hallåj
Kära ni. Torsdag idag och jag tittar på reprisen av Vänner och ätet bananer. Vardagar var det ja.
TREDJE VÄRLDEN
Friendos. Tredje året på gymnasiet. Nära frihet. Nära vuxen. Nära körkort. Nära allt som förut har varit så himla långt borta.
Första året på gymnasiet är som en enda stor process. En sakta växande kokong som någon gång förhoppningsvis ska bli en fjäril och flyga ut från rådhustrappan i ett hav av vita mössor.
En ständig undran om vart man ska sitta. Hur man ser ut. Vilka kläder man ska ha eftersom man inte kan ha samma två dagar i rad. Vem man ska heja på. Vem som minns vad sedan festen helgen innan. Vem man ska lita på. Vem man vill vara kompis med, vilka man trivs med.
Sedan kommer tvåan. En spännande fortsättning av kokongen där man börjar hitta sin plats, tappar gamla kontakter, knyter nya, är förvirrad, får hjärtat krossat, bråkar med sin bästa kompis, blir kär, presterar bättre i skolan då man inser att man kan ta kort på sina engelskaglosor med sin iphone (en mycket bra och vinnande studieteknik), dricker mycket kaffe, blir lite spritfet och skrattar mycket.
Trean. Hittills vet jag inte mycket förutom att kaffet smakar likadant som ifjol, att mina sommarkilon snart ska putsväck, att jag precis varit på körskolan och hämtat ut böcker, att jag ska läsa upp mitt betyg i matematik och att det mesta nog kommer gå ganska bra. Att jag ska prova studentmössa på Fredag, om två dagar.
På bilden ovan ser ni några tjejer i åttonde klass. Jag och mina allra bästa kompisar som provade på vuxenlivet för allra första gången och drack Rekordelig-cider. Kvällen då jag drog mitt första halsbloss och hostade värre än en leukemipatient och då några kräktes i buskarna. En rolig tid. Och det bästa av allt var att man fick vakna upp och vara barn igen dagen efter.
Levande 3,0
Vänner och andra. Har ni letat min dödsannons i tidningen? Funderat på vart jag tagit vägen?
Jag har legat på sjukhuset med njurbäcksinflamation. Ett svårt ord som bör kommas ihåg om man någon gång ska leka "hänga gubbe". Hur som så var febertempen uppe på 40,6 innan pojkvännen tvingade med mig på akuten och vi blev alltså kvar på sjukan i ett par dagar. Idag har jag hämtat ut penicillin för nästan en tusenlapp. Tackar min lyckliga stjärna över att jag inte är 18 år och har en vårdnadshavare som heter MAMMA som är snäll och ställer upp i lägen då hon behövs.
Jag vet att jag missat våran gemenskap Söndagsångesten två veckor i rad. Beklagligt.
Till er kommer här en krönika som handlar om Livet. Söndagsångesten är såklart inkluderad.
Jag unnade mig några dagar i sommarstugan i år. Klistrade ihop det med byten av pass och scheman och på så vis gick det till. För att jag; som är en slyna på arbetsmarknaden och bara tackar och tar emot skulle få någon längre sammanhängande ledighet kommer inte på fråga. Hur som helst. Till mormor och morfar vid havet med jordgubbar i filen till frukost och limpmacka till kvällsfika och kvart i tre fika och annan fika mest hela tiden. Där fanns en ljudbok som vi lyssnade på om kvällarna samtidigt som vi spelade 500 medan mörkret slöt sig som en filt utanför. "Jag har kokat tvåhundratusen potatisar men kan inte erinra mig i en enda av dessa"
Som ni förstår så handlar denna ljudbok om Vardagarna. De förtjänar stor bokstav eftersom de är ungefär 90% av alla dagar som finns trots att de är omöjliga att komma ihåg. Dagar då ingen fyller år, då man inte är på något exotiskt ställe, då man är stressad, dricker för mycket kaffe, har småtråkigt, tittar på Vänner på TV, köper en halvful tröja på extrapris, struntar i att träna, fryser för att man har för lite kläder - ja allt sådant ni vet.
Och Lars Eriksson, som gjort ljudboken, har alltså kokat ungefär tvåhundratusen potatisar i sitt liv. Men han kommer inte ihåg en endaste en.
Är det inte tragiskt så vet väl inte jag. Att man aldrig lägger märke till eller uppskattar de dagar som är framför en precis hela tiden. För att likna det hela vid någonting så är vardagarna den förälder ett skilsmässobarn bor hos, och de andra dagarna är föräldern som bjuder på glass och resor och gosaker hela tiden och trots sitt brist på engagemang blir favoriten.
Nu börjar skolan. Vardagarna blir ett faktum. Vardagarna blir hela min existens. Jag skulle ljuga om jag sa att jag gillar det inrutade schemat varenda dag måndag till fredag, men med bara ett år kvar så lovar jag att härda ut. 365 dagar på ett år bör göra ungefär 300 vardagar. Jag är redo för er.
Morgonstund har ...
Vad det nu är morgonstund har. Jag har aldrig lyckats förstå om det är guld eller gull folk säger och dessutom så är uttrycket jättedumt eftersom mornar inte har mun alls. Men, nog kan de vara fina ändå.
Söndagskrönika 2,0
Medmänniskor. Idag är det söndag i min värld.
Denna krönika har jag funderat kring hela veckan om jag verkligen vågar skriva. Även för en sådan som mig finns det vissa gränser men eftersom detta är en Söndagskrönika så krävs det brutal ärlighet. Det ska handla om det allra intimaste två människor någonsin kan göra, visa upp alla sina bristningar och celluliter och andra mänskligheter och ändå vågar tro att någon älskar en ändå - sex.
Här om veckan stod jag utanför en krog. Jag bara stod där och väntade på en kompis i och med att jag inte kommer in. Rätt så malplacerad tittade jag ner på mina skor och sparkade i gruset när plötsligt en taxi svängde in precis bredvid. Ut hoppade några glada tjejer, uppenbart påverkade av Jesu blod. Den ena av dem, som jag vet namnet på men inte mer än så, vinglade fram till mig. I snortighta läderbyxor och korsett slängde hon sig kring min hals och ville kramas. Den pinsamma tystnaden infann sig ganska fort och jag sökte desperat efter något att säga. "Fryser inte du" undrade jag. Jo, svarade hon. Men ikväll ska jag få så jävla mycket kuk så jag måste. Så jäääävla mycket!
Hon lämnade mig kvar i kylan och balanserade in på krogen på sina decimeterhöga klackar. I ett chockerat äcklat tillstånd stod jag kvar och undrade vad fan som hade hänt. Så där säger man ju inte om man är tjej, tänkte jag.
Hela veckan har jag berättar historian för olika kompisar och alla har höjt ögonbrynen på samma sätt som jag.
Att krogen är ett tillhåll för testosteron och kletiga killar är väl känt. Men att det finns tjejer som skyltar med sin sexualitet, förutom Samantha Jones, kom som en överraskning. Tragiskt nog.
För varför får killar vilja men inte tjejer? Är det något man lär sig med tiden eller något som är inpräntat sedan länge? Låt oss gemensamt skämmas en minut eller två över vår egen inskränkthet.
För vi blir aldrig så unga som nu
Igår; vin, berusning, dimma. Födelsedagstårta på tolvslaget och fina stämmor förenade i en födelsedagssång då Viktor fyllde 18 år.
För alla minnen som jag minns minns du också
Jag fascineras av minnet. Av vad som fastnar och vad som glöms bort och av vilka anledningar. Hur man kan glömma bort och förtränga bitar som är stora och mörka och på så vis förneka sig själv fast omedvetet.
Jag fastnar i tanken när jag sitter vid middagsbordet hos mormor och morfar. Eftersom de varit tillsammans sedan tonåren så har de gjort en hel del och berättar mer än gärna. Det kan ta en stund för hela tiden avbryter de varandra. Mormor säger "men kära Ivar" medan morfar insisterar på att hans minne har rätt. Alltid slutar det med djupa suckar och morfar går och spelar gitarr istället. De delar samma minnen, samma barn och barnbarn har växt upp. Men ändå så ser deras minnen totalt olika ut.
Att veta sin plats
Kalla mig genialisk men jag har börjat utarbeta en ny teori. En alldeles egen och här med är ni mina primärer; (obs denna är bättre än den om att jesus studsade på vattnet för att han hade så platta fötter) det finns en plats för alla. Någonstans där man är menad för att vara och där alla andra är i princip likadana. Där spelar det in, det här med egenvärdet. En del trasiga människor hatar sig själva så mycket att de nöjer sig med att förevigt vara vilse och försöker orientera sig med droger och diverse. De blir samhällets bottenskrap och något man går en krok runt på stan. Men om man har insett sitt egenvärde, att man är helt fantastisk egentligen och ingen är som du, finns det ingen anledning att nöja sig med något man inte trivs med och plötsligt så är man hemma, bland människor med ungefär samma drömmar och värderingar. Igår när jag satt på café, ett sånt där svindyrt ställe där en kopp kaffe kostar 40 kronor , så tittade tjejen i kassan på mig och sa; vad vill du ha? Inte på ett sånt där överglatt kvittrande sätt som man bör använda om man står i en kassa och bryter mot alla sociala regler och inte ens säger hej till sin kund. Vad. Vill. Du. Ha. Överumplad som jag blev stammade jag fram det första jag såg på menyn. Hon nickade, slog in i kassan, ruinerade mig. Inte smaklig måltid, varsågod, ha en trevlig dag. Tystnad. Först blev jag arg. Tänkte att det var ett jävla sätt att bete sig på. Att hennes lön troligast är ganska bra och att det inte kan vara så jobbigt att bjuda till lite. Men sedan såg jag avskyn. Hur hon himlade med ögonen och helst ville spotta i folks prydliga sallader. Rengjorde lattevispar och skedar som att det vore livet. Jag satte nästan min macka i halsen när jag insåg vad jag tittade på. Prostitution mitt på ljusa dagen. Hur hon, ung tjej, sålt sina tjänster och nu hatade hon. Ett praktexempel på hur människor på fel plats, som inte är nöjda, är som gift för sin omgivning.
Idag
Hej kompisar. Idag har jag fått förståelse för ordet ergonomi som vi läste om på idrotten, samt skänkt en sympatisk tanke till alla risplockare världen över. Ett ryggskott senare och med alla burkar och byttor fulla kan jag här med avbocka jordgubbsplockning från sommarlovets att-göra-lista. Efter denna storslagna ansträngning så hoppade jag direkt på bussen hem till mamma där min favorittjej i alla kategorier väntade med öppna armar. Tänk om man blev mottagen så överallt. I kassan på Coop. På ungdomsmottagningen. Hos tandläkaren... Kanske världen hade varit lite finare.
Döden
Efter en halvliter kaffe lät det som en bra plan att börja träna inför tjejmilen och trotsa min två månader långa lunginflammation. För att inte försköna saker och ting så var det ungefär som rubriken lyder, ingenting är värre än löpning innan man kommit igång.
Den där första gången
Natten är återigen kommen och ensamheten slår till efter en kväll som spenderats i tvättstugan och i TV-soffan med goa vänner . Popcorn ligger på det föredetta nystädade golvet och disken hopas återigen i diskhon, men det vore synd att klaga.
I äkta Carrie Bradshaw-anda sitter jag här, och spekulerar just över ämnen relationer. Tidigare ikväll snöade vi in oss på just detta och pratade om de första gångerna - de där som pirrar och river i magen. Första gången man ska äta tillsammans, sova tillsammans, visa upp sig tillsammans, festa tillsammans, gå på toaletten. träffa varandras föräldrar, hålla hand på stan - ni vet allt det där som är så spännande så det nästan gör ont.
Snart har ett helt år gått sedan jag blev någons partner. Jorden har snurrat ett helt varv sedan vi bestämde att från och med nu så är det du och jag. En konstig känsla för mig som aldrig tyckt om tanken att definera mig med någon annan och vara en del av ett vi. Och för att vara brutalt ärlig så var de nära att de första gångerna knäckte mig. Att jag skulle strunta i att träffa svärmor för att tanken på att skaka hand med hela tjocka släkten gjorde att maginfluensa eller vinterkräksjuka kändes roligare. Att jag skulle låta allting rinna ut i sanden för att alla de första gångerna är så nervösa och pinsamma.
Jag vill gärna tro att ett förhållande är baserat på en vänskap. Att samma regler gäller, ge och ta, respektera varandra och ha roligt tillsammans. Annars vore det mest rätt att likna det med att köra bil. Man tar körkortet men inser när man kommer ut i trafiken att det är så mycket mer. Får några parkeringsböter, ett par frontalkrockar, trafikolyckor och missförstånd då man bara river sig i håret och vill skrika VAD GÖR DU JÄVLA BILJÄVELSHELVETE . Men för det mesta är det ju faktiskt att bara styra rakt fram och tuta och köra.
Man inser att svärmor är ens egen mamma fast i en annan klädsel, att tjocka släkten är sin egen fast i en lite annan version. Och jag lovar att när man vaknar med morgonkalufs och luktar som en blöt hund ur munnen medan gårdagens mascara klumpas i ögonvrån och någon säger att man är världens finaste iallafall, då är det värt alla svettiga handskakningar och nervösa middagar då man bara fokuserar på att inte spilla. Jag lovar.
Det roligaste ni någonsin kommer att se
Kvalitétstid. Om det finns någon liten 14årig kille där ute som tänker "hmm undrar vad två tjejer gör när de är ensamma..." Nu vet ni.
One foot in the future and the other in the past
Snart fyller jag 18 år. Trots att det bara är två siffror innebär de ganska mycket. Cigaretter, folköl, körkort, frihet. Lite rädd är jag nog. Rädd för att jag kommer bli så till mig över hur mycket roligt det finns att göra att jag tar mig vatten över huvudet och försöker göra
allt samtidigt. Livet är ju faktiskt som en enda stor godisaffär.
Nummero Uno
Kamrater. Som ni ser så har jag snickrat här en hel del. En helt ny och fräsig design måste firas med en ny fräsig kategori. Nytillskottet heter Söndagskrönikan och kommer handla om den eviga söndagsångesten, tonårsfinnar, fula kläder och annat sådant som man alltid reflekterar över just på söndagar. Jag hoppas att ni är med mig och med kaffekoppen i högsta hugg.
Idag så är det Söndag. Söndagar och jag har aldrig gått ihop. Jag ser genom sociala medel att människor oftast tar hand om sig lite extra på söndagar. Ansiktsmask, noppar ögonbryn, tränar, äter nyttigt. Jag mår psykiskt dåligt och trycker min Marabou-kaka lite närmare.
För på Söndagar så förfaller jag. Jag släpper alla veckans måsten och krav och kvar blir en liten miserabel hög som försöker återfinna endorfiner genom att förtära kilovis av choklad. Att nå fjärkontrollen blir en ansträngning och kritiskt så ser jag på vad rutan har att erbjuda iförd min brors mjukiskläder. Jag dricker litervis svart kaffe och genomskådar hela världen. Allt är överdrivet och dumt och fult och sedan så gråter jag lite över barn som svälter och människor som krigar. Sedan gråter jag lite till över min egen dumhet som sitter i ett varmt hem med mat fulla affären och ändå har mage att klaga.
Sedan gråter jag ännu mer över att jag äter onyttigt trots att det inte är helg, medan alla mina vänner är disciplinerade och topptrimmade. Sedan gråter jag lite till över att skolan börjar och att jag alltid verkar vara den som aldrig förstår.
Efter gråt och ät-festen så ställer jag mig i duschen tills fingrarna skrumpnar och skruvar på vattnet så varmt att det bränner. Jag svär så högt jag vågar över alla som jag inte tycker om utan att störa grannarna, för att sedan hoppa i pyjamasbyxorna och gå in i medvetslöshet tills det blir Måndag.
Måndagen är definerad. Vetskapen om att det är skola, träning, träffa kompisar och helst inte vara socialt handikappad gör att jag bygger upp mig själv, kletar på ett drag mascara som jag fått med Veckorevyn 2002, ett leende och återigen fungerar jag som människa.
Nästa vecka kanske jag ska gråta över att jag har ett så tragiskt sminkskåp. Att smink är så dyrt alternativt att jag har så lite pengar.
Påminn mig om det.
Hej igen
Käraste ni. Detta är en uppdatering från min telefon. Häftigt va? Så här har min dag sett ut. Fika med fina vänner och dessutom har jag investerat i en kaffebeyggare. Gula tänder, sömnsvårigheter, koffeinberoende - en investering som sagt. Därför var vi tvugna att ha kafferep igen, efter fikat. Känns jättebra att trycka i sig kaka efter kaka medan de är marathon på tv.... Snart kommet en ny design förresten. Lite av ett nytt jag. Var redo.
