Jenny

Madicken är en riktigt bra film. En av mina favoriter, faktiskt. Abbe i filmen har två kaniner, en som heter Morsan, och en som heter Farsan. Morsan och Farsan trivs väldigt bra tillsammans, äter lite gräs och kanske parar sig då och då.

Jag har också en morsa, som är väldigt bra, ibland. Hon har en blogg, som heter alltminabarnskullefavetaomdeorkadelyssna.blogg.se, där hon skriver allt tjat som jag och mina syskon på senare tid utvecklat imunitet mot. Appropå syskon, barn. Barn är naiva små varelser som ser regnbågar och starshine hästar överallt, som hela tiden tror det bästa om folk och ironi är inte uppfunnet i deras små fantasivärldar. Lika bra det.
Barn, är naiva nog att tro på evig kärlek och förstår inte vad ordet skilsmässa innebär. Tonåringar, däremot har börjat förstå. Börjat anta, att bakom sin välputsade fasad så finns det andra grejer än Barbie.
Tonåringar börjar med andra saker också, t.ex klämma finnar, raka sig och kanske tillochmed tjuvröka en cigarett eller sno en öl nån gång ibland. Läsa kan dom också, så här är ett udrag från morsans blogg; "Jag hatar dej. Du är det värsta och mest motbjudande as som jorden har frambringat möjligen med undantag av Adolf Hitler. Jag begriper inte hur jag kunde vara så in i helvete dum att jag skaffade barn med en sån fullblodsegoist som du.
Hade du nån typ av folkvett skule du skämmas så mycket att du aldrig mer gick ut."

Kanske att man som tonåring är så naiv så man tror att föräldrarna efter skillsmässan skulle kunna vara vänner,  eller kanske iallafall bete sig som vuxna. Men icke. Skriv hur mycket jävla skit du vill, men gör de fan inte så jag kan läsa det, eller någon annan i min bekantkrets heller. "Jaha, där går Jenny, hennes pappa bryr sig inte om henne." Du är ju dum i huvet, på allvar.

Min pappa är en hyvens karl, enligt många. Med sitt glada humör sprider han glädje omkring sig lika fort som herpes smittar på AndersOlofskolan. Men som vanligt så finns det två sidor av kakan. Det finns en annan sida, när en sönderstressad överviktig medelålders man kastar stolar omkring sig och skriker så husväggarna skakar. Han har väldigt mycket att göra, och har eget företag och stugby och det sjunde med det tredje. Jag är van, att bli prioriterad sist om han nu överhuvudtaget kommer ihåg mig alls.
Men jag är van. En tyst uppgörelse - att när jag är med honom ska jag hoppa runt och stå på händerna och visa människor vilken underbart sprattlig liten pappasflicka jag är.
Min fader går inte alls ihop med sin mamma, min farmor alltså ledes. Hon är manodepressiv, och har perioder när hon ska koka knäck mitt i sommaren, när hon ska stryka och sopa och dansa och steka sill helst allt på samma gång. Hon kan vara uppe flera dygn om hon inte tar sina piller, för att sen ramla ihop till en liten misserabel hög. För att sen ligga så ett tag, tills hon är igång igen.
Jag är säker på att han också har en komplicerad bokstavskombination (de har vi nog alla, om man söker tillräckligt) som är väldigt lik hennes.
Ett beroende, ett rus han måste få vardagligen för att veta att han duger. Och som nykterist är det svårt att hitta det på annat sätt. Så har min barndom sett ut, jag växte upp i ett rött timmerhus på landet. Med min mamma och mina syskon, och en man som kom förbi på middag när det passade. Numera står han och lagar middag alla dagar i veckan, gör pajer och rulltårtor, och har telefonen avstängd när han äter. Förtjänade inte jag din närvaro, pappa, undrar jag ibland. Din ansträngning, som du tydligen kan göra nu. Lite komiskt, att du väljer att bli hemmapappa när alla barn redan blivit stora. Och du kommer bli ledsen, pappa, när du inser att relationerna med dina barn endast är ytliga. Att du inte har en aning om, vilka dom är. Jag tycker synd om dig den dagen pappa, men du har bara dig själv att skylla.

en del, påstår att det är bra. att man får dubbel så många julklappar, födelsedagspresenter och istället för en familj får man två. det är lögn, eller kanske återigen naivt önskande. sanningen är den att numera har jag ingen, jag har bara splitter. 
- och ibland, kan jag inte låta bli att önska att vi låg där i en sopsäck på motorvägen. Inbuntade små blodiga foster, små oönskade sådana, trasslat ihop navelsträngar och armar och ben i varandra. Alla fyra. Om vi nu är till sånt stort besvär och bara strular till det med eran ledighet, menar jag.
/jb