Man får vara glad att man får vara tacksam
STÄMMER. Såklart. Det är skrämmande hur lätt människan glömmer. När en bekant till mig drabbade av cancer här om året svor jag för mig själv att jag aldrig mer skulle gnälla om obetydliga ting, och här sitter jag nu med skägget i brevlådan och inser med avsmak för mig själv att det är i princip det enda jag gör. Som arga-Katrin-som-är-ihop-med-Bingo Rimér-vars-efternamn-jag-aldrig-kommer-kunna-stava-som-opererat-näsan-och-dessutom-varit-sambo-med-Alex Schulman skriver i sin blogg har den som är frisk och kry en miljon problem
medan den som lider av en dödshotande sjukdom bara har ett.
Så TACK mamma och pappa för att ni gjort att jag finns till. TACK Sanna och Micke för att ni påverkat mig mycket och gjort att jag blev jag. TACK mormor och morfar för att ni alltid orkar tjata om hur lite jag äter och hur lite kläder jag har för att ni älskar mig så mycket. TACK farmor och farfar för att ni alltid varit en trygghet för mig och stoppade ner klubbor i brevlådan då ni hämtade på dagis.
TACK Malin Elisabeth Arvidsson för att du alltid stått upp för mig och varit min bästis. Till och med den gången i andra klass då jag ljög för hela klassen att jag hade hål i naveln och stoppade dit en paljett. TACK Kalle Wiklund för att du orkar vara kär i mig. TACK Olle och Inger för att ni alltid ställer upp. TACK Agnes för att du är den roligaste jag vet. TACK för att Olivia Björklund svepte in i mitt liv som en frisk fläkt. TACK för att jag har kompisar jag trivs med. TACK för att jag fick en lillasyster. TACK Bertil för min barndoms finaste minnen då vi spelade fia med knuff och åt glasstårta regniga dagar.
Ett hjärtligt tack och världens största, sentimentalaste cyberkram
