För alla minnen som jag minns minns du också

Jag fascineras av minnet. Av vad som fastnar och vad som glöms bort och av vilka anledningar. Hur man kan glömma bort och förtränga bitar som är stora och mörka och på så vis förneka sig själv fast omedvetet.

Jag fastnar i tanken när jag sitter vid middagsbordet hos mormor och morfar. Eftersom de varit tillsammans sedan tonåren så har de gjort en hel del och berättar mer än gärna. Det kan ta en stund för hela tiden avbryter de varandra. Mormor säger "men kära Ivar" medan morfar insisterar på att hans minne har rätt. Alltid slutar det med djupa suckar och morfar går och spelar gitarr istället. De delar samma minnen, samma barn och barnbarn har växt upp. Men ändå så ser deras minnen totalt olika ut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0