Jenny

Om man ser på saken för vad den är så är lärare de allra viktigaste vi har i hela samhället. Ansvaret att utbilda nästkommande generation borde vara ett ärofyllt arbete, lite av ett privilegium. Att ligga på dödsbädden och tänka på hur många 100-tals personer man har varit med och format och utbildat måste vara en häftig känsla.

Men. Det finns lärare som är ungefär som dinousarier. Forntida urtidsdjur med glasögonen långt ner på näsan som hötter med pekpinne och säger ajabaja. Sådana som dödar kreativitet och lust genom att räkna varenda liten milimeters radavstånd och ropar IG så fort de får chansen så att alla stackars gymnasieelever får magsår och håravfall av blotta tanken.

Ni måste missförstå mig rätt. Jag har sett vad läraryrket kan göra med en människa om ansvaret blir för tungt och någon får dra hela lasset ensam. Under en stor del av min uppväxt så gjorde inte min lilla mamma annat än att gå runt med hunden i skogen efter att hon frontalkrockat med den omtalade Väggen.

I hennes annars pigga brungrå ögon så fanns det en glimt av uppgivenhet som jag alltid kommer komma ihåg.

Den uppgivenheten finns även hos dinousarierna. De vill inte. Inte ens minsta lilla. De går till skolan för att de måste, läser ur samma läroböcker som alltid för att de måste, och om någon ifrågasätter så slänger de ur sig fula ord som kursplaner och betygsunderlag så att eleven ifråga håller käften.

Jag förstår att det är många som hatar Dinousarierna. Som inte kan förstå varför de gör ett dåligt jobb för dåligt betalt och dessutom påverkar kommande generationer negativt.

Men de människorna har aldrig mött uppgivenheten på nära håll.