Om det skrivna ordet
Vi spinner vidare i utkastsvärlden tycker jag.
25 augusti 2010
"Jag har aldrig varit någon talare. Aldrig någonsin. Trots att min röst alltid varit hög och klar och på något vis genomträngande så har jag alltid varit rädd för att använda den. Jag minns speciellt en powerpoint-presentation jag gjort i fjärde klass. Det var blå text på en orange bakgrund och med stödord på ett papper i darriga händer skulle jag snart redovisa för 25 nyfikna ögon om vad jag lärt mig. Men det kom inget ljud. Inte ett ord. Ingenting. Jag bara stod där framme vid svarta tavlan och stirrade tillbaka på alla andra som började skruva på sig. "Varsågod Jenny" upprepade fröken som att jag inte förstått. Jag kände mig så dum och skamsen när jag gick tillbaka till min bänk. "Ska vi ändå applådera?" undrade någon som kom ihåg att vi alltid skulle klappa händerna åt varandras presentationer. Jag fick inga applåder den dagen.
Incidenten i fyran är bara en av alla gånger rösten svikit mig då jag behövt den. Gånger då jag varit heligt förbannad och önskat att låta som nåt hårdrocksmonster i Lordi i min framtoning har rösten istället tagit skepnad som kattunge medan tårarna forsat nerför kinderna. Andra gånger har jag låtit alldeles för ironisk för att bli tagen på allvar fast det funnits allvar bakom det jag sagt. Och de gånger jag är riktigt nervös går tonläget upp i falsett mot slutet, som på en tonårspojke. Alla gånger då lagkapten Jenny Bergvall har tackat motståndarlaget för god match har det låtit såhär: Vi vill tacka Frösön för god match med tre starka hEJ.
Rösten är opålitlig, precis som människan. Det du säger kan snabbt bytas ut, och det kommer aldrig finnas bevis för vad du sagt innan. Annat är det med det skrivna ordet. Det finns alltid kvar. Försök att sudda bort ett ord så lovar jag att någonstans kommer det finnas någon med ett så starkt öga att de ändå ser budskapet. Försök radera ut ett ord ur cyberrymden och du inser snart att det är omöjligt. Ordet är evigt och därför älskar jag det så, och hittills har orden älskat mig tillbaka.
I min värld finns inte regler och ord på samma världskarta. Jag vet att det svenska språket är uppbyggt av riktlinjer och olika ordklasser, singularis och pluralis och gemener och VERSALER. Jag vet att det är skillnad på en dikt och en roman, en brödtext och en krönika. Jag vet att det är så i den riktiga världen. Men inte i min. Jag vet att ord som berör inte behöver vara formaterade eller reglerade på några villkors vis. Där sker den oundvikliga frontalkrocken med skolverket. " Jenny försök att inte sväva ut så mycket" "tänk om du bara kunde hålla dig till skivarreglerna så hade du fått högsta betyg" "du flyter ut så mycket i dina texter, de blir alltid alldeles för långa" är fraser som mina utvecklingssamtal bestått av sedan första klass tills idag. Jag förmodar att det kommer fortsätta att vara så.
För i sanningens namn så skiter jag högaktningsfullt i era regler. Jag vet hur de fungerar och jag vet hur jag kan använda dem om jag skulle få lust. Men mina ord är bara mina, och dom har ni ingen rätt att försöka förändra. För jag vill ju betyda någonting för någon någon gång, och jag vet att en människa som söker styrka och tröst i ord också högaktningsfullt skiter i stor bokstav efter punkt. "
Kommentarer
Trackback
