Jenny

Jag gick ut igårkväll. Luften luktade daggmask på grund av regnet som givetvis ska avsluta dom sista dygnen i frihet, och några stjärnor blinkade frenetiskt mot mig. Jag tittar upp, och funderar på om han är där uppe, John Coffey (som det man dricker men det stavas inte likadant)
Den Gröna Milen har såklart slagit ner i mig som en bomb, och jag går där och inser att varje meter jag tar är ett steg längre bort från födseln och ett steg närmare döden. Deprimerande men sant.

Undrar när det är dags för mig, att vandra Gröna Milen. Kanske idag, kanske imorgon. Tragik komik på högsta nivå skulle det ju vara om jag blev överkörd av Bergvalls Buss första dagen som niondeklassare.

Då står den plötsligt där, bara tio meter framför mig. Jag tar min hund och springer allt vad jag kan ifrån döden, och tänker att inte ikväll, inte nu! (Killarna har ju fan en match imorrn som jag lovat att komma på!)  
Och den springer inte efter. Grävlingen står kvar. Hunden sticker iväg. Jag springer hem, och tänker lite i smyg att jag längtar tills hösten verkligen är här så man kan ha stövlar, så jag får plats med en bit knäckebröd där.

Och sen tänker jag på hur oduglig jag är som jämtlänning. Satan. Jag borde ju egentligen ha gått fram och knäckt nacken på det ojuret med bara händerna och tagit hem den och stekt den med rikligt med smör, och druckit en Norrlands Guld till. Det är lätt att vara efterklok.
/jB