Jenny

Kamrater. Det är höst i Östersund och regnet piskar mot rutorna och löven skiftar färger medan man blinkar. De snabba förändringarna i naturen under denna fantastiska tid av ständigt blöta fötter, ful frisyr och förkyldningar gör att man kan spekulera lite kring fenomenet tid. Alla tider egentligen. Den som redan varit, den som är i nuet, den som är senare och den som aldrig kom.

 

Men mest funderar jag kring hur man ska bete sig mot tiden för att den ska bete sig vänligt tillbaka. På något vis så känns det som att alla andras 12 vakna timmar räcker åt till precis allt, medan mina på något sätt aldrig lyckas räcka till något. Jag har länge analyserat problemet och lösningen är så enkel att det är fånigt. Ett ord som min gamla fotbollstränare med en vårta på halsen ofta sa med sådan pondus att vårtan dallrade där den satt. Alltså ett ord som av förståeliga skäl inte finns i mitt vokabulär så ofta. Prioriteringar. 

 

Redan när jag vaknar på morgonen klockan 06.30 så har jag prioriterat någon annan än mig själv. Jag har prioriterat mina kamrater som jag traskar med till skolan varje morgon. Jag ser till att kliva upp så att vi kommer iväg den tiden de har bestämt för att slippa stressa. När jag äter lunch så prioriterar jag samhällets ideal genom att aldrig ta mat två gånger. En permanent skada sedan 6års-åldern för de flesta tjejer. När jag ska gå hem blir jag kvar på stan för att någon vill prata om kärleksproblem över en kopp kaffe eller titta på vårjackor, och på något vis kommer jag hem kring halvsextiden och är alldeles för hungrig för att laga riktig mat utan överdoserar halvfabrikat i min ensamhet.

 

Insikten gör inte ont utan är helt och hållet grundad på min egen dumhet. Att jag alltid har anpassat mig till alla andras träningar, middagar, träffar och tider gör mig till en pauseunderhållning i andras jäktiga liv. Att jag aldrig sagt "jag ska gå och träna, vi ses senare" "vi kan prata sen, ring mig" "jag har läxor så vi kan inte ses" gör mig till en litet mähä och lillasyster-syndromet att aldrig göra någon besviken eller ledsen gör sig påmint.

 

Kanske dags för en förändring. Att våga vara prioritering nummer ett i sitt alldeles egna liv istället för att hela tiden anpassa sig efter andras. På så sätt kanske körkort, bra betyg i skolan och beach 2013 är så omöjliga uppdrag som de känns i nuläget.