Jenny

Alex Schulman står på scenen och blottar alla akilleshälar. Slänger sig ut i hav av kritiker och skribenter som bara längtar efter att få massakera allt det som är hans till molekyler, damm och ett ingenting. Eller ett något som snart blev ett skämt eller glömdes bort. Showen "Älska mig" är en formation av hans minnen, ångest och sorg. Snart kommer pampiga palestinasjals-människor med kroppsbehåring sätta sig över att det faktum att Alex står på scenen och delar med sig av delar av sig själv till publiken och visar sig så naken som det någonsin går. 

 

För jag antar att det är så. Under alla lager kläder, hud, brosk och skelett finns det sköraste och mänskligaste. En ny sorts nakenhet än den när man måste visa sig i bikini på gymnastiken. En nakenhet som ger andra människor chansen att stampa sönder en som en skalbagge under gympaskon och om eller när det händer så har man förlorat i evighet. Men Alex står där iallafall. Jag får ont i magen för jag tycker att det är så skräckvackert alltihopa. Att våga stå där och prata om infekterade sår i form av mänskliga relationer och blöda ur sitt var på en förfärad publik.

 

Ronnie Sandahl skrev en gång att det finns en speciell plats i helvetet för de som spottar på andras drömmar. Förskräckligt att det finns människor som sysslar med det på heltid och dessutom får betalt tycker jag. Kanske är de bittra över chanser de aldrig tagit eller gånger de inte vågat och därför måste de kritisera andra människor så fort de försöker. Men det får vi såklart aldrig veta, för sanningen sitter under alla kläder längst inne i deras nakenhet. Och den ska man egentligen vara väldigt tyst om.