Jenny

'

Imorgon friends är det dags för början av ett nytt kapitel i fröken Bergvalls alldeles egna kaotiska vardag. För ni minns väl, en önskan som blev utskriven här för en stund sedan? Att bli instruktör på Friskis och Svettis för att jag tycker att det är så himla roligt?

Det var sommarlov och jag smakade jordgubbar med mjölk. Du hade fräknar på näsan och smakade starkt av tugummi. Jag log åt tanken att du tuggat dem för min skull. Fjärilarna jag svalt gjorde sig påminda medan du höll om min midja alldeles lagom hårt.

Detta är en liten minneslista för mitt 42åriga jag.

Friends. Nu befinner vi oss i slutspurten. En sista ansträngning så är vi vid mållinjen. 89:e minuten av en fotbollsmatch. Nog med sportiga liknelser - visst förstår ni min poäng?

När jag pratade gamla minnen med brudarna så var saker och ting svåra att placera. Årtal flöt ihop och minnesbilderna skiljde sig från varandras. Vilken dag och vilken högtid som vi gjort vad och när var det vi .....
Ångest. Börjar. Bli. Gammal.

Här är ett fint ihopplock av hur denna lilla mysiga ledighet sett ut. Tidiga morgonar med lillasyster, mysiga middagar med la famillia, skratt och sällskapsspel och idag även lite bergsklättring. Lillasyster har dessutom tagit av stödhjulen på cykeln för nu är hon 5 år. Och kanske att kärleken är lite som att cykla utan stödhjul.

En balansgång som kräver 100% fokus och ibland så får man skrubbsår på knäna.
Men när det kittlar i magen när man trampar så fort att håret blåser i vinden, så är det fint.

Mormor och morfars tjat och gnat som mest är gulligt, jordgubbar att stoppa i munnen och filen till frukost, en egen strand där man kan ligga och filosofera hela dagarna. Långa springturer och cykelutflykter. Kanske att jag inte ens tar mig iväg till mitt smultronställe under sommarmånaderna detta år eftersom prioritering nummer 1 heter jobb, prioritering 2 jobb. Men man får längta.

Trogna majbrase-eldare. Våren firas in med buller och bång med flaskan i högsta hugg framför flammande eldar och lena stämmor som sjunger om rasande vintrar. För nu rasar vintern, på riktigt. Trots att aprilvädret troligen kommer luras lite till så finns hopp för mänskligheten. Bekräftelsen ligger någonstans i spyorna efter centralgatan där 14åringarna druckit rödtjut.

Själv har jag snackat skit med tjejerna och ätit go-middag, och mysfaktorn slutade på en miljard med bastu och ansiktsmask. Och såklart sällskapsspel och te.
Nu ska jag invänta ett stycke pojkvän som är ute och ränner och sova ända fram tills i maj.

kram

Otillräcklighet är ledordet i tonåren. Trots att jag inte betalar min egen hyra, räkningar, eller är insatt nog i dagens politik för att kunna sitta och sucka åt politik-sidorna i Aftonbladet så skulle jag ändå vilja ta mig rätten att klaga.

Jag tror att om vuxenvärlden levde i samma värld som Oss så skulle revoulution utbryta. Kaotiska demonstrationer överallt. "ROPEN SKALLA MERA LEDIGHET ÅT ALLA" "TUSEN SPÄNN PÅ 30 DAGAR, DET EJ MIG BEHAGAR" skulle det stå med stora svarta bokstäver på havet av plakat. För egentligen, vid närmare eftertanke, så lever vi på ett minimum av minimum. På botten av botten. Socialbidraget minus bidrag till bostadskostnader är högre än de pengarna vi blir tilldelade per månad, trots att vi spenderar mellan 6 och 8 timmar på vårat heltidsjobb skolan varje dag.
Utöver skolan är det många ungdomar som tar på sig extrajobb, och man måste ju hinna med sina fritidsintressen (som helst ska bestå av någon slags träning, för ingen vill vara tjock) Varje dag ska man träffa några av sina vänner,  (för ingen vill vara ensam) Varje dag ska man hinna med sådana vardagliga måsten som att städa och tvätta (för att det krävs) samtidigt som man alltid ska vara kontaktbar och med i spelet, (för ingen vill vara utanför) och varenda dag ska man rannsaka sig själv i spegeln och kontrollera vartenda litet ögonbrynshår för att sedan ställa sig frågan: Duger jag?
Man ska vara en bra kompis och en bra partner och prioritera rätt så ingen inblandad blir missnöjd samtidigt som man ska hinna med sig själv. Den yttre förväntningen om att ha så roligt jämt blir till en jakt där vi jagar den Sanna Lyckan som innebär att bli taggade med roliga människor på facebook.

Vi äter makaroner med ketchup till middag fyra dagar i veckan ur skålar som heter "HANNA" eller "KLARA" från IKEA, medan vi sitter uppe med inlämningsuppgifter tills klockan slår sent.

Det finns mycket charm i ordet studentliv, men även mycket fruktan. För om man inte träffar sina kompisar, blir bjuden på de roliga festerna, glömmer bort tvättiden, skiter i att träna för det är tråkigt, äter mat från Mc.Donalds varje dag eftersom de sänkt resturangmomsen och en dubbelcheese bara kostar 20 kronor - vad händer då? Ingen vet, för ingen har provat. Vi fortsätter framåt under konungen Krav som som styrt riket av Ungdom i alla dess år och vi ifrågasätter aldrig.

Staden där jag bor är liten. Så liten att man knappt får plats. Gör man bort sig så är det ingen stadshemlighet utan rykten sprider sig i samma takt som gräset växer. Charmigt på sitt sätt, jobbigt ibland. Men det allra värsta är när döden kommer och knackar på och lämnar ett mörker över hela staden.

För det är alltid någon man känner till. Någon man hejat på inne på Cubus. En bekants bästa kompis. En gammal väns syster. Någons flickvän. Någon man varit på samma fest som. Någon man andats samma luft som. Att denna någon inte kommer andas mer medan resterande av världen snurrar vidare är förevigt otröstligt. Staden går i koma, för en stund. Orelevanta saker som vem som gick hem med vem från festen sätts i perspektiv. För en stund.

På ett café i stan med stora fönster. Tjuvlyssnar i konversationer som inte angår mig, tittar på människor jag inte känner och skickar sympatiska blickar till de ute i det regniga vädret. En bebis sitter framför och tittar på mig med stora ögon. Det syns att den luktar sådär gott som bara bebisar kan göra medan den ligger i en varm famn.

Kära ni. Ursäkta min frånvaro och min tystnad, men livet bara passerar. Människor i min omgivning rasar samman en efter en och jag försöker vara en så bra vän som jag någonsin kan medan jag dricker så mycket kaffe att jag får ont i magen. Många bollar i luften så att säga. Men mitt konstnärliga jag (obs. försköning, det existerar ej) saknar er lite.