EFTERTÄNKSAMHET
Efter en titt på mina omdömmen kan jag helt enkelt bara sucka, titta ner på mina tjocksocks-beklädda fötter och inse att jag inte är en sån som passar i skolsystemet. Jag är inte en robot som kan rabbla kemiska formler framlänges och på latin, jag är inte en sån som är först i matteboken och jag är inte den som sitter längst fram i klassrummet och antecknar så fort läraren väljer att öppna munnen. Jag är inte hon som älskar att följa instruktioner och framför allt är jag inte hon som sitter på en lördagkväll och skriver på ofärdiga arbeten.
Acceptans. Någonstans måste den finnas. Skolan är något jag kan men ingenting jag bemästrar i bemärkelsen vara mästerlig, det är inte längre ett område där jag kan glänsa och spika maxpoäng på proven utan ansträngning.
Men vet ni vad. Jag tror att jag kanske är menad för något större här i världen. Någonstans finns det en plats för mig och jag längtar ut från betongbyggnader och svart kaffe för tio kronor.
Någonstans någon gång måste det behövas någon som jag.
Kommentarer
Trackback
