hur bra som helst eller hur?
Trackback
