up yours

Min skola är fantastisk, vid närmare eftertanke. Gång på gång på gång arrangeras tillexempel musikuppträdanden, föreläsningar och moralpredikningar, och gång på gång på gång så förvånas jag över varför någon överhuvudtaget vill gå upp på den scenen framför tvåhundratalet otacksamma tonåringar som bara klappar händerna för att dom måste, för att sedan kasta flaskor på varandra.

Nu i veckan så stod A Tribute To Led Zeplin på schemat, och efter många höga suckar och mindre fina ord så försökte alla pressa sig in genom den lilla dörren samtidigt, som vanligt.
Dubbelmoraliskt?

Första sekunderna när artisterna kom ut med Erik Forman frillor, utsvängda byxor och uppknäppta flowerpower skjortor så frös Andersolofskolan klass 6 till 9 till is. Raggarsträngar, hade dom dessutom. Och väldigt tajta byxor, nog såg man lite mer än vad man egentligen ville.
Halva publiken skrattade. Andra halvan strirrade. Och tredje halvan som tekniskt sett inte borde finnas eftersom dom andra två halvorna redan har bildat hundra procent, vred besviket på sig och lämnade sina platser längst fram.
Dom väntade sig hårdrock, eftersom affischen var svart och läsa orkar man ju inte göra, och nu intog bögiga äckel med fula frisyrer scenen i utsvängda byxor och platådojor.

Dom var precis påväg ut genom entrédörren när första riffet fyllde lokalen, och dom vände, sakta men säkert. Och klappade tillochmed i händerna, och jag njöt av varje cell i hela kroppen. Motbevisade, deras första ytliga antaganden om vad som skulle ske spolades ner i toaletten, ut i avloppet och vidare till bajsverket.
MOHAHAHA

tillbaka till asien
/
jb

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0