ÅH

Om det är någonting som jag är riktigt dålig på så är det att hantera situationer som inte borde finnas.
Missförstå mig rätt, jag har den största käften i norra jämtland näst efter min far och kan prata mig ur i princip allt, men när man hamnar i en sits som man aldrig borde sitta i får jag problem.
Man träffar någon på stan, någon som man en gång kallt vän. Kanske bästa. Någon man skrattat och gråtit med, bytt julklappar och födelsedagspresenter med. Någon man anförtrott hela sig själv åt och som har man diskuterat världsproblem med över tusentals och åter tusentals koppar te.
En snabb blick, ett hej eller ett hallå. Sedan, förväntan. Vad säger man till någon som kände en utan och innan men som man tappat bort bland alla tusentals ansikten? Man ser på sin människa att den inte mår bra. Trötta ringar under ögonen blandat med ett ständigt pillande med cigaretten. Du som inte ens röker tänker jag. Jag undrar vad du tänker.
"Vi ses nåt" säger jag nonchelant bara för att ha något att säga efter fem minuters pinsam tystnad (för gammal vänskaps skull). Vi kommer aldrig ses, du vet det och jag vet det. Men vi nickar mot varandra och hedrar det som var genom en vit lögn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0