Jenny

17 ÅR I STADEN

Jenny Bergvall

I min studentlägenhet där jag bor tillsammans med alla tusentals nudelpaket från Euroshopper är väggarna förfärligt tunna. Ibland, regniga dagar finner jag det roande. När de bråkas till höger om att sonen aldrig lyssnar och är ute för sent bråkar de till vänster om att det alltid är den ena parten som får hämta på dagis medan de ovanför tjafsar om lånet till bilen. Det skapar sådana kontraster och ibland leker jag att det är min alldeles egna såpopera som utspelar sig i min omgivning och att jag är producent.

Jag vet när ni går och handlar. Jag vet vilket klockslag ni går på toaletten. Jag vet hur ni låter när ni har sex. Jag vet vilka dagar ni tvättar era kläder.

Ändå. Samma sorts maktkamp som utspelar sig i djungeln över ett as sker när vi möter varandra utanför porten. Vem viker undan blicken först?

Där jag kommer ifrån säger man alltid hej, till alla.

Men nu är situationen helt annorlunda. Stads-grannarna fungerar visst inte på samma sätt.

Första veckan som stadsbo dödade jag impulsen av att gå fram och skaka hand och presentera mig som nyinflyttad. De verkade inte som att det fanns ett brinnande intresse av att veta vem som bodde i lägenheten längst ner. För all del, det räcker om vi delar samma hyreshus och soprum. Vi behöver inte slå på den stora trumman och tillkalla Robert Aschberg.

Men sedan kom Dagen med stort D, vi skulle säga Hej. Det var oundvikligt och jag spottade ut tuggummit och kraxade två gånger och slängde ut det först och blottade hela min själ för det goda grannskapets skull. Lite för framfusigt och gällt men ett godkänt hej.

Jag besvarades av en isande tystnad och en förvånad blick. Jag försökte en gång till. Tystnad.

Jag försökte på engelska i hopp om att det var språket som förstörde vår fina grannkommunikation. Jag försökte med mina dåliga franskakunskaper sedan grundskolan. Jag försökte på italienska.

Jag insåg mig besegrad.

Stadsgrannarna fruktar Hej:et. De tittar istället ner på sina skor eller ser upptagna ut med mobiltelefoner.

Vi befinner oss i betongdjungeln. Vi vågar titta på varandra, ibland. Men det är aldrig mer än så.

Jag vet hur ni låter när ni har sex. Men det är alldeles för privat att säga godmorgon.