Jenny

Saker som inte syns finns inte. Så resonerar jag angående dammråttorna under min säng (jag vet Marie, den står på golvet men dom finns troligtvis där ändå!) och jag har kommit på mig själv med att resoner precis på samma sätt kring allting annat också. Jag vet att det finns människor som svälter ihjäl och dör, jag vet att det finns krig och bomber, men vad gör jag åt det? Har jag tillexempel ett fadderbarn? Svaret är då nej, eftersom att det finns någon inbyggd snåljåp i mig som säger "jenny, du behöver pengarna, förresten så är dom dina! bara diiiina."(med sån där myy precious röst.) 'Det som inte syns, finns inte.'

Mitt perspektiv når ungefär från Kullsta och ner på Centralgatan. Därför har jag kommit på en lite halv galen idé för att
vidga mina vyer; jag ska hoppa fallskärm. Notera att det inte står jag vill, utan jag ska! Kan ni tänka er något härligare än att kasta sig ut i luften, och se hur relativt litet allting egentligen är?
Bara för några minuter känna sig lätt och svävande, utan någonting överhuvudtaget som tynger en.
Det är dyrt som satan, och självklart ska morsan sätta sig på tvären också och kasta moralkakor på mig så fort jag nämner det.
"Sånt är för gamla jätte rika människor, det är jättefarligt, jag tänker inte betala nått, förresten är det säkert åldersgräns blalalala"

Söka inuti mig själv, hitta det som styr mig. Jag ska se så långt ögat når och sen vidga mina vyer.
/jB