Den lyckan
När jag står på trappan med en vit mössa på huvudet kommer inte likna någon annan. Efter tolv år i skolan har jag insett att jag inte är någon skolmänniska. Allting samlas på hög tills det finns så många måsten och borden som spökar omkring i mitt huvud att det är omöjligt att få något gjort. Alltid och jämt svävar jag ut från kursmålen, lägger till för mycket, överarbetar eller underpresterar. Är alltid virrigast av alla virriga och vet aldrig vart jag ska eller när och är evigt ute sist av de sista.
Acceptans. Man kan inte vara bäst och passa till allt. Men längtan till ett liv där man får komma hem och vara ledig utan den där gnagande oron i maggropen att man missat något, är för sent ute, bör ha gjort annorlunda, har en deadline alldeles för snart eller planera tiden utifrån sina arbeten växer sig större snabbare än a-lagarna på busstationen i Hammarstrand tömmer 5,2:or, svart kaffe och tomma kalorier i all ära.
