KÄRA DU.

Jag var nio år och när du såg mig
så skenade jag alltid iväg.
Jag gjorde fem mål berättade jag ivrigt, ovan att du frågade
och överlycklig för att du ville veta.
Ett med en nick, rakt i krysset
Och dina ögon lyste lite blåare än innan och
rynkorna kring munnen slätade ut sig
tack vare min insats som jag aldrig gjort
När du och Hon kolliderade
Egentligen så var ni bara För Hållandet, ni Höll För Oss
i ett kaos som bara fanns hemma hos mig och var tvungna
att prata om vardagliga ting som
Jennys fotbollsmatch här om dagen så
kom sanningen alltid fram, svart och odräglig
och mitt ansikte blev rött och du sa
oförstående att
tre mål var jättebra
Fast det inte fanns någon nick. Då nickade jag. Och du nickade.
Och jag förstod att du aldrig skulle förstå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0