Om

Idag läste jag något bra. Blir alltid lite extra glad när jag hittar något i mediadjungeln som faktiskt är tänkvärt och bra på ett sånt sätt så att man bara sitter och säger hmm och mmm och låter teet kallna för att att man är så uppslukad av orden på skärmen.
På Dn:s kultursida finns en text som är tillängnad Beatrice Ask där Jonas Hessen Khemiri skriver om hur det är att bli särbehandlad på grund av sin hudfärg. Inte så att han skickas på koncentrationsläger eller att människor kastar sten på honom på öppen gata, utan av det som utgör basen av tryggheten i Sverige, polisen. Det som ska utgöra tryggheten.
 
På andra sidan av gatan från min lägenhet finns det några gulliga små hus. Jag brukar alltid titta in i dem en stund när jag går förbi. Människor inreder på olika sätt, har olika planlösningar och ser olika ut trots att husen på utsidan är exakt identiska. Huset längst ner på gatan stannar jag alltid längst vid. I det huset bor någon som jag tycker hemskt mycket om. Han skrattar alltid mycket, älskar sin mamma mest av allt och han är svart som natten. Han var åtminstone det för 20 år sedan. Han har bleknat med tiden.
 
Han heter Lakmal men vi säger alltid Lakke. Han bodde i min bastu när jag var liten. Ibland tror folk att jag skämtar när jag säger så men det är helt sant. Han kom till Sverige med en papperslapp med min pappas mobilnummer på. Lakke körde taxi i Sri Lanka och pappa tyckte att han var trevlig och de utbytte trevlighetsfraser. "Hör av dig om du kommer till Sverige" Tre sekunder och där stod sedan tio siffror i bläck nedkletade på baksidan av ett kvitto. Allt Lakke behövde för att fly undan de tamilska tigrarna och helt plötsligt bodde han i vårarn bastu. Det renoverades ordentligt och han hade ett eget kök där han lagade färggranna grytor samtidigt som han sjöng så festligt. Det var den ultimata tillflyktsorten när vi åt fiskbullar inne i vårat hus.
 
Jag var ju bara liten så jag minns inte så mycket mer än så. Mina fotoalbum har skött uppdraget bättre och där finns bilder på Lakke när han äter sura små paradisäpplen med salt för att han tyckte att de var goda. Lakke på längdskidor. Lakke på skoter. Lakke med mina syskon, med mina föräldrar, med hela släkten. På julafton, födelsedagar och på midsommarafton. 
 
Han har bleknat med tiden och är ljusare i skinnet men annars är han sig lik. Förutom att han pratar flytande svenska, är gift, jobbar på Bokia och har flyttat ut ur våran bastu. Han bor med sin fru och sina tre barn i det lilla huset längst bort på gatan på andra sidan gatan.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0