Om att mannen som luktar falukorv har skaffat sambo
Hösten innebär för min del en slags blödighet som aldrig infinner sig annars. Mörkret och tystnaden ger mig och troligen många andra tid att fundera över de små sakerna, vilket gör sig påmint ibland.
Min tvättstuga är belägen i en källare. En mörk källare där lampan fungerar lite som den vill, där det är en lång gång och dörrar finns på alla sidor. Låsta, igenbommade dörrar och där innanför på ena sidan sitter Fritzels barnbarn och skriker och gråter men eftersom dörrarna är isolerade hörs ingenting. På andra sidan sitter mördare och våldtäktsmän och kliar sig på magen och väntar på nästa tvättstuge-offer.
Innan man kommer in i detta dödens väntrum går man förbi en lägenhetsdörr. Där inne bor en man som heter L.Eriksson och så fort han hör att någon är på väg mot tvättstugan sticker han ut huvudet för att säga hej. Han luktar alltid stekt falukorv och jag slås alltid av en uppgivenhet när jag möter honom. En man, 35 år, med lite grånande hårväxt som bor ensam i en källare och stoppar folk på väg till tvättstugan för att få småprata.
Här om dagen då jag bar mina Ikea-kassar mot tvättstugan saktade jag ner på farten för att L.Eriksson inte skulle flänga upp dörren i huvudet på mig. Men konstigt nog var det ingen som öppnade, sa hallå eller frågade hur läget var. Ingenting. På vägen tillbaka tittade jag en extra gång på namnskylten, och där stod som vanligt "L.Eriksson" men bredvid en hemmagjord skylt i form av ett hjärta där namnskylten fortsatte: "& S.Karlsson"
Grät i en halvtimme över att korvmannen slipper vara så ensam. Höstens fel.
