Jenny

I Hammarstrand så klagar man alltid. Jämt. Om något. Vad är egentligen orelevant. I olika generationer så ser det såklart olika ut. 40-talisterna säger, i ett andetag; Ja ryggen nog känner man av den alltid! Inte kan jag böja mig ner längre, nänä, annat var det förr i tiden! Sedan finns generationen som är födda på 60-talet. Som säger att; ja maten den börjar bli så fruktansvärt dyr. Och bensinen, herregud! Annat var det förr i tiden när man kunde köpa kola för bara några ören!" Sedan finns de som är födda på tidigt 90-tal. Många av dem är unga mammor och de gnäller för att just deras unge alltid har ont i öronen eller magen, eller att de aldrig har tid för sig själva eller några som helst festligheter.

 

Sedan finns vi, mitten av 90-talet. Vi säger att "fööfaan de finns aldrig nåt att göra!" och förbannar våra föräldrar som sett till att vi hamnat just här.

 

Men. Skam den som försöker bryta gnäll-traditionen. Som försöker hitta på. Organisera. Anordna. I en veckas tid så har jag ansträngt mig till det yttersta för att dra ihop ett trevligt midsommargäng för en förfest, kubbspel, roligheter. Mass-sms, facebook, röksignaler - ja alla vägar till komunikation har gått varma. I slutänden hade jag skapat en tapper startelva av gamla klasskamrater och kompisar. Men så igår när jag frös om benen i ett partytält och insåg att förfesten visst bestod av tre personer, så kunde jag inte låta bli att skratta.

 

Det är trist att anstränga sig så mycket man kan utan någon vidare utdelning. Men uppenbarligen så är gnälltraditionen totalt obrytbar.

 

Annat är det med min systers kompisar. De har filmkvällar, grillar, festar och har roligt tillsammans. Kanske att de har insett att gnället är ett oskick som man inte kommer någonstans med. Eller så gnäller de tillsammans. Hur som helst så åkte vi vidare dit, dansade på borden, sjöng små grodorna, hade allsång och hade fruktansvärt roligt fram till 3-snåret då jag nostalgiskt nog åkte epatraktor hem. En fin midsommar.