EN ÄKTA MARODÖR

Detta är min hund. Hon är grå och mjuk och så menlöst snäll så hon egentligen blir dum. Innan denna jycke så fanns en annan jycke och innan den jycken så fanns det ännu en. Man blir påtagligt hundlös när man är utan.
Tanken på en katt har funnits längre. Litegrann som ett hund-substitut. Ett inte alls lika stort ansvar, bara en liten sällskapskatt. En mysig varm och kurrig historia som väntar här när jag kommer hem. Som somnar på min mage när jag kommer hem från skolan och som inte gör så stort väsen av sig egentligen men är betydligt mer att prata med än sköldpaddorna.
Men jag kan inte låta bli att känna mig som världens ondaste människa. För jag vet ju egentligen någonstans långt inne att katter inte alls bara vill vara inne. De vill kunna springa omkring lite som de vill, vara fria och jaga råttor på stora lägdor. Inte vara sällskap åt mig när det passar. Dessutom så kan jag inte gärna lämna katten här om jag får för mig att åka bort åt något håll.
Men. Att angränsa en yta åt ett djur är något vi gör hela tiden. Egentligen. Folk fraktar med sig sina katter på bussar, på tåg och på semesterresor.
Åh. Denna schizofreni.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0