Jenny

Det finns ett ord på två bokstäver som kan hålla mig vaken om nätterna. Ett farligt ord som man ska passa sig noga för, och det är varken mu, bä, eller ko.
Om.

Tänk och jag har gjort annorlunda, tänk om jag hade valt en annan väg. Tänk om jag sagt något annat, eller tänk om jag helt enkelt inte fanns. Tänk om ni kunde växa upp, tänk om små sexor kunde ha lite respekt och tänk om jag kunde gå in i franska klassrummet utan att få ångest etc etc.
På det stadiet är det ganska okej, utan att man möjligen blir lite snurrig av sina egna svindlande tankar.
Sen, efter en liten stund, så övergår det till ilska och nästa farliga ord inträder; VARFÖR!?

Sätt ett varför innan alla ovanstående påståenden, eller kanske frågor om man nu kan kalla dom så och jag svär att timmar man skulle kunna ha spenderat med huvudkudden snarkandes som en liten nassegris, istället övergår till ett maniskt dunkande med i huvudet i väggen.

Så istället för dagens outfit kommer här därför dagens varför;
VARFÖR ska ni försöka låtsas som att ni har nån slags pakt, där inga regler gäller? Tanken gillar jag, "I don't play your rules I make my own" fri som en fågel och jag gör som jag vill. Men VARFÖR förstår ni inte att man kanske måste anpassa sig, och göra skiten för att vara av med det sen?

VARFÖR lovade du massor av saker, tillexempel att du skulle skriva ett sms varje gång du drack sprit med dina fräna ettansnusbilförarkompisar? Jag fick inte ett enda, under tiden jag var borta. Jag kom hem till Hammarstrand, upprymd och förväntansfull över att träffa dig, att prata, och jag var stoltare än på alla vunna fotbollsmatcher genom tiderna, sammanlagt.

Jag går nerför Centralgatan, jag hade slängt iväg ett sms. Du svarade inte, så egentligen gick jag utan mål och mening när jag hörde någon som skrek och höll ut en cider ur ett bilfönster. Hur du sen på vingliga ben gick ut från bilen och fram till bankomaten. Hur du höjde ögonbrynen, och stirrade på mig, för att sen kliva in och skrika ännu mera.

Då gick musten ur mig, nånting sprack, och jag kände samma känsla som nu - jag orkar inte bry mig om någon som det inte går att lita på, nån som gör allt för att manipulera sanningen utan att ljuga.
Jag kan inte gå omkring och oroa mig och ringa en gång i timmen, för att höra vad du håller på med. Jag kan inte låta dig gå före allting annat, därför slutade jag helt enkelt.
Och du bara försvann.

Om du bara hade svikit mig, så hade det varit en helt annan sak. Du hade kunnat förtjäna tillbaka min tillit, om du verkligen ansträngt dig.

Många andra vänner strök med samtidigt, men jag har en liten tvåårig lillasyster som dagligen frågar när du kommer och hämtar på dagis och tittar på pippi, för det lovade du henne.
Jag kollar in i hennes små kloka klarblå barnögon, och vet inte vad jag ska svara.
Och att du inte bryr dig, är absolut oförlåtligt.

Jag håller mig undan med mina konstiga funderingar, och wierda tankar. Min lillasyster ska inte ha en lögnaraktig nikotinberoende snorvalp till förebild, så du kanske har rätt, det är lika bra.

(och VARFÖR står det att min dator har blivit ansluten till ett vägguttag, de borde jag ju veta eftersom jag pluppade i sladden.)
/jb