Jenny

Det är mer än bananer här i världen som är kravmärkta. Det finns massor av varor på ICA med samma gröna lappar som skriker ut rättvisan. Kanske att du sett mig där bland hyllorna någongång, med en grön lapp i pannan. För det är nämligen så, att i allt som varit fint och roligt och enkelt har det smygit sig in massor av elaka skurkar som heter måste och krav. Deras kusiner heter borde och bör och de finns överallt där Måste och Krav inte har etablerat sig än.

Alla människor har något som är deras Eget. Någon gillar mode, någon gillar foto, någon gillar dans. Texten har alltid varit min. Inte utåt sett, tvärtom. När mellanstadiefröken klappade mig på ryggen och sa "Vilken underbar text Jenny!" så hettade alltid kinderna och jag ville helst sjunka ner genom jorden. Men pennan och pappret har alltid varit en tillflyktsort när allt annat känts alldeles för svårt.

Så kom Gymnasiet och Valet. När magsår blev ett faktum för man som 15åring kände att hela världen hängde på ens axlar och det var här all evig framtid skulle avgöras. Media-Text, för att utveckla det jag redan kan till något större, resonerade jag till slut.

Vänner gör inte om mina misstag. Saker är sällan som de låter, och när du måste skriva faktatexter och repotage med perfekta radavstånd och styckesindelningar dör lite av det där som varit Kreativten. Och när du får IG i ett betygssystem där du endast är en siffra för att någon liten punkt eller prick inte var på rätt ställe så dör en liten bit till.