De kvinnliga rättigheterna
Det är 26 grader kallt ute. Mörkret ligger
som en tät filt och döljer allt. All bakfylla, all ångest och alla eventuella snedsteg som gjorts i skenet av blinkande ljus.
Jag kommer på mig själv med att bara använda en vante. Den andra handen har jag i fickan, där jag kramar om min nyckel så hårt så att knogarna nästan blir vita. Jag har aldrig tänkt på hur jag rör mig. Att jag smyger fram med tysta steg, lyssnandes efter andra knarrande steg i snön. Alltid beredd att använda nyckeln som vapen och fötterna är redo att springa.
Jag försöker minnas när det började. När jag på allvar började förstå att någonstans i något mörker kommer det finnas någon som vill mig illa. Jag inser att min rädsla sitter sammankopplad i evigheten.
Det sägs att kvinnor är från Venus och män från Mars. Att vi har så svårt att förstå oss på varandra att vi lika väl kunde komma från olika planeter.
Det är några faktorer som skiljer oss åt. Exempelvis har män mer muskelmassa och är starkare. Därför har kvinnan alltid varit i underläge, betraktas som mindre värd. Vi vill gärna tro att de tiderna är förbi, feminister med hår under armarna får synas i TV och män och kvinnor har ju nästan samma lön. Men något kvinnan alltid får leva med är vetskapen att en man skulle kunna ta allt som är hennes utan att hon tillåter det. Att han med kraft och styrka kan tvinga henne till att göra som han vill.
Så vad är väl nu en kvinnlig rättighet? Kanske är det att få använda båda sina vantar?
