..

Vänner. Börjar alltid mina inlägg så när jag tänker vara filosofisk och eftertänksam. Det är ett bra samlingsnamn på er cybersjälar. Vet ju egentligen inte vilka ni är utan ni bara finns. Vänner.
 
Igår var vänskapen i centrum då Jonte firade sin 20-årsdag. SKÅÅL för vänskapen skrek folk till höger och vänster och jag blev glad i magen. 
 
Iallafall så tror jag att bokstäverna jag kommer skriva här snart kommer formulera ord om den värsta ångesten som finns: bakisångesten. Idag kombinerad med söndagsångesten. Ni kan ju förstå själva att mina 49 kvadratmeter inte består av annat än snabbmakaroner med ketchup direkt ur kastrullen och drivor med odiskad disk. 
 
Höjer glasen, sänker spiller dricker fyller på tömmer ur dricker upp. Händelseförloppet, det sker överallt hela tiden i 5 sekunders intervaller. Toakön ringlar sig lång och ikväll är vi odödliga. Vi är imuna mot döden och insuper livet i dubbel bemärkelse. Jesublod zumbali champagne öl sprit vin vi blir aldrig så unga som nu. Hela världen får plats i min hand och för ett ögonblick tänker jag: "dansa marionetter, dansa".
 
Igårnatt klockan 04.18 befann jag mig i en främmande lägenhet med en skinnfåtölj. Jag satt och studerade ett symetriskt skägg i smyg och kände mig som Carrie Bradshaw i en stor luftig ljus lägenhet med spännande inredning från världens alla hörn. När jag timmen senare låg i ett hav av kuddar i en trygg sked med världens fnissigaste och bästa kompis så inser jag att under alla lager mascara är jag fortfarande jag och inte Carrie och magin är för den här gången bruten. Där tar ångesten fart.
 
Munnen, den är torr som en öken och på telefonen finns alldeles för många konstiga stavfel i meddelanden du skickat. Din kompis vaknar och ni skrattar lite, går igenom kvällen timme för timme för att försäkra er om att ni inte glömt något och så tar ångesten över. 
 
 
Igårkväll, du rannsakar alla andra. Kommenterar deras beteende, klädsel, hår. Någon är störig. Några slåss. Någon kräks. Idag så inser du att andra kan ha sagt något om dig. Gjorde du nåt fånigt? Dumt? Störigt? Alla tankar leder fram till samma grundtanke: var jag rätt? Passade jag in? 
 
Så ångesten bedövas av pommes och kaffe. Du hoppas att du gjorde rätt, var rätt, spelade din bricka på rätt sätt i det sociala spelet. Var dig själv men hela tiden någon annan till viss del fast inte för mycket och inte heller för lite. 
 
Dansa marijonetter dansa. Du rannsakar dig själv istället inifrån och ut. Står naken och blottad inför massor av sanningar som du inte reflekterat över förut och du tänker: "Vem var jag igår?". Tankarna snurrar vidare och du tänker "vem är jag?" och där har ångesten slukat dig och det enda du duger till en söndag i vårsolen är att köpa dyrt kaffe och dela ångesten med dina vänner. Skål för vänskpen. 
 
Ridån faller ner. Applåder. Marionetterna dansar igen till helgen.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0