OKOMPLICERAT
Trogna majbrase-eldare. Våren firas in med buller och bång med flaskan i högsta hugg framför flammande eldar och lena stämmor som sjunger om rasande vintrar. För nu rasar vintern, på riktigt. Trots att aprilvädret troligen kommer luras lite till så finns hopp för mänskligheten. Bekräftelsen ligger någonstans i spyorna efter centralgatan där 14åringarna druckit rödtjut.
Själv har jag snackat skit med tjejerna och ätit go-middag, och mysfaktorn slutade på en miljard med bastu och ansiktsmask. Och såklart sällskapsspel och te.
Nu ska jag invänta ett stycke pojkvän som är ute och ränner och sova ända fram tills i maj.
kram
Själv har jag snackat skit med tjejerna och ätit go-middag, och mysfaktorn slutade på en miljard med bastu och ansiktsmask. Och såklart sällskapsspel och te.
Nu ska jag invänta ett stycke pojkvän som är ute och ränner och sova ända fram tills i maj.
kram
FÖR DU BLIR ALDRIG TILLRÄCKLIG.
Otillräcklighet är ledordet i tonåren. Trots att jag inte betalar min egen hyra, räkningar, eller är insatt nog i dagens politik för att kunna sitta och sucka åt politik-sidorna i Aftonbladet så skulle jag ändå vilja ta mig rätten att klaga.
Jag tror att om vuxenvärlden levde i samma värld som Oss så skulle revoulution utbryta. Kaotiska demonstrationer överallt. "ROPEN SKALLA MERA LEDIGHET ÅT ALLA" "TUSEN SPÄNN PÅ 30 DAGAR, DET EJ MIG BEHAGAR" skulle det stå med stora svarta bokstäver på havet av plakat. För egentligen, vid närmare eftertanke, så lever vi på ett minimum av minimum. På botten av botten. Socialbidraget minus bidrag till bostadskostnader är högre än de pengarna vi blir tilldelade per månad, trots att vi spenderar mellan 6 och 8 timmar på vårat heltidsjobb skolan varje dag.
Utöver skolan är det många ungdomar som tar på sig extrajobb, och man måste ju hinna med sina fritidsintressen (som helst ska bestå av någon slags träning, för ingen vill vara tjock) Varje dag ska man träffa några av sina vänner, (för ingen vill vara ensam) Varje dag ska man hinna med sådana vardagliga måsten som att städa och tvätta (för att det krävs) samtidigt som man alltid ska vara kontaktbar och med i spelet, (för ingen vill vara utanför) och varenda dag ska man rannsaka sig själv i spegeln och kontrollera vartenda litet ögonbrynshår för att sedan ställa sig frågan: Duger jag?
Man ska vara en bra kompis och en bra partner och prioritera rätt så ingen inblandad blir missnöjd samtidigt som man ska hinna med sig själv. Den yttre förväntningen om att ha så roligt jämt blir till en jakt där vi jagar den Sanna Lyckan som innebär att bli taggade med roliga människor på facebook.
Vi äter makaroner med ketchup till middag fyra dagar i veckan ur skålar som heter "HANNA" eller "KLARA" från IKEA, medan vi sitter uppe med inlämningsuppgifter tills klockan slår sent.
Det finns mycket charm i ordet studentliv, men även mycket fruktan. För om man inte träffar sina kompisar, blir bjuden på de roliga festerna, glömmer bort tvättiden, skiter i att träna för det är tråkigt, äter mat från Mc.Donalds varje dag eftersom de sänkt resturangmomsen och en dubbelcheese bara kostar 20 kronor - vad händer då? Ingen vet, för ingen har provat. Vi fortsätter framåt under konungen Krav som som styrt riket av Ungdom i alla dess år och vi ifrågasätter aldrig.
Jag tror att om vuxenvärlden levde i samma värld som Oss så skulle revoulution utbryta. Kaotiska demonstrationer överallt. "ROPEN SKALLA MERA LEDIGHET ÅT ALLA" "TUSEN SPÄNN PÅ 30 DAGAR, DET EJ MIG BEHAGAR" skulle det stå med stora svarta bokstäver på havet av plakat. För egentligen, vid närmare eftertanke, så lever vi på ett minimum av minimum. På botten av botten. Socialbidraget minus bidrag till bostadskostnader är högre än de pengarna vi blir tilldelade per månad, trots att vi spenderar mellan 6 och 8 timmar på vårat heltidsjobb skolan varje dag.
Utöver skolan är det många ungdomar som tar på sig extrajobb, och man måste ju hinna med sina fritidsintressen (som helst ska bestå av någon slags träning, för ingen vill vara tjock) Varje dag ska man träffa några av sina vänner, (för ingen vill vara ensam) Varje dag ska man hinna med sådana vardagliga måsten som att städa och tvätta (för att det krävs) samtidigt som man alltid ska vara kontaktbar och med i spelet, (för ingen vill vara utanför) och varenda dag ska man rannsaka sig själv i spegeln och kontrollera vartenda litet ögonbrynshår för att sedan ställa sig frågan: Duger jag?
Man ska vara en bra kompis och en bra partner och prioritera rätt så ingen inblandad blir missnöjd samtidigt som man ska hinna med sig själv. Den yttre förväntningen om att ha så roligt jämt blir till en jakt där vi jagar den Sanna Lyckan som innebär att bli taggade med roliga människor på facebook.
Vi äter makaroner med ketchup till middag fyra dagar i veckan ur skålar som heter "HANNA" eller "KLARA" från IKEA, medan vi sitter uppe med inlämningsuppgifter tills klockan slår sent.
Det finns mycket charm i ordet studentliv, men även mycket fruktan. För om man inte träffar sina kompisar, blir bjuden på de roliga festerna, glömmer bort tvättiden, skiter i att träna för det är tråkigt, äter mat från Mc.Donalds varje dag eftersom de sänkt resturangmomsen och en dubbelcheese bara kostar 20 kronor - vad händer då? Ingen vet, för ingen har provat. Vi fortsätter framåt under konungen Krav som som styrt riket av Ungdom i alla dess år och vi ifrågasätter aldrig.
när döden passerar går ingen oberörd
Staden där jag bor är liten. Så liten att man knappt får plats. Gör man bort sig så är det ingen stadshemlighet utan rykten sprider sig i samma takt som gräset växer. Charmigt på sitt sätt, jobbigt ibland. Men det allra värsta är när döden kommer och knackar på och lämnar ett mörker över hela staden.
För det är alltid någon man känner till. Någon man hejat på inne på Cubus. En bekants bästa kompis. En gammal väns syster. Någons flickvän. Någon man varit på samma fest som. Någon man andats samma luft som. Att denna någon inte kommer andas mer medan resterande av världen snurrar vidare är förevigt otröstligt. Staden går i koma, för en stund. Orelevanta saker som vem som gick hem med vem från festen sätts i perspektiv. För en stund.
För det är alltid någon man känner till. Någon man hejat på inne på Cubus. En bekants bästa kompis. En gammal väns syster. Någons flickvän. Någon man varit på samma fest som. Någon man andats samma luft som. Att denna någon inte kommer andas mer medan resterande av världen snurrar vidare är förevigt otröstligt. Staden går i koma, för en stund. Orelevanta saker som vem som gick hem med vem från festen sätts i perspektiv. För en stund.
hej hej Monica
En legend.
HUR LÄR MAN SIG ALLT MAN KAN
På ett café i stan med stora fönster. Tjuvlyssnar i konversationer som inte angår mig, tittar på människor jag inte känner och skickar sympatiska blickar till de ute i det regniga vädret. En bebis sitter framför och tittar på mig med stora ögon. Det syns att den luktar sådär gott som bara bebisar kan göra medan den ligger i en varm famn.
Skadad av alla jämförelser efter ett och ett halvt decenium i skolan drar jag genast paralleller. Vad skiljer mig och bebisen åt? Vad kan jag som inte den kan? Skulle bebisen kunna lära sig allt jag kan fast på snabbare tid? Läsa matte B i fjärde klass?
Kommer till insikt om att jag kan mycket saker. Alldeles förvånansvärt mycket saker till och med. Men det finns ett hål i utvecklingen, ett som gapar och är tomt och en dag kommer leda till en pinsam tystnad i storlek XXXL.
Äta med pinnar. Är det något man förväntas kunna när man får pinnarna i handen? Bara lite sofistikerat plocka upp maten och se söt ut samtidigt som den med stadig hand förs till munnen?
Sushi. 100 kronor, 8 bitar. Min debut och jag är skakis, en situation som jag inte har någon som helst kontroll över.
I en tyst överrenskomelse får jag min påse och traskar hem. Öppnar förpackningen och kräks nästan när lukten av rå fisk dränker mig. Tvekar och förbannar mina spontana infall. Tar pinnarna i handen och försöker fokusera.
Svär en ramsa och hämtar en gaffel, men den fåniga envisheten som föds i mig ibland tar över. 40 minuter senare ligger större delen av min mat på golvet, utom sörjorna och såserna som brinner som eld i munnen och saker som är odefinerade eller för äckliga. Magen ekar av hunger och dessutom är jag döende i salmonella eftersom jag ätit rå fisk.
Drar återigen paralleller. Skulle bebisar kunna lära sig att äta med pinnar om de inte hade tillgång till sked? Jag hoppas och håller en tumme hårt. För framtida generationers psykiska välmående.
UTAN RÄDSLA FINNS INGET MOD.
Kära ni. Ursäkta min frånvaro och min tystnad, men livet bara passerar. Människor i min omgivning rasar samman en efter en och jag försöker vara en så bra vän som jag någonsin kan medan jag dricker så mycket kaffe att jag får ont i magen. Många bollar i luften så att säga. Men mitt konstnärliga jag (obs. försköning, det existerar ej) saknar er lite.
På återseende snart.
En dag
hEllo frieNds. Jag hoppas att ni överlevt påskhelgen. Själv sitter jag mest och längtar till såna här fina sommardagar.
När man kan ta flotten ut på älven och äta gott fika och låtsas som att man fiskar när fiskespöt mest är för syns skull.
Eller åka på spontanfest och bada i en fontän på vägen hem för att få bort tårta som hamnat i håret.
Eller äta pannkakor till frukost med sin bästa kompis och sedan ta en långpromenad tills mamma ringer och frågar: Vill ni följa med och bada?
Ja det vill vi såklart säger vi.
CRYBABY
Jag lockar ut lite snor genom att böla okontrollerat som världens största bäbis. Utan anledning egentligen, mest för att jag saknar mamma, och pappa. Saknar att de befinner sig på samma ställe.
Mina syskon som är för långt bort och pojkvännen gråter jag väl lite över medan jag ändå håller på. Gråter för att hälften av alla släktingar i fotoalbumet ligger vid Slutdestination långvården och gråter för att jag är så dålig på att hälsa på. Gråter för att jag har så mycket att göra men aldrig börjar. Ont i tummen har jag också, icke att förglömma.
PICS OR IT DIDN'T HAPPEN
Här mina vänner ser ni hur det går när man ska försöka diska det fortaste man någonsin kan. "Är hon sjuk i huvudet som tar kort på sin blodiga tumme" undrar ni nu. Egentligen togs bilden för att visa kära svärmor så hon kunde guida mig, eftersom min egen hjärna inte riktigt fungerade och jag var totalt övertygad om att jag skulle förblöda och dö på momangen. Ett samtal till Olivia och ett besök till akuten senare så är jag fortfarande levande. Fint med vänner med körkort när man klantar till det.
BRUNCH
Lite sådär mysigt nykär i ordet. Brunch. Sparar både tid och disk.
LE MIE SCARPE
Kvällen är här och tystnaden ligger som ett täcke på Konstapeln efter en minst sagt flängig och annorlunda vecka. De italienska bacillerna jag fått ställer sig ivägen för all träning men så här på kvällskvisten har jag knatat runt ett par timmar i mina gudagåvor till Easytone's vilket var skönt.
På första bilden är ett par söta skor som jag spontanhandlade när solen April-skämtade med Östersund.
Såhär på kvällskvisten har jag skapat min egen dramatik genom att skära mig på en tallrik. Östersunds sjukhus och en timme senare fascineras jag över hur otrolig svensk sjukvård kan vara, åt båda håll. Tummen vilar tryggt i ett paket och nu väntar sängen (utan Olivia).........................
MINA MANNAR.
Såklart att ni får för er att gå in här flera hundra stycken bara för att jag inte är närvarande. Roligt tycker jag, och här är jag nu. Sedan sist har vi bjudit italienarna på brunch på Clarion för halva studiebidraget, tittat på musik på Pause och skrämt ihjäl de stackarna genom att introducera dem för några av våra vänner.
Det där halva studiebidraget var totalt värt det, både för att maten var himmelsk och även för att man fick svara "jag äter brunch på Clarion" om någon fick för sig att fråga vad man hade för sig. Den känslan var nog värda sina 150 kronor vill jag lova.
