Jenny

Minns ni den tiden, innan verkligheten kom ikapp? Den tiden då färgerna var lite tydligare och drömmar var allt?

 

Att vara liten är som att gå omkring med en fantasifilt på axlarna. Hela tiden skonas man från blodet och kriget i nyheterna, från läskiga filmer, från arbetslöshet och från fattigdom, från ojämnställdhet. Och mamma och pappa bråkar inte, de diskuterar bara. 

 

Hela tiden skyddad från verklighet och sanning. Jag trodde på riktigt när jag var 8 år att jag skulle kunna vara bankdirektör på måndagar, miljonär på tisdagar, cirkusartist på onsdagar, bergsklättrare på torsdagar och fotbollsproffs på fredagar och helger. Delfinskötare skulle jag jobba med på kvällarna, om jag fick tråkigt. 

 

Det var stora drömmar som jag förväxlat med verkligheten eftersom ingen någonsin upplyst mig om skillnaden. Såklart var besvikelsen total när jag var 15 år och JHFF tyckte att jag var för dålig på att spela fotboll så jag inte blev uttagen i distriktslaget. Det förstörde hela min sommar och sedan dess har jag aldrig sparkat på en boll med samma passion eller glädje.

 

Så ikväll när jag gick hem, och snön blåste på tvären som den bara gör i Östersund i februari, kunde jag inte låta bli att stanna till och le.  Han var 1,40 centimeter lång och den gigantiska Modo-tröjan nådde hela vägen ner till knävecken. Med klubban i handen och pucken en bit framför åkte han, runt, runt, runt, runt isen. Med snabba och säkra skär, framåt och bakåt och åt sidorna. Runt, runt och runt igen, hela tiden fast besluten om att göra nästa varv bättre, snabbare, säkrare.