Jenny

Jag har en filosofi att alla människor någon gång är dumma i huvudet. Dumma i huvudet i den bemärkelsen att de agerar först och tänker sedan, beter sig på sätt som är totalt orationella eller ologiska utan anledning. 

 

I mitt 18 åriga liv har jag varit riktigt dum i huvudet en gång. Jag var nio år och skulle börja i fjärde klass. Av anledningar som bara jag vet, som noga finns nedprintade i en grön skrivbok med en gris på, finns sida ut och sida in av nattsvart ångest som bodde i denna nioåriga kropp som hela tiden strävade efter att bli mindre. Snabbare på fotbollsplanen. Bättre. Finare. Mer värdefull. I spretiga bokstäver tar det form och bildar snart ett kompakt mörker som inte någon kan rubba. Inte ens mamma. Inte ens syrran. Inte ens någon psykiatriker som tränger in blicken i en så hårt att det nästan gör ont. Det finns inte någon. Du är helt ensam i ditt mörker.

 

När man ljugit för sig själv så länge att ens egens lögner blir sanning är vägen ut svår. När man förlöjligar hela omvärlden, att de är dom som är konstiga och inte du. Du tränar normalt, äter normalt, att väga din mat är normalt, att räkna ut kalorimängd är normalt, att springa efter maten för att inte bli tjock är normalt och att alltid säga nej när någon bjuder på fika är normalt. Det är alla andra som är onormala och slarviga med sina kroppar. Att andra har fel och du har rätt. 

 

När du befinner dig i en sjukhussal med gula filtar och frusna fötter med en sondslang i näsan som tickar in mat i din kropp utan att du eller kan kontrollera det uppstår en panik som är större än allting annat. Du skulle hellre hänga med en hand från en bergskant än att inte kunna kontrollera mängden mat, som tillslut blir din vikt. I försök att hävda dig från vikten som alltid försöker äta upp och förstöra dig river du ut sondslangen på nätterna. Skyller på att du rör dig för mycket i sömen och den for ut. Du lägger stenar i fickorna på invängning på BUP för att vågen ska visa en sak men verkligheten en annan. Du låtsas som att du inte hör din mamma gråta på toaletten om nätterna för att hon nästan dör av oro för flickebarnet som ligger i sin sjukhusbrits medan läkarna för allt i världen inte hittar några fel. Inga fel i magen eller tarmen eller hjärtat eller gallan eller njurarna eller någonting annat. Felet sitter naturligtvis inte i hjärnan. Hon är ju bara nio år.

 

Att ha varit anorektiker har gett mig en större förståelse för livet. Kanske att det låter tabu men jag lovar er, en enkel handling som att äta pepparkaksdeg medan man bakar, eller äta godis trots att det inte är lördag är enorma friheter för någon som i stor del varit fastkedjad i sitt eget felaktiga tankemönster.

 

Men, den här texten handlar inte om mig. Inte egentligen. Jag förmodar att du har börjat nicka igenkännande nu. Kanske har dina ögon fyllts med tårar. Jag hoppas iallafall att jag någonstans odlar en tanke i din sjuka hjärna som till slut blommar ut och blir någonting fint i ditt mörker. För jag ser att du är där. Trots att du tror att det inte märks. Med dåliga ursäkter över att inte träffas för rädslan att vi kan bryta ner mörkret du omsorgsfullt ägnat så stor tid åt att bygga upp är för stor. Med ett sådant inrutat schema blir riskerna att misslyckas betydligt mindre, och du manipulerar alla i din omgivning att tro att du lever hälsosamt. 

 

Vi har känt varanda sedan vi gick på dagis och i dina ögon har det alltid funnits en speciell glimt. Jag saknar den och det skrämmer mig mycket att den inte längre finns där. Att dina ögon hela tiden är trötta och att orken att hitta på något aldrig räcker till. 

 

Att konfrontera en anorektiker är som att väcka någon som går i sömnen. Totalt livsfarligt att tvinga ut någon från mörker till ljus, och hur reaktionen blir går aldrig att förutspå. Därför skriver jag dessa meningar här. Att jag ser dig, att du inte mår bra. Att jag saknar dig, att vara en av dina närmaste kompisar. Att jag vet att du ljuger för alla, även för mig. Att du kommer försöka försvara dig. Att du behöver mycket hjälp.

 

Och slutligen att jag älskar dig. Och bryr mig om dig. Och minns alla sommardagar då vi ätit glass, då vi badat, haft picknick, skrattat, och mått bra. Och att jag tror att en sådan tid kommer igen så småningom, för efter mörker kommer ljuset och där är det betydligt behagligare att vara.

 

Och till slut ett löfte, till dig och alla andra som kanske tvivlar. Livet är så mycket mer.