Jenny

Tragikomik är det ord som ligger närmast till hands för tillfället, efter att jag har bläddrat igenom några random bloggar och läst om hur otroligt dåligt människor i allmänhet verkar må.
Stackars, stackars medelsvensson pojke som känner att han inte passar in. Om han skulle vara lite snäll och inte ruskigt otrevlig hela tiden så kanske folk skulle vilja heja på honom?

Och stackars lilla frökenfräken populär som känner att hon måste gå med mössa på sig tills håret växt ut ordentligt igen, efter att frisören kapat på tok för mycket.
Än en gång, hemskt synd om dig.
Och stackars pojken som simmar i sitt eget hav av självsympati, som egentligen inte borde existera. Rimligt skulle det vara med en vattenpöl, men varför inte överdriva, liksom?

Och nu, slutligen, stackars mig som är precis likadan själv. Dubbelmoralisk det är jag, men ni får nog leva med det är jag rädd.

Men slutligen - tack till alla er människor som gnäller över allehanda oväsentliga saker, som får mig att se saker från en liten annan synvinkel.